Militärkuppens två ledare släpper inte greppet om chilenarna

50-årsdagen av militärkuppen i Chile den 11:e september har blivit en huvudvärk för president Gabriel Boric. Hans plan var att alla partier, från höger till vänster, skulle visa sitt avståndstagande från kuppen genom någon slags gemensam deklaration med andemeningen ”Aldrig mer!”.  

Men i stället för den demokratiska nytändning och nationella enhet han hoppades på, har ”den 11:e” blivit orsak till splittring och polarisering. 

När Patricio Fernandez, som Boric utsett att samordna aktiviteterna kring ”den 11:e”, antydde att orsakerna till kuppen är och kommer att fortsätta vara tema för olika tolkningar, anklagades han för historierevisionism av vänstern. Som om han i själva verket velat ursäkta kuppen. Kritiken var så häftig att Fernandez valde att avsäga sig sitt uppdrag. 

Men även om orsakerna till kuppen kommer att diskuteras länge än behöver ingen tvivla om vad kuppen ledde till. Officiella sanningskommissioner slår fast att 28 459 utsattes för tortyr, 2 125 avrättades och att 1 102 fortfarande är försvunna, bland dem 24 av Allendes medarbetare som var med honom i Monedapalatset.  

För tio år sen, på 40 årsdagen av kuppen, sa den dåvarande presidenten, högermannen Sebastian Piñera, att många av de som röstade på honom varit ”passivt medskyldiga” och inte reagerat på brotten mot mänskliga rättigheter. Hans uppmaning till självkritik följdes dock inte av särskilt många.  

Och i dag, tio år senare, har extremhögerns Partido Republicanos framgångar i de senaste valen inneburit att den moderata högern har vänt Piñeras blygsamma självkritik ryggen, och i stället intagit en mer oförsonlig hållning. Även om man kan erkänna att det förekom brott mot mänskliga rättigheter vill man inte skriva på något dokument som kan tolkas som någon slags bekräftelse på vänsterns historieskrivning. För extremhögern var det Allende som var ansvarig för kuppen, inte Pinochet. Och många ursäktar repressionen med att den var nödvändig för hindra vänstern från att starta ett inbördeskrig.  

Men det var högern som hade vapen 1973, inte vänstern. De 300 vapen som Fidel Castro, på den revolutionära vänsterrörelsen MIR:s enträgna begäran, hade lagrat upp på den kubanska ambassaden i Santiago, kom aldrig till användning.  

Det förekom praktiskt taget inte något motstånd. Och definitivt inget som kunde ursäkta militärens skoningslöshet.  

Pinochet hade utsetts till arméchef av Allende bara ett par veckor innan kuppen. Det hade skett på rekommendation av hans föregångare generalen Carlos Prats, som Allende hade stort förtroende för. Prats menade att Pinochet visserligen inte hade något intellektuellt lyft, men att han var lojal. Prats själv hade visat sin lojalitet när han personligen, med risk för sitt eget liv, ställde sig i spetsen för att bemöta det första kuppförsöket, den så kallade tanquetazon den 29 juni då 22 civila dödades och den svensk-argentinske kameramannen Leonardo Henrichsen, som arbetade för SVT, filmade sin egen död. 

Allende, och de flesta andra, visste att ”el tanquetazo” bara var en föraning. Den parlamentariska situationen var totalt låst. Den Allendeledda vänster-centerkoaltionen Unidad Popular var i minoritet och dessutom splittrad. Förhandlingarna med kristdemokraterna hade misslyckats. Samtalen handlade om när kuppen skulle komma, inte om. Som ett sista försök att undvika den hade Allende beslutat att just den 11:e september offentliggöra sitt beslut om att hålla en folkomröstning. Han hade inte stora förhoppningar, men det var ett halmstrå.  

På kvällen den 9 september berättade Allende i lite dyster ton för Pinochet om beslutet. Den nye arméchefen tog presidentens hand i sina båda och sa tröstande: ”Vila nu, señor Presidente. Det kommer att gå bra”.  

Men det gick inte bra. Och Pinochet var inte lojal som Prats. ”Förrädare”, sa Allende i sitt sista tal, strax innan han tog sitt liv inne i det brinnande Monedapalatset. 

