Merkels superhalvår

»För Angela Merkel är det här halvåret otroligt betydelsefullt. Inget har varit viktigare i hennes karriär hittills, och det är hon väl medveten om«, säger Peter Fischer-Bollin om den tyska förbundskanslern. Och han, om någon, borde veta. Som chef på Europaavdelningen för Merkels och kristdemokraternas egen tanke­smedja, Konrad Adenauer-stiftelsen, följer han sin partichef noga.

– Lyckas hon med EU-ordförandeskapet kan hon plocka viktiga inrikespolitiska poäng. Som det är nu ökar kristdemokraterna i opinionsmätningarna och ligger hela sex procentenheter före socialdemokraterna, men det där kan lika gärna slå tillbaka. Misslyckas hon med utrikespolitiken kommer hon att får kritik för att hon inte engagerar sig på hemmaplan, säger Peter Fischer-Bollin.

Även för Tyskland som helhet är de kommande sex månaderna oerhört viktiga.

Politikerna vet att det här är en engångschans att verkligen sätta sin prägel på EU och hela industrivärlden; i den nya utvidgade unionen kommer det att dröja 14 år innan man får greppa ordförandeklubban igen. Det närmaste halvåret kan dessutom hjälpa upp den tyska självkänslan genom att landet får visa framfötterna internationellt. Efter att länge ha betraktats som Europas sjuka man, har ekonomin och optimismen börjat ta fart och en framgång som EU-ordförande skulle kunna visa att man är på rätt väg.

Två viktiga punkter kommer därför att bli energipolitiken och klimatfrågan. En vinter där paraplydrinkar varit mer passande än glühwein på de tyska julmarknaderna, blir det extra påtagligt att Kyotoprotokollet håller på att löpa ut och att det är hög tid att besluta vad som ska komma efter.

EU blir dessutom alltmer beroende av Rysslands gas- och oljeexport, och en viktig uppgift för Merkel och Tyskland blir att skriva ett partner- och samarbetsavtal med den stora grannen i öster.

Något som såväl Polen som baltstaterna sätter sig emot.

– När det gäller Ryssland kommer det att bli extremt svårt att ena EU, men jag tror faktiskt att om det är någon som kan lyckas är det Angela Merkel. Hon har själv växt upp i en kommunistregim, och har en helt annan tyngd än Gerhard Schröder när hon förhandlar med de forna östländerna.

Angela Merkel själv har gjort sitt bästa för att tona ner de stora förväntningarna på det tyska EU-ordförandeskapet de senaste månaderna. Hon tar hellre åt sig äran för det hon lyckas åstadkomma, än bär hundhuvudet om man inte når hela vägen. Det är första gången på länge som ett stort medlemsland leder EU och många hoppas att Tyskland ska lyckas återuppväcka den avpolleterade konstitutionen från de döda, och avsluta den långa tankepaus unionen tagit sedan Frankrikes och Hollands nej i folkomröstningarna för snart två år sen. Planen är att det redan den 25 mars ska finnas en gemensam deklaration om EU:s framtida väg. Den ska unionens statsöverhuvuden signera under pompa och ståt på det extrainsatta toppmöte i Berlin där Romfördragets 50-årsdag ska firas. Och i slutet av juni ska Tyskland ha lyckats få fram en politisk överenskommelse om vilka delar av konstitutionen som måste strykas, vilka som ska förhandlas om, och vilka det räcker att vattna ur för att få de nio länder som ännu inte ratificerat den nya grundlagen att tänka om. En uppgift som är lättare sagd än gjord.

– Det största problemet är det franska presidentvalet i maj. Vi vet inte vem som vinner, och det ger väldigt lite tid att få fram en plan till en ny konstitution. Nicolas Sarkozy har sagt att han kan tänka sig en minikonstitution, medan Ségolène Royal valt att inte uttala sig alls om vad hon vill. Det hade varit mycket bättre om valet kommit tidigare, säger Peter Fischer-Bollin och påpekar att det allra värsta vore om konstitutionen blev en valfråga i Frankrike. Det man allra helst vill undvika är ännu en folkomröstning om konstitutionen och ett nytt nej från Frankrike.

En annan som tonar ner förväntningarna på det tyska ordförandeskapet är forskaren Jens van Sherpenberg på stiftelsen för vetenskap och politik i München.

– Man ska inte överdriva, det går inte att åstadkomma så värst mycket, vare sig som ordförande i EU eller G8, men jag tror att Angela Merkel kommer att lyckas få mer dynamik i de transatlantiska förbindelserna. Dels har hon bra relation med Bush, dels har hon tur med timingen. Efter att konstitutionen kollapsade 2005, dödförklarade man EU i Washington. Men nu mår Europa bättre både ekonomiskt och politiskt och de forskare och politiker jag talar med i USA tycker att det är skönt att det är ett stort medlemsland som håller i klubban igen, en jämbördig partner.

Även van Sherpenberg tror att Angela Merkel kommer att ge allt för att göra det dubbla ordförandeskapet till ett superhalvår.

– Det är utrikespolitiken som gjort henne populär. Här på hemmaplan har hon gått på en del minor, men jag tror att hon kommer klara det här bra och öka sin popularitet ytterligare. Men om hon sen kan omsätta det till att få ny kraft inrikespolitiskt, det återstår att se.