Mercron vs. Merkron

Det nya tysk-franska tandemparet har precis etablerat sig på den politiska scenen samtidigt som omvärlden ännu inte kunnat ena sig om stavningen – om det ska vara med »c« eller »k«, om det ska vara »Mercron« eller »Merkron«, det vill säga vem som ska få med fyra bokstäver av sitt namn och vem som får nöja sig med tre.

På förra veckans EU-toppmöte i Bryssel var det i alla fall nykomlingen Emmanuel Macron som ställde veteranen Angela Merkel i skuggan. Den nye franske presidenten möttes av en skog av mikrofoner vid entrén och inne på mötet köade somliga stats- och regeringschefer för att få en selfie med stjärnskottet.

Merkel såg glad och lättad ut över att äntligen få lite draghjälp, hon har aldrig varit bekväm med Tyskland i en ensam ledarroll, och de två avslutade symboliskt toppmötet med en gemensam presskonferens. Mötet hade präglats av en anda av »ny tillförsikt«, sa den tyska förbundskanslern.

Redan i morgon, lördagen den 1 juli, möts de igen, denna gång i Strasbourg. Båda ska tala på sorgehögtiden för den avlidne Helmut Kohl. Den äger rum i Europaparlamentet och även den sammankomsten har en symbolisk karaktär – avskedet av Kohl tas i Europa och inte i ex-kanslerns hemland.

För Angela Merkel blir det en grannlaga uppgift att hitta de rätta orden. Hon har Kohl att tacka för att hon över huvud taget fick chansen att göra sin snabba politiska karriär. Samtidigt var det Merkel som störtade Kohl från hans piedestal under bidragsskandalen i slutet av 1990-talet. Kohl hade för sitt parti CDU:s räkning tagit emot miljonbidrag och vägrade i strid med lagen att avslöja vem givaren var. Kohl hade gett personen ifråga sitt hedersord.

Merkel vet också att Kohl var kritisk mot hennes sätt att förvalta hans europeiska arv. Nyhetsmagasinet Der Spiegel avslöjade nyligen att Kohls änka Maike Kohl-Richter ursprungligen inte ville att Merkel skulle få framträda i Strasbourg, däremot ville hon bjuda in den ungerske regeringschefen och Merkel-kritikern Viktor Orbán som talare.

Emmanuel Macron har redan hyllat Kohl i en Spiegel-artikel och för honom tycks orden komma lätt. Macron skriver att kännetecknande för europén Helmut Kohl var att han lyckades förena pragmatism och sinne för realpolitik med höga ideal.

Macron konstaterar att när Kohls efterföljare stötte på svårigheter berodde det inte på brist på pragmatism – tvärtom. Det var idealismen som fattades, »de europeiska idealens flamma gick förlorade i teknokratins vindlingar«.

Det låter som om den tyska hälften i det nya tandemparet borde ta åt sig, speciellt när Macron utan falsk blygsamhet skriver att han och Merkel vill ta upp tråden igen i vetskap om att det är de skyldiga både Europa och dess grundare.

Angela Merkel skulle kunna anföra en hel del till sitt försvar. Det gångna decenniet har inte varit någon dans på rosor, snarare en tid där det krävts starka nerver, uthållighet och väldigt mycket realpolitik. Utrymmet för eventuell idealism har varit trångt.

Angela Merkel valdes till tysk förbundskansler 2005, samma år som fransmännen i en folkomröstning röstade nej till den nya EU-författning som stats- och regeringscheferna enats om i Rom året innan. Även i Nederländerna underkändes den nya författningen i en folkomröstning.

Merkel fick försöka lappa ihop skärvorna när Tyskland var EU:s ordförandeland våren 2007. Efter en oändlig massa modererande och kompromissande fick EU en ny författning efter en sista nattmangling i Lissabon.

Författningskrisen följdes av finanskrisen, den värsta sedan 1930-talet, och likt en storm blottlade den bristerna i det rangliga eurobygget. När eurokrisen var som djupast var det åtskilliga som trodde att den gemensamma valutans dagar var räknade.

