Mest skruvad vinner

»Historiens längsta självmordsbrev«, har man kallat Labours valmanifest från 1983. Frågan är vad man då ska kalla Jeremy Corbyn.

Den 12 september kröns han av allt att döma till ny partiledare, tack vare ett nytt, inte så briljant system där även icke-medlemmar, så kallade »registrerade sympatisörer«, tillåts rösta. Corbyns anhängare har strömmat till i en hiskelig mängd och nu ligger landet som det ligger. Ledamoten för Islington North står långt till vänster om sina kamrater i parlamentet och partiorganisationen. Det är som om Jan Myrdal skulle stå i begrepp att ta över socialdemokraterna. Ingen förstår hur han under de kommande åren ska kunna få med sig ens hälften av parlamentsgruppen i någon enda omröstning.   

Vem är han, denne man som får Tony Blair att skriva förmanande domedagstexter i The Guardian och som enar honom med gamla antagonister som Gordon Brown och Niel Kinnock? En man som anses så farlig av det egna etablissemanget att partigruppen i parlamentet redan, om man får tro konservativa The Spectator och en del andra källor, påstås planera hans avsättning?

Han kör inte bil. Han kokar gärna sylt. Han brukar vinna omröstningen om »årets skägg« i parlamentet. Men den kanske allra tydligaste bilden av honom framträder när man begrundar hans skilsmässa. Den ägde rum för att han vägrade vika sig i ett gräl med hustrun om var de skulle låta barnen gå i skola. »Ja, jag känner väldigt starkt för allas lika skolgång«, löd hans svar när journalisterna frågade honom om det verkligen var därför de skilde sig. Annars kan man gärna se hans tal vid Oxford 2013, med den lätt hotfulla titeln »Detta är vi skyldiga socialismen«. Där inleder han friskt med att håna Tony Blairs strykning av den ökända punkt 4 i partiprogrammet, den som sa att hela näringslivet skulle förstatligas.

Kompromisslösheten är hans adelsmärke. Ingen har som han trotsat partipiskan i parlamentet: 500 gånger sedan 1997, enligt BBC. Ingen kan som han vända ett påhopp om att han vill vrida tillbaka klockan till åttiotalet med att fräsa: »Helst ännu längre.« (Han framhåller partiets sjuttiotal som en föredömlig period.)

Föga förvånande hemsöks hans kampanj av gamla citat. Det är sällan ett gott tecken när underhuggare till en blivande partiledare känner sig tvungna att förkunna att han »är helt emot al-Qaida« – detta mot bakgrund av att han kallat USA:s dödsskjutning av Usama bin Ladin för »en tragedi«. Han har bjudit in företrädare för Hamas och Hizbollah till olika sammankomster och hänvisat till dem som »våra vänner«. Under 1980-talet fraterniserade han också ofta med företrädare för IRA:s politiska gren Sinn Fein, på den tiden fullkomliga parior.   

Hur kan Jeremy Corbyn plötsligt ha blivit favorittippad att leda ett parti som under Blair vann tre val i rad på att kliva in i mitten, och som sedan tappade mer väljarstöd ju längre vänsterut de hamnade under först Brown och sedan Miliband? Svaret ligger delvis i svagheten hos de medtävlande. Liz Kendall, som många tidigare trodde starkt på, har visat sig för Hillary Clinton-lik, en Tony Blair light utan egna övertygelser. De resterande två befinner sig någonstans mittemellan henne och Corbyn ideologiskt och har helt enkelt inte nått fram. Dessutom har de i god kannibalstil ägnat merparten av processen åt att rasa över den andras vägran att hoppa av.

Folk tycks överlag ha tröttnat på politiker som amputerat sin egen personlighet. Det har synts i Grekland, i Spanien och här i Sverige. Så även i USA. Förutom den oefterhärmlige populisten Donald Trump domineras just nu valrörelsens inledning av Jeremy Corbyns meningsfrände Bernie Sanders. De demokratiska väljarna har uppenbarligen, efter åtta år av »professor Obama« vid rodret, börjat längta efter en kapten med mer robusta övertygelser. Att Sanders sedan är uttalad socialist och därmed unikt chanslös i ett amerikanskt presidentval verkar inte bekomma gräsrötterna nämnvärt. För han är, precis som Corbyn, en människa man känner igen från sin uppväxt och vardag.

Man har suttit bredvid dylika exemplar på släktkalas och hört dem morra om orättvisorna och kampen; man har haft dem som lärare och sett dem koka av ilska över nya frihandelsavtal eller ökad militär upprustning. Det är människor man eventuellt skulle överleva att ta en öl med, för att använda det gängse testet. Den där glödande ilskan de har kan med lite god vilja uppfattas som värme. De säger vad de tycker eftersom de fått höra sedan barnsben att deras övertygelser är moraliskt högtstående.

Både Sanders och Corbyn uppvisar absolut noll skräck för att förlora. Det är det viktigaste av allt. Rädslan för att lida förödmjukande förluster är, som Obama bekänner i sin bok »Att våga hoppas«, ett helt dominerande inslag bland de flesta politiker. Oavsett var man står ideologiskt är det irriterande – genant, rentav – att se en kandidat som Liz Kendall eller Hillary Clinton, vars hela tillvaro alldeles tydligt står och faller med huruvida hon vinner ett val.

Populismen är inget nytt inslag i den västliga demokratins historia. Många framgångsrika politiker, från Margaret Thatcher och Ronald Reagan till Olof Palme och Gudrun Schyman, uppbars av en förmåga att bli genuint älskade av en tillräckligt stor del av befolkningen. Sedan må de ha varit aldrig så arroganta och dessutom avskydda av stora delar av sina länders etablissemang. Det är precis detta uppror mot medieträning och goddag yxskaftighet som vinner respekt.

Respekt för kandidaten är en sak, självrespekt en annan. Vissa statsvetare skiljer mellan att rösta »instrumentellt« och »expressivt«. Om detta skriver exempelvis David Runciman i en artikel om Jeremy Corbyn i senaste London Review of Books. Det förstnämnda ägnar man sig åt när man vill se diverse konkreta resultat, det andra när man vill visa vem man är – när man vill stärka sin identitet genom att skicka en signal. I takt med att det expressiva röstandet vinner mark sker en drastisk omstöpning av hela vårt politiska system. Det var kanske bara oundvikligt att demokratin som sådan drabbades av den allmänna facebookifieringen. Frågan är inte längre vad folk vill, utan vad de gillar.

FAKTA | Vill nedrusta och förstatliga

Jeremy Corbyn, 66 år, har suttit i det brittiska -parlamentet för Labour sedan 1983. Han är också aktiv i Socialist Campaign Group, Palestinian Solidarity Campaign, Amnesty och Campaign for Nuclear -Disarmament. Han beskriver sig själv som demokratisk socialist och vill bland annat förstatliga allmännyttiga företag, höja företagsskatter och införa nedrustningsavtal för kärnvapen.

FAKTA | Så väljs en ny labourledare

För att kunna ställa upp i valet som ny partiledare måste man få stöd av 35 av partiets parlamentariker. Labours medlemmar och representanter röstar fram en partiledare den 10 september. Varje partimedlem får en röst. Allt ska vara klart den 12 september.