Mickey Mouse i Haiti

Den 14 maj var det ett år sedan Michel Martelly – »Sweet Micky« – blev president i Haiti. Han fick ta över ett land som drabbats av en katastrofal jordbävning knappt ett och ett halvt år tidigare, ett fattigt, socialt delat, politiskt nedgånget och korrupt land.

Micky Martelly saknar politisk erfarenhet. Han var en av Haitis mest populära popsångare, berömd för sin fräcka scenshow, där det bland annat ingick att visa ändan för publiken. Hans vinst förklaras av kändisfaktorn, för han hade inget riktigt parti bakom sig och hans parlamentariska stöd är svagast tänkbara: 3 av 30 senatorer och inte en enda av de 99 deputerade i Haitis tvåkammarparlament.

Parlamentet domineras av Martellys politiska motståndare, vilket omedelbart visade sig. Det tog tre försök och fem månader innan den nye presidenten lyckades få en premiärminister godkänd, Garry Conille, en nära medarbetare till Bill Clinton. Haitis konstitution är skriven för att stoppa presumtiva diktatorer och ger därför parlamentet stor makt, ett faktum som en president utan egen bas måste ta hänsyn till. Politik i Haiti 2012 handlar om att bygga allianser och koalitioner med motståndare. Alliansbygge är dock inte Martellys starka sida. Han är emotionell, reagerar inte alltid rationellt och är följaktligen oberäknelig. Han vill ha beröm av medierna, inte kritik. Nu är Martelly på kollisionskurs med den haitiska pressen, efter att helt enkelt ha sagt åt den att hålla tyst.

Redan under valkampanjen höjdes röster som varnade för att Martelly hade auktoritära böjelser. Farhågorna verkar tyvärr ha besannats. Ett av den nye presidentens första budskap var att han ville återuppväcka den armé som avskaffades 1995, vilket mötte starkt internationellt motstånd, eftersom armén aldrig var något annat än ett förtryckar- och plundrar-redskap för de styrande. Martelly fick omedelbart gensvar, men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Tusentals före detta militärer och nya rekryter visade sig i uniform. De har sedan dess organiserat träningsläger, ockuperat gamla militärbaser, krävt 15 miljoner dollar för förlorade löner och pensioner och uppträtt hotfullt utanför parlamentet, utan att regeringen har lyckats göra något åt problemet.

Dagen efter att Martellys regering hade tillträtt blev det frontalkrock med parlamentet. Presidenten hade haft ett hett meningsutbyte med en av de deputerade, Arnel Bélizaire, och det som följde var ren operett. Bélizaire arresterades på flygplatsen i strid med konstitutionen, senaten tillsatte en kommission som brännmärkte presidenten, och justitieministern tvingades avgå. En andra kommission i deputeradekammaren beslöt att tills vidare lägga ner ärendet, »i nationens intresse«.

Martelly råkade i konflikt med parlamentet också för att han inrättat en nationell utbildningsfond som finansieras genom avgifter på inkommande internationella telefonsamtal och penningtransfereringar, utan att detta beslutats av lagstiftarna. Härtill kommer att tusentals anhängare till före detta presidenten Jean-Bertrand Aristide, vars parti inte tilläts ställa upp i presidentvalet, har demonstrerat mot Martelly.

I slutet av februari i år avgick så Garry Conille. Han hade troligen aldrig blivit premiärminister utan amerikanskt stöd och han och Martelly drog aldrig jämnt. Conille hade satt i gång en granskning av ministrarnas och presidentens medborgarskap. Haitis konstitution förbjuder dubbelt medborgarskap och det fanns misstankar om att allt inte stod rätt till, vare sig för presidenten eller för vissa ministrar. Dagen före avgången blev det också offentligt att Conille beordrat en undersökning av en del återuppbyggnadskontrakt som tecknats med dominikanska företag under den förra regeringens tid.

I månadsskiftet mars–april avslöjade så en dominikansk tv-journalist att en dominikansk senator och byggmästare, Félix Bautista, hade betalat 2,5 miljoner dollar till Martelly, uppenbarligen för att säkra byggnadskontrakt som inte tillkommit efter reguljär upphandling. Martelly är på åtminstone skälig grund misstänkt för tagande av muta. De politiska motståndarna vädrar morgonluft.

Själv saknar presidenten politisk slagkraft. Han föreslog redan den 1 mars en ny premiärminister för parlamentet, hans nära förtrogne, utrikesministern Laurent Lamothe, men det tog drygt två månader för parlamentet att godkänna honom. Martelly arbetar i svår politisk uppförsbacke. Under det år som har gått sedan han tillträdde har han bara haft en premiärminister under fyra månader. Parlamentet har också blockerat tillsättningen av det valråd som behövs för att det fyllnadsval till senaten som redan skulle ha hållits ska komma till stånd.

De starka politiska spänningarna lamslår Haitis återuppbyggnad efter jordbävningen 2010. Mandatet för den kommission, med Bill Clinton och förre premiärministern Jean-Max Bellerive i spetsen som ledde arbetet, gick ut för över ett halvår sedan. Martelly vill ha en förlängning, men det är parlamentet som bestämmer, och där händer ingenting, med följd att inga projekt kan godkännas och inga kontrakt kan undertecknas. Återuppbyggnadsarbetet fördröjs. Risken är att det helt kan gå i stå och att biståndsgivarna till sist förtröttas.

Det är livsviktigt att ekonomins hjul börjar snurra ordentligt. Det behövs arbeten om inte de sociala spänningarna och kriminaliteten i städernas slumområden ska öka. Haiti har nu 10 miljoner invånare. Prognosen för 2050 är 16 miljoner. Landet har tillträde till den amerikanska klädmarknaden på förmånliga villkor, och ett sydkoreanskt klädföretag kommer att sätta i gång produktion i en industriell frizon i norr. Förmodligen finns det potential för hundratusen nya jobb inom klädproduktionen, kanske fler, men då gäller det att övertyga seriösa utländska företag om att de ska investera i ett land som ligger nia från botten (av 175 länder) på Transparency Internationals korruptionslista.

De privata investerarna väntar och ser hur det går för Martelly. Det politiska handlag han hittills har visat har inte varit övertygande. Det vilar något av Mickey Mouse över honom – en liten mus som fåfängt slåss mot den långt starkare Svarte-Petter i parlamentets skepnad. Bilden av en president som verkar vilja regera med stöd av en egenhändigt skapad armé och som är misstänkt för att vara en mutkolv kan snabbt bli solkig.

Sten Ask var svensk ambassadör i Karibien (inklusive Haiti) 2004–2010. Mats Lundahl är professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.