Sommaren 2015 enade sig euroländerna om ett tredje räddningspaket och nya krediter för Grekland, det blev någorlunda lugnt på den fronten samtidigt som flyktingkrisen blev akut under hösten som följde.

Kriserna kröntes med Brexit i fjol.

Under dessa stormiga år har Angela Merkel haft tre franska presidenter vid sin sida innan Macron dök upp på scenen. Ingen av dessa tre konstellationer kan mäta sig med de tysk-franska tandempar som gått till historien.

För 54 år sedan omfamnade Charles de Gaulle och Konrad Adenauer varandra efter att ha undertecknat det så kallade Élysée-fördraget i Paris. Fördraget trädde i kraft den 2 juli 1963, de två arvfienderna skulle aldrig mer gå i krig mot varandra utan i stället sträva efter samsyn i viktiga frågor.

På 70-talet, när oljekrisen slog hårt mot västvärlden och »stagflation« blev ett fruktat begrepp, fördjupade Valéry Giscard d’Estaing och Helmut Schmidt det europeiska samarbetet ytterligare.

Bilden av François Mitterand och Helmut Kohl stående hand i hand på slagfältet i Verdun symboliserar försoningen mellan de två länderna som inget annat. Deras samarbete födde såväl det gränslösa -Europa (Schengen) som den gemensamma valutan euron.

Angela Merkel fick till att börja med »ärva« Jacques Chirac av sin företrädare Gerhard Schröder. Utgångsläget var inte det bästa eftersom Merkel som tysk oppositionsledare hade kritiserat Schröder och därmed också Chirac för att de brutit den USA-ledda fronten mot Saddam Husseins Irak.

Chirac efterträddes snart av Nicolas Sarkozy som plågade Merkel med sin hyperaktivitet under inledningen av de ekonomiska kriserna. Först mot slutet, strax innan Sarkozys mandatperiod var till ända, blev de till ett »Merkozy«.

François Hollande kom till makten med avsikten att sätta stopp för Merkels europeiska sparpolitik. De rekordlåga inhemska opinionssiffrorna och den svaga franska ekonomin desarmerade Hollande.

Om Angela Merkel i Emmanuel Macron till sist fått en partner som kan lyfta samarbetet till nya historiska höjder är det förstås ingen som vet. Förutsättningarna tycks åtminstone aldrig ha varit bättre för Merkels del.

Pragmatikern Merkel tycks inte ha några problem med idealisten Macron och om hans hyllning av Helmut Kohl också var en känga till Merkel har hon i så fall avstått från att reagera.

I stället har Merkel visat en stor beredvillighet gentemot Macrons visioner om ett fördjupat EU-samarbete, framför allt mellan euroländerna.

Redan när Macron besökte Berlin efter presidentvalet i maj sa Merkel att hon var öppen för att riva upp EU-fördraget och skriva ett nytt om det krävdes. Hon upprepade det på presskonferensen i Bryssel för en vecka sedan. Lissabon-fördraget från 2007 kan inte utgöra unionens slutpunkt.

Emmanuel Macron nickade instämmande, ett nytt fördrag är inget tabu.

Macron har föresatt sig att reformera både Frankrike och Europa, lyckas inte det ena lär inte heller det andra lyckas. Merkel, och inte bara hon, vet att alternativet till Macron sannolikt heter Le Pen. Det är också ett skäl att inte lägga onödiga hinder i vägen.

Merkels välvilja har också med det stundande tyska valet att göra. Kristdemokraten Merkel tävlar om Macrons gunst med den socialdemokratiske oppositionsledaren Martin Schulz. En tvist med Macrons Frankrike vore att lämna en blotta som Schulz snabbt skulle utnyttja. Det betyder samtidigt att det råder högkonjunktur för det tysk-franska samarbetet. Åtminstone fram till den 24 september då Tyskland går till val.<