Medvedev – vår tids Peter den store

Är Ryssland i tysthet på väg att ge sig själv en ny utrikes­politisk profil, som egentligen är mer betydelsefull än det syns utåt? Allt fler tecken tyder på det. Omsvängningen bär tydligt »moderniseringspresidenten« Medvedevs signum: väst behövs för att ge Ryssland kapital och kunskap så att landet blir något annat än bara en råvarubjässe med kärnvapen.

President Dmitrij Medvedev som en ny Peter den store? Låter kanske lite osannolikt, men innehållet i den ryske presidentens program för att »modernisera« Ryssland för onekligen tankarna till tsar Peters försök på 1700-talet att rycka landet ur en medeltida slummer. Det var Peter den store som lät bygga Sankt Petersburg som ett »fönster mot väst« för att släppa in nya idéer i landet. Nu försöker Medvedev – ett barn av samma stad – att åter locka väst att delta i en genomgripande förändring av moder Ryssland.

Den internationella finanskrisen visade hur bräcklig den ryska ekonomin är med sitt ensidiga beroende av olja och gas. Sommarens våldsamma skogsbränder har avslöjat betydande försumlighet, både från centralmakten och lokala myndigheter när det gäller att skydda landet från naturkatastrofer. Kriserna har också drabbat det ryska ledarskapet med sjunkande opinionssiffror. Med bara två år kvar till nästa presidentval är inte minst detta en signal till upp­ryckning.

I juni deklarerade president Medvedev inför landets utrikespolitiska elit att Ryssland »inte ska vara beroende av vänner eller fiender, utan styras av egenintresset«. Formuleringen har visserligen funnits med i olika skepnader sedan Sovjetunionen kollapsade, men det som väckt nytt intresse för rysk utrikespolitik är att formeln tycks ha fått ett tydligare innehåll. Ekonomiprofessorn Anders Åslund, flitig rådgivare åt ryska regeringar på 90-talet, och lika flitig kritiker av ­Putin under 2000-talet, kallar förändringen för »väldigt stor och underskattad«.

Vad är det då som har hänt? Jo, under det senaste året har Ryssland utan större åthävor skrivit under ett nytt nedrustningsavtal med USA och utfört en mycket smidig spionutväxling med samma land, förbättrat sina usla relationer med Polen, undanröjt en segdragen gränstvist med Norge i Arktis, närmat sig västländernas hållning i frågan om sanktioner mot Iran, intagit en försiktig hållning under inbördeskrisen i Kirgizistan och till synes banat vägen för ett snart inträde i världshandelsorganisationen WTO. Var för sig inte så drastiska steg, men sett som ett mönster ovanligt kreativt för att vara Ryssland.

Genom mönstret kan skönjas två huvudlinjer. Dels att släppa ståndpunkter som kostar mer än de smakar (stöd till Iran, ovänskap med Polen), dels att lösa konflikter som på sikt kan vara en god affär för Ryssland. Närmare relationer till USA (militär avspänning och färre spioner), ger förhoppningar om investeringar inom högteknologisk industri. Allt som minskar EU-ländernas misstro mot Ryssland är gynnsamt. Ryssland kommer aldrig att gilla EU som idé, men egenintresset säger att EU-länderna även på lång sikt kommer att vara Rysslands överlägset största handelspartners.

Det som avgjort är av störst betydelse för Sverige är avtalet mellan Norge och Ryssland om gränsdragningen i Barents hav. Frågan har verkat helt låst i fyra decennier, men under president Medvedevs besök i Norge i april undertecknades ett avtal där parterna gick varandra till mötes – en linje drogs mitt emellan det ryska och det norska förslaget. I Sverige gick händelsen obemärkt förbi, även om Carl Bildt kommenterade kort på sin blogg dagen efter: »Avtalet är bilateralt mellan Norge och Ryssland, men den stabilitet det bidrager till är till gagn för hela vår del av Europa.«

I det här fallet är det extremt tydligt hur egenintresset har drivit Ryssland till en kompromiss. På den ryska sidan av den nya gränsen ligger de största kända reserverna av olja och gas i landet, men Ryssland har vare sig erfarenhet eller ekonomiska resurser att starta utvinningen, som skjutits på framtiden i omgångar. Norge har både pengar och kunskap om oljeutvinning till havs, samtidigt som den norska oljan sinar. Med allt knappare tillgång på fossila råvaror räknar man på rysk sida med att priset på olja och gas ska stiga så att utvinningen i Ishavet snart blir lönsam.

Gasen behövs också för att Ryssland ska kunna klara sina åtaganden att vara en säker leverantör till Västeuropa. Utan gas från de nya fälten i Arktis får Ryssland svårt att fylla den dyrbara Nordstream-ledningen som snart står klar mellan Viborg i Finska viken och Greifswald på den tyska Östersjökusten. Enligt principen att »om det regnar på prästen så skvätter det på klockaren« innebär de nya investeringarna ett uppsving för hela Nordkalottområdet, eftersom det påskyndar en integrering över gränserna i norr mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Den stora fråga som stått och stampat i stort sett sedan Sovjetunionens kollaps är Rysslands förhållande till världshandelsorganisationen WTO. En närmare integrering av Ryssland i det internationella regelverket är sannolikt den största och viktigaste faktor som kan påverka den nödvändiga moderniseringen av den ryska ekonomin, den statliga administrationen och samhället i stort.

De senaste rapporterna talar om en rysk anslutning till WTO 2012. Hittills har alla sådana optimistiska prognoser kommit på skam gång på gång. Om det lyckas nu har president Medvedev nått en betydande framgång med sin nya kurs.

Naturligtvis finns det också en under­liggande inrikespolitisk dimension. ­Manövrerar Medvedev för en andra mandatperiod som president? Är det rent av så att han utnyttjar tillfället att utmana Putin när dennes popularitet är i dalande? I så fall gör han det med sanktion från åtminstone delar av den ryska politiska och ekonomiska eliten, som likt alla ­ryska maktgrupper gärna spelar lite på alla hästar tills det är solklart vem som är bäst på att spela rollen som vår tids Peter den store.

Fakta | Ryska utmaningar

1 Klara av att vara en säker leverantör av gas till Västeuropa.

2 Att bättre hantera naturkatastrofer och kriser. Efter sommarens bränder var missnöjet stort bland det ryska folket.

3 Det krävs närmare integrering och samarbete med WTO.

4 Bättre relationer med USA och ett utvecklat samarbete med EU som handelspartner.