Mellanöstern: Utan vatten ingen fred

Barnbarnen hjälper Mosalam Salameh Ehrezat att koppla på den tomma vattentankern bakom traktorn. De minns hur man gör, fast det var ett halvår sen sist.

Mosalam Salameh Ehrezat stryker handen genom det vita skägget och suckar. Så här tidigt som i april brukar han aldrig behöva göra den långa resan till Yatta för att köpa vatten.

Under vintern har byn kunnat samla regnvatten men nu är behållarna redan torra. I år har det bara regnat en tredjedel så mycket som det brukar och han har inget val. Familjen törstar.

Byn Imneizil ligger i den allra sydligaste delen av Västbanken, den är årsbarn med staten Israel. Sedan 1948 bor här 600 personer i bräckliga stenhus på den karga sluttningen alldeles intill separationsmuren. De har ett litet jordbruk, en samling getter och två kameler.

Under sommaren når temperaturen ofta över fyrtio grader. Men här finns inget naturligt vatten. Byn får inget tillstånd att koppla in sig på vare sig vatten- eller avloppsnät. Det finns heller ingen brunn, inte ens i närheten. Det är därför som Mosalam Salameh Ehrezat måste sätta sig i traktorn och köra en hel dag på slingriga grusvägar för att köpa dyra droppar vatten.

Men egentligen finns det vatten betydligt närmare. I en israelisk bosättning ett par hundra meter därifrån blommar redan rosenrabatterna, och gräsmattorna lyser frodigt gröna. Mosalam Salameh Ehrezat och barnbarnen ser det med egna ögon varje dag.

Mohammad Altumaiza, koordinator på Palestinian Hydrology Group, en NGO (non-governmental organization) inne i Hebron, har under många år kämpat för att familjerna i Imneizil ska få tillgång till det livsviktiga vattnet. Nu oroar han sig mycket för hur det ska gå med skörden i år.

– Det blir vattnet till deras lilla jordbruk som måste minska, för dricksvattnet går ju inte att skära ner mer, säger han och frågar sig vad familjen ska leva av om skörden torkar bort.

Direkt efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 utfärdade Israel order om att alla vattenkällor skulle övergå i statens egendom. Därför tillåts än i dag inga palestinier att borra nya brunnar eller utveckla befintliga vattenresurser om de inte har tillstånd från Israel. Och några sådana utfärdas i princip aldrig.

Säkerhetsbarriären som byggs längs Västbanken följer inte den så kallade gröna linjen från 1967 utan byggs en bra bit in på palestinskt område. När en karta över grundvattnet läggs ovanpå en karta över murens dragning är överensstämmelsen nästan hundraprocentig. Vattentillgångarna hamnar på den israeliska sidan. Den israeliska vattenmyndigheten förnekar bestämt att vatten skulle påverka murens placering.

Det färskvatten som finns i regionen har i princip två ursprung: Gennesarets sjö i norra Israel och grundvatten från så kallade akvifärer. Det sistnämnda är underjordiska spricksystem i berggrunden, huvudsakligen under Västbanken, där vattnet flödar utan att bry sig om de politiska gränserna på ytan. Tas vatten upp från den höglänta Västbanken påverkar det tillgången i det lägre liggande Israel.

Av den en gång så mäktiga Jordanfloden återstår i dag bara en smal, svårt förgiftad rännil. Sedan femtiotalet leds det allra mesta av det eftertraktade färskvattnet in i en pipeline strax söder om Gennesarets sjö. Pipelinen kallas the National Water Carrier och försörjer sedan mitten av 1950-talet stora områden inne i Israel med dricksvatten. Trots att mer än hälften av flodens längd utgör gräns mellan Västbanken (den västra banken av floden) och Jordanien tillåts inte palestinier komma fram till vattnet över huvud taget. Området är avspärrat. Men frågan är vilket värde floden har i dag, i flodfåran rinner mest orenat avlopp från israeliska städer.

Av de gemensamma resurserna använder i dag Israel omkring nittio procent, och de resterande tio procenten av palestinier. Vem som i framtiden ska ha tillgång till vilket vatten är därför i högsta grad en delikat fråga. Alice Nassar Jaraiseh, hydrogeolog på Stockholms internationella vatteninstitut, har jobbat med frågor om vattenvård i regionen i många år. Hon menar att det finns vatten så det skulle kunna räcka till alla, avgörande är hur det fördelas.

