Militär seger för Nordkorea

 Trots att koreaner på båda sidor av den delade halvön är vana vid oroligheter var tisdagens nordkoreanska granattack extraordinär. Bilderna på den tjocka röken från ön Yeonpyeong i nordvästra Sydkorea rullar fortfarande på tv-skärmar runtom i landet. De eldhärjade bostadshusen, de brinnande kullarna och de 1 780 evakuerade Yeonpyeongborna påminner oss här i Sydkorea om att det stilleståndsavtal som råder sedan Koreakrigets kanoner tystnade 1953 inte är mycket att vifta med när de hårda orden blir verklighet, och att civila inte är förskonade från den militära konflikten.

Särskilt nu framstår det tidiga 2000-talets optimism som ett minne blott. Då reste sydkoreanska popband till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang för att ge konserter inför tusentals uppklädda och obekvämt förundrade medborgare ur den nordkoreanska eliten, och i oktober 2007 besökte en sydkoreansk president för andra gången inom loppet av sju år Nordkorea för ett toppmöte – allt genomsyrat av vänskaplighet. För några veckor sedan avled den nordkoreanska militärtoppen Jo Myung Rok. Han blev historisk då han i oktober 2000 träffade Bill Clinton i Vita huset, under det besök som ledde fram till Madeleine Albrights resa till Pyongyang samma år. Besöket gav ytterligare näring åt en framtidstro som i dag ser rätt tunn ut.

Dessa diplomatiska svängningar visar att Nordkoreas ledarskap inte alls är så dogmatiskt och statiskt som många tror. Tvärtom händer mycket bakom de slutna dörrarna i huvudstadens regeringsbyggnader. Det är där som det avgörs vilka som i slutändan ska få hålla sina fingrar på de nordkoreanska avtryckarna, och det kan innebära skillnaden mellan aggression och återhållsamhet.

Detta indikerade inte minst tisdagens attack. Nordkorea menade att beskjutningen var ett svar på den sydkoreansk-amerikanska militärövningen Hoguk, som hölls nära den beskjutna ön. Men samma militärövning hålls varje år, och en snabb titt i arkiven visar att Nordkoreas statliga nyhetsbyrå har fördömt övningen nästan 40 gånger under de senaste 15 åren. Exakt varför Nordkoreas svar blev så hårt just den här gången vet ingen, men att Nordkoreas konservativa militära hökar vunnit en seger i veckan tycks bortom allt rimligt tvivel.

Trots skräniga rubriker världen över tror få att veckans kris kommer att leda till fullskaligt krig mellan Nord- och Sydkorea. Det ligger inte i någons intresse. Men den bistra sanningen är att karusellen av fientlighet och tillfällig avspänning de två länderna emellan inte visar några tecken på att ta slut inom en snar framtid. Nordkoreas militära apparat är rentav mäktigare än det statsbärande partiet, och vinner inrikespolitisk legitimitet varje gång tonläget höjs kring landet. Därför kommer en isoleringspolitik gentemot Nordkorea sannolikt att gynna just militären, som helst av allt vill att folket ska betrakta omvärlden som en fientlig enhet som landet behöver försvara sig emot. Bara motsatsen – öppning och avspänning – kommer att leda till avspänning och förändring i den nordkoreanska diktaturen.

Benjamin Katzeff Silberstein är frilansskribent och medförfattare till boken »Bilder från Nordkorea« (Atlas 2010) .