Migrationskrisen i USA saknar en lösning

Migration och invandring tenderar att ligga högt på den politiska dagordningen i hela västvärlden. Här i Europa har vi många exempel på detta, inte minst från Sverige. Vårt politiska landskap skulle nog se tämligen annorlunda ut om det inte vore för invandringsfrågan. Och ett av skälen bakom Brexit var löftet om att Storbritannien skulle återta kontrollen över migrationspolitiken från Bryssel. Vad som skett därefter är dock illustrativt; brittiska politiker har överlag gjort ganska lite för att infria sina löften. Detta följer ett tema som är genomgående för nästan alla länder i väst: det pratas mycket om migrationsfrågor, men politikerna är antingen ovilliga eller oförmögna att faktiskt skära ner på invandringen i linje med löftena – och med vad väljarna säger att de vill i opinionsundersökningar. 

Inget europeiskt land brottas dock med dessa frågor i lika stor grad som USA. Det är sällan vi i Europa ger den amerikanska migrationskrisen särskilt mycket uppmärksamhet, annat än när någon akut situation flammar upp längs gränsen mot Mexico. Vad detta ointresse beror på är oklart. Kanske vi tycker att vi själva har det värre och kanske även att vi helt enkelt antar att USA är ett land byggt på invandring; vad har de att klaga över när USA utgör världens största och mest framgångsrika smältdegel? 

Men allt färre amerikaner håller med om den bilden. Ty USA är i princip fast i en sorts permanent flyktingkris av samma stuk som den som sköljde över Europa 2015. Gränsen mot Mexico har i princip kollapsat; gränsbevakningen rapporterade mer än en och en halv miljon migranter 2021, och sedan dess har det blivit värre.  Och frågan polariserar USA fast inte riktigt på det vis som vi européer kanske förväntar oss. Här i Sverige blev konfliktlinjen mellan "humanism" och "egoism" tydlig under krisåret 2015, men även om den dynamiken existerar i USA, så är den på sätt och vis sekundär.  

De migranter som kommer till USA via Mexico flyr inte från krig och det är därför inte lika enkelt att sälja in asylskäl, generositet och landets stora rikedomar som skäl till en stor invandring. I Sverige tyckte många under flyktingkrisen att "vi har råd" – ett budskap som kanske inte var lika sant som vi trodde, men som åtminstone lät ganska övertygande i stundens hetta. Att säga något sådant i USA är mycket svårare: en sönderfallande infrastruktur samsas i USA med enorma tältläger där även en många "vanliga" amerikaner bor. Den svensk som besöker huvudstaden Washington DC, exempelvis, behöver inte promenera mer än någon kvart från Vita Huset för att hitta lägerplatser för hemlösa i parker och längs trottoarkanter.  

Även för progressiva amerikanska politiker från demokratiska valdistrikt skulle ett budskap som "Vi har råd!" vara svårsålt. Flera progressiva storstäder som tidigare utropat sig själva till så kallade "sanctuary cities" – fristäder där lagar relaterade till migration åtminstone i teorin inte kommer att tillämpas – har varit tvungna att backa eller ropa på federal hjälp när de faktiskt varit tvungna att ta emot en stor andel av migrantlasset.  

Delstatsguvernörer som Ron DeSantis i Florida har varit mycket i nyheterna efter att de tagit sig själva friheten att helt enkelt bussa flyktingar till andra delstater där väljarna faktiskt röstat på ett vis som ger intrycket av att de vill ta emot migranter. Just DeSantis fick allra mest uppmärksamhet när han i höstas chartrade plan och flög migranter som släpptes av på ön Martha’s Vineyard belägen mellan New York och Boston. Den är ett exklusivt tillhåll för östkustens förmögna och övervägande demokratiska elit där bland annat familjerna Clinton och Obama brukar semestra. 

Tilltagen har lett till en hätsk debatt där DeSantis och andra har anklagats för att skamlöst utnyttja försvarslösa migranter för sina egna politiska syften. Det ligger nog en del i kritiken men samtidigt kan konstateras att de välbeställda områdena som tagit emot dessa flyktingar i regel gjort all de kunnat för att bli av med dem så fort som möjligt.  

Ett problem för demokraterna är att inte enbart republikaner sysslar med denna sorts Svarte Petter-spel. Även demokratiska politiker har varit tvungna att erkänna att den egna staden eller delstaten klarar av bördan, varpå de på olika sätt försöker skyffla över den på andra. Detta ger den amerikanska debatten om migrationen en mörk underton, präglad av en känsla av hopplöshet.  

Det finns ingen motsvarighet till Angela Merkels "Wir schaffen das!", ingen tro på att frågan går eller kommer att lösas och att man kommer gå stärkt ur krisen. Inget av de två politiska partierna försöker heller ingjuta något slags hopp i väljarna baserat på en vision om vart USA är på väg. I stället präglas debatten av polarisering och misstänkliggörande av motståndaren. 

Demokraterna kallade Donald Trump för ett monster som höll migrantbarn fängslade av ren ondska, varpå de har fortsatt med ungefär samma policies. Republikanerna skriker om ett pågående "folkutbyte" där vita amerikaner ska ersättas av folk med andra hudfärger. Samtidigt röstar de igenom lagförslag som gör det enklare för företag att just byta ut sin inrikes födda personal mot migrantarbetare; i vissa fall tvingas till och med de förstnämnda att under sina sista månader på jobbet lära upp sina nyanlända ersättare. 

På det hela taget är flyktingfrågan i USA både mycket större och viktigare än i Europa, och den kommer att spela en stor roll i presidentvalet nästa år. Men amerikanerna ser vid det här laget på frågan med en stor uppgivenhet.  

I Sverige trodde de som förespråkade ett stort flyktingmottagande att allt kommer att ordna sig. Och de som var emot har kunnat hoppas på att ett parti som Sverigedemokraterna skulle göra något åt saken om de får makten. Båda sidorna har alltså kunnat tro på politikens möjligheter. Någon liknande tro i USA är svår att hitta i dag. 

Läs även: Så styr pandemilagen USA:s invandring

Läs även: Amerikas oförenta stater