– Vi vet var vattnet finns, nu måste man komma överens om vilket vatten som israelerna ska bestämma över, vilket vatten som palestinierna ska bestämma över och vilket vatten som är gemensamt. Innan man gjort det går det inte att komma någonstans, säger hon.

Vattenfrågan ingår som en av de fem knäckfrågorna i den trevande fredsprocessen som kom i gång efter mötet i Annapolis i november 2007. Nyligen sa den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat att vattenfrågan är en av de allra viktigaste frågorna att lyfta fram på förhandlingsbordet.

Israeliska företag och universitet framhåller ofta att de satsar stora resurser på att utveckla effektiv teknik inom vattenhushållning. Grödor som klarar torka, finurliga bevattningssystem och avancerade avsaltningsanläggningar. Det sistnämnda har utvecklats stort de senaste åren.

Alon Tal är professor i miljörätt vid Ben Gurion-universitetet i Beersheba och säger att Israel kommer att få problem om de vill fortsätta bedriva jordbruk på samma sätt som i dag och fortsätta vara nettoexportör av mat.

Men ändå, lägger han till, är han mer positiv nu än för fem år sen. Han menar att just avsaltning är den enda lösningen på vattenkrisen.

– Vi kan nu framställa avsaltat vatten med bättre kvalitet än flaskvatten, för bara en halv dollar per kubikmeter, säger han.

Israel satsar på att ha sex avsaltningsanläggningar färdiga år 2010, och ett laddat trätoämne är om palestinierna också ska ge sig in i den businessen. Den officiella israeliska ståndpunkten är att palestinierna borde köpa in sig i det jätteverk som byggs i Hadera, vid medelhavskusten. Men palestinierna ser hellre att de i stället får tillgång till grundvattnet som redan finns rakt under deras fötter på Västbanken.

Sedan ett par år tillbaka planeras tillsammans med Jordanien och Världsbanken ett enormt gemensamt avsaltningsprojektet vid Döda havet. En väldig kanal ska byggas mellan Röda havet och världens längsta punkt Döda havet.

De fyrahundra meterna i höjdskillnad ska utnyttjas för att utvinna färskvatten ur vattnet från Röda havet. Anläggningen ska drivas med energin som utvinns ur vattnets lägesförändring. Samtidigt fylls det krympande Döda havet på.

Många, både israeler och palestinier, är dock skeptiska till satsningen. Bland annat eftersom färskvattnet kommer att bli dyrt. Vattnet måste ju sen pumpas upp från Döda havets nivå upp till städerna och byarna inne i Israel och på Västbanken, en höjdskillnad på nästan tusen meter.

Det enda de olika parterna tycks överens om är att utan en lösning på vattenfrågan blir det aldrig en hållbar fred. När det kan ske är oklart. Men den amerikanske presidenten George Bush vet. Han har tydligt deklarerat att han ska ha ett fredsavtal klart innan hans presidentperiod är över vid årsskiftet. Bonden Mosalam Salameh Ehrezat i byn Imneizil tror det när han får se det.

Knäck­frågor i förhandlingarna

De fem officiella huvudfrågorna som måste lösas för att ett fredsavtal ska kunna skrivas under:

Jerusalems status. Jerusalem är central både för palestinier och israeler, både ur religiös och symbolisk betydelse.

Gränserna. En framtida tvåstatslösning kräver tydlig gränsdragning. I dag byggs separationsmuren inte längs de accepterade gränserna från 1967 utan en bra bit in på palestinskt område.

Vattnet. Flyktingarnas rätt att återvända. I och utanför de palestinska områdena finns i dag omkring fyra miljoner palestinier som flytt eller fördrivits från sina hem.
Bosättningarna. På Västbanken och Golanhöjderna bor drygt 200 000 israeliska bosättare.

Flyktingarnas rätt att återvända. I och utanför de palestinska områdena finns idag omkring fyra miljoner palestinier som flytt eller fördrivits från sina hem.

Bosättningarna. På västbanken och Golanhöjderna bor drygt 200 000 israeliska bosättare.

Läs mer om: Inbördes strider i Palestina, Sexdagarskriget.