Militären vinner mark

Inget förenar så som en gemensam fiende. Så brukar det vara ute i världen när naturen rasar mot det samhälle människan byggt upp. Se bara vad som hände i Acehprovinsen efter tsunamin 2004 och efter jordbävningen i Mexiko 1985. I kärnvapenlandet med ett av vår tids mest strategiskt viktiga lägen, inklämt mellan västvärldens dåliga samvete Afghanistan och ett allt mer högteknologiskt Indien, gäller en helt annan logik. Översvämningarna längs Indusfloden må vara den värsta katastrofen i FN:s historia, men det räcker inte.

Den första viktiga säkerhetspolitiska relationen som nu utmanas handlar om Pakistans politiska lednings förhållande till militären. Dem emellan råder mer eller mindre öppen konflikt. Staten är ytterligt svag och president Asif Ali Zardari, änkling efter Benazir Bhutto, har tappat i popularitet sedan han tillträdde 2008, till förmån för militären.

Ann Wilkens, tidigare ambassadör i Pakistan, nu ordförande i Svenska Afghanistankommittén, är oroad över utvecklingen.

– Militären har redan en alldeles för stark ställning i Pakistan. Man skulle kunna säga att militären är överfungerande, eller ja, den enda institutionen som egentligen fungerar i landet, säger hon.

Pakistankännaren Henrik Chetan Aspengren knuten till Uppsala universitet håller med.

– Den stora vinnaren på katastrofen, i alla fall pr-mässigt, är militären, säger han.

Översvämningarna har förskjutit makten i landet ytterligare i riktning mot befälhavaren general Ashfaq Kiani. Han har tidigare relativt framgångsrikt lyckats bekämpa de militanta islamisterna, som är den andra viktiga säkerhetspolitiska maktfaktorn i Pakistan. Nu har vattenmassorna totalförstört all infrastruktur vilket naturligtvis försvårar även kampen mot talibanerna.

Under de månader, kanske år, av svält och arbetslöshet som de översvämmade delarna av landet har framför sig skapas en omfattande rekryteringsbas för extremradikala grupper bland dem som förlorat allt. Det finns uppgifter om att talibanerna till och med hindrat hjälparbetare att utföra sitt arbete och istället satt upp egna läger där de kan propagera för sitt budskap.

Jihadorganisationen Lashkar-e-Taiba som anses ligga bakom terrorattackerna i Mumbai 2008 har till skillnad från talibanerna också en mycket uppskattad social verksamhet. De jobbar nu sida vid sida med militären i hjälparbetet.

En av världens främsta Pakistan­kännare, författaren Ahmed Rashid, menar att katastrofen ger talibanerna och andra fundamentalister fritt spelrum. Han fruktar att landet blir en »kollapsad stat med kärnvapen«.

Men det håller inte Henrik Chetan Aspengren med om.

– Man har sagt att staten kommer implodera ända sedan 1947, men det har ännu inte skett. Det finns visserligen mycket ilska mot staten men pakistanierna är av naturen inte revolutionära. Att till exempel Lashkar-e-Taibas militanta gren, som nu är förbjuden, skulle vinna sympatisörer tror jag inte. När man sitter där på sitt hustak bryr man sig nog inte så mycket om vem som hjälper en. Det finns för övrigt flera toleranta muslimska rörelser som kan växa. Kort sagt, den grupp som är bäst på att fånga upp frustrationen efter katastrofen blir de som vinner mest.

Pakistan har ett alldeles särskilt förhållande till USA, en tredje mycket betydelsefull säkerhetsrelation. Officiellt är de allierade. Men enligt en färsk undersökning ser fortfarande sextio procent av pakistanierna USA som en fiende. Katastrofbiståndet på sextio miljoner dollar väntas inte spela någon roll annat än för att markera närvaro. Det säger Farooq Sulehria, pakistansk journalist boende i Sverige.

– Det hade inte ens hjälpt om de skänkt sextio miljarder. Hatet går djupare än propaganda från fundamentalister. USA:s roll har alltid varit att stödja de militära diktatorerna, de mutar och korrumperar. Nu anfaller de också regelbundet med drönare i jakten på talibaner, attacker som också kräver många civila offer, det i sig göder hat.

Efter elfte september utsåg USA Pakistan till sin allierade i regionen. De har bidragit med arton miljarder dollar bland annat för att bygga upp militären. Men USA-hatet förblir grundmurat. När Hillary Clinton nyligen besökte landet sa hon att amerikanerna måste undra varför »vi skickar så mycket pengar till ett land som inte vill ha dem«.

– USA tror att de kan förändra bilden av sig själva. Men det tror inte jag, insatserna är för kortsiktiga. Antiamerikanismen drivs av en hel medieindustri, säger Ann Wilkens.

Läget i Pakistan är i nu så akut att till och med ärkefienden Indien, en fjärde infekterad relation, nyligen erbjöd sig att skänka pengar. Pakistan slog först bakut, men efter ett par ilskna debatter accepterade staten insatserna. Det gillades inte av militären, där inställningen till grannen i öster är skeptisk, framförallt på grund av den segdragna konflikten i Kashmir.

Även Afghanistan, den femte och sista viktiga säkerhetsrelationen, som också drabbats av översvämningarna, har bidragit med katastrofhjälp. Men grannländernas sammanlagda insatser bidrar föga mer än symboliskt. Henrik Chetan Aspengren jämför med Haiti efter jordbävningen där man nu planerar för att bygga upp en helt ny stat.

– Så går det inte att göra i Pakistan. Det är omöjligt. Jag kan över huvudtaget inte se hur det skulle kunna bli bättre just nu, allt är oerhört dystert, säger han.

Hjälpbehovet i Pakistan är enormt och det mest allvarliga, säger Ann Wilkens, är att översvämningarna lades till redan existerande kriser.

– Ekonomiskt har det varit väldigt svårt, med inflation och hög arbetslöshet. Pakistan har inga marginaler att ta av, säger hon.

Landets politiska ledning får nu allt mer skulden för att katastrofen blivit så omfattande.

– Översvämningar kommer varje år i ett land med monsunregn, men vad har regeringen egentligen gjort för att förhindra effekterna, frågar sig Farooq Sulehria.

– De har satsat motsvarande hundra miljoner kronor på förebyggande åtgärder, det är småpengar i sammanhanget. Jämför det med vilken budget militären har. Man misshushåller med alla typer av resurser, det handlar om prioriteringar och inte bara om korruption.