Merkels sista strid: Lösa knutar i EU – precis som hon gjorde julen 2005

Det var på Blairs och Chiracs tid. I Sverige hette statsministern Göran Persson. Strax före jul 2005 samlades stats- och regeringscheferna i Bryssel för ett krisartat toppmöte om EU-budgeten för de kommande sju åren.

Förhandlingarna hade kört fast och tiden var knapp.

Britterna höll fast vid sin rabatt. Fransmännen månade som vanligt om subventionerna till jordbruket. Året innan hade dessutom EU fått åtta nya medlemsstater från det forna östblocket som ville ha sitt.

Den som löste upp knutarna var en ny aktör från Tyskland. Kristdemokraten Angela Merkel hade precis utsetts till förbundskansler, hennes handlag var ett annat än företrädarens, den något burduse socialdemokraten Gerhard Schröder.

Merkels förlösande drag var att dra ner på regionstödet till östra Tyskland, till förmån för Polens allra fattigaste områden. EU-budgeten var i hamn. Ministrarna kunde åka hem och fira jul.

»Segern smakar lika gott som den finaste franska champagne«, sa den polske premiärministern Kazimierz Marcinkiewicz, partikamrat med tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczynski.

Angela Merkel hade klarat av sin första internationella kris och mer skulle komma: EU:s kraschade författning lappades ihop av Merkel och ledde till Lissabon-fördraget 2007. Finans- och eurokrisen var precis över när Putins Ryssland annekterade Krim och intervenerade i östra Ukraina. Året därpå blev flyktingkrisen akut.

Merkel befann sig hela tiden i händelsernas centrum och försökte på sitt pragmatiska sätt att hitta lösningar som alla kunde leva med, inte sällan för att åtminstone stoppa blodflödet, ibland också bokstavligt talat.

Därför är det typiskt att Tyskland just denna höst råkar vara EU:s ordförandeland, det ankommer därmed på Merkel att lösa upp ännu en hårt åtdragen knut. Detta kan bli hennes sista strid, efter det tyska valet i september nästa år lämnar hon sin post.

Torsdagen den 10 december samlas stats- och regeringscheferna åter för ett toppmöte i Bryssel, denna gång för att fatta beslut om en ny långtidsbudget samt en återhämtningsfond för de EU-länder som drabbats hårt av coronapandemin. Det handlar om sammanlagt 1 824 miljarder euro – 1 074 miljarder till budgeten och 750 till fonden.

Allt vore frid och fröjd om inte Bryssel för första gången kräver att dessa enorma summor ska hanteras i enlighet med rättsstatens principer – rule of law.

Polen och Ungern hotar att med sina veton stoppa utbetalningen av budgeten och coronamiljarderna om rule of law-förordningen tvingas fram av majoriteten. Positionerna är, precis som 2005, låsta.

Göran von Sydow, chef för Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps), betraktar konflikten som »existentiell« för EU. Den ungerske premiärministern Viktor Orbán har gäckat Bryssel ända sedan han kom till makten 2010, Polen har slutit upp på grannlandets sida.

EU har försökt med sitt skarpaste vapen, artikel 7 i Lissabonfördraget, för att Polen och Ungern ska rätta in sig i ledet och inte politisera rättsväsendet och urholka mediernas oberoende. Artikel 7 lär dock inte få någon verkan eftersom Polen och Ungern lovat varandra ömsesidigt stöd, det räcker för att blockera ett beslut om indragen rösträtt.

– Samtidigt vill man från EU:s sida inte gå på så hårt att länder väljer att lämna och hamna i andra intressesfärer, säger Göran von Sydow.

Initiativet att koppla budgeten till rule of law – rättsstatliga principer – kom från EU-kommissionen i maj 2018.

Högaktuellt vid den tidpunkten var fallet Elios i Ungern.

Elios är ett företag som då hade István Tiborcz som delägare, en ung man som är gift med Viktor Orbáns äldsta dotter. Med hjälp av misstänkt riggade upphandlingar kunde Elios knipa uppdraget att modernisera gatubelysningen i ett 20-tal ungerska städer och därmed komma åt EU-medel på runt 40 miljoner euro, drygt 400 miljoner kronor.

Olaf, den EU-myndighet som ska bekämpa fiffel med EU-medel, utredde misstankarna grundligt och hittade oegentligheter i samtliga upphandlingar. Uppgifterna lämnades över till den un­gerska statsåklagaren, en trogen Orbán-man, och det dröjde inte länge förrän utredningen var lagd till handlingarna utan åtgärd.

EU kunde inget göra, bara se på.

EU-kommissionens förslag våren 2018 var därför att stats- och regeringscheferna i ministerrådet skulle kunna agera på egen hand vid brott mot rättsstatens principer som hotar EU:s medel.

Kommissionen föreslog vidare att det skulle krävas en kvalificerad majoritet i ministerrådet för att stoppa en sådan ­aktion, det vill säga minst 15 av de 27 medlemsstaterna som dessutom har minst 65 procent av EU-befolkningen bakom sig.

När förslaget i somras hamnade hos stats- och regeringscheferna i ministerrådet vände de på villkoren – en kvalificerad majoritet måste rösta ja för att beslutet skulle gå igenom, en avsevärd urlakning jämfört med kommissionens förslag.

Tidigare i höstas skulle Europaparlamentet ta ställning till förordningen och majoriteten riktade skarp kritik mot de skrivningar som lagts fram av det tyska ordförandeskapet. Det ledde till ändringar och en text som är både mer konkret och omfattande.

Tomas Tobé, moderat ledamot av Europaparlamentet, är nöjd.

– Förslaget innebär stora förbättringar i kontrollen av EU-medel. Fast det är egentligen en bisarr situation, att man inte kan garantera att EU-pengar hamnar rätt.

Andra tongångar hörs förstås från Viktor Orbán. I en stor intervju med tyska Die Zeit säger han att kriterierna för rättsstatlighet är subjektiva, inte objektiva.

»Om vi accepterar det har vi av EU gjort en sovjetunion«, säger den ungerske regeringschefen till tidningen.

Frågan är hur Merkel ska kunna jämka ihop de ståndpunkterna.

– Jag vet ingen bättre person att lösa detta, hon är en smart politisk spelare, anser Tomas Tobé.

I intervjun föreslår Orbán att man släpper iväg budgeten och coronapengarna och skjuter rättsstatligheten på framtiden.

Är det en kompromiss du skulle kunna acceptera?

– Nej.

***

FAKTA: Enhällighet och majoritetsbeslut i ministerrådet

Budgetfrågor kräver enhällighet i ministerrådet för att gå igenom. Det betyder att Polen och Ungern kan blockera beslut med veto.

Även ett beslut om indragen rösträtt enligt artikel 7 måste tas enhälligt.

Den nya förordningen om rättsstatlighet för att skydda EU-pengarna kan dock röstas igenom med kvalificerad majoritet – minst 15 av de 27 medlemsländerna som har 65 procent av EU:s befolkning.

LÄS OCKSÅ: »Drömmarnas väg« – en resa genom DDR