Pinochet visade sitt rätta ansikte när han under radiokommunikationen mellan militärerna på själva kuppdagen sa ”vi erbjuder honom (Allende) att lämna landet. Men på vägen störtar planet”. De andra generalerna häpnade över Pinochets brutala kommentar, som dessutom följdes av förtjusta fniss. 

Men det var just tack vare sin agressivitet som Pinochet under själva kuppdagen tog över initiativet från de andra kuppmakarna. Han hade varit den siste att sluta upp i konspirationen och betraktades av de andra som ett osäkert kort. 

Men på kuppdagen var det han som var den beslutsamme. Och skoningslöse. 

De första bilderna av Pinochet efter kuppen, med mörka glasögon, armarna i kors och snörpig mun, omgiven av andra militärer, har blivit en symbolbild, men den är också sällsynt träffande.  

De sista bilderna av Allende, med hjälm på huvudet och gevär fåfängt siktandes mot Hawker Hunterplanen, är också träffande. 

Den förste brutal och svekfull, men också feg, avundsjuk och komplexfylld. Den andre modig och principfast, men självcentrerad och poserande.  

En sak hade de gemensamt: Ingen av dem var någon dominerande ledarfigur före kuppen. Pinochet betraktades som en medioker general av sina kollegor. Allende hade visserligen varit presidentkandidat tre gånger tidigare, men betraktades som svag och initiativlös av sina mer radikala partikamrater som allt sedan han valdes konsekvent körde över honom. 

Det var kuppen som gjorde dem bägge till historiska figurer. Och av sådan dignitet, dessutom, att de fortfarande kan splittra chilenarna.

Salvador Allendes beslut att ta sitt liv var hans sätt att ta politiskt ansvar. Det sista talet till chilenarna höll han per telefon via den då enda fungerande radiostationen Magallanes. Allende talade med lugn röst. Förtröstansfullt. Han fördömde kuppmakarna och hyllade det arbetande folket. Han lovade att historien var på deras sida och att en gång ska de breda alléerna, där fria män och kvinnor vandrar fram, öppnas på nytt.  

Allende visste att slaget var förlorat. Och i stället för att uppmana till motstånd, manade han sina landsmän att inte riskera sina liv. Allende nämner heller inte med ett ord om UP-koalitionen, eller ens sitt eget socialistparti. En markering av att han kände sig övergiven av dem. Det var inget improviserat tal. Allende hade repeterat det för sig själv många gånger. Och beslutet att ta sitt liv hade han fattat långt innan kuppen var ett faktum.  

Men det som vissa uppfattade som hjältemod, uppfattade andra som feghet. Fidel Castro, till exempel, vägrade att acceptera självmordet, det passade inte in i bilden av revolutionär hjälte, så han påstod i stället att Allende dödats av militären medan han försvarade sig med vapen i hand.  

Det var likväl ur självmordet som Allendes historiska storhet tog form. Och det var kuppen som gjorde att Pinochet kunde spela rollen som ”kommunismens dödgrävare” med anspråk på att uppfattas som en statsman. 

Men samtidigt var Pinochet avundsjuk på Allende. Hans elegans, retoriska förmåga och inte minst för att han var en respekterad frimurare. Också Pinochet hade varit frimurare en kort tid i sin ungdom, men uteslutits för att han inte betalat medlemsavgiften. Som makthavare försökte han på nytt bli medlem, men till sin stora grämelse, avvisades han. 

Som kompensation började han samla böcker. Aningen ironiskt med tanke på de bokbål som genomfördes strax efter kuppen. Pinochets bibliotek uppgick så småningom till 50 000 volymer, ett av Chiles största privatbibliotek, med många värdefulla verk som hans adjutanter letade upp i Santiagos antikvariat. Det bestod mest av historia, biografier och geografi. Där fanns också överraskande gott om marxistisk litteratur. Och tekniska handböcker. Men också skräplitteratur och vanliga skolböcker. 

Journalisten Juan Cristobal Peña, som har haft tillgång till biblioteket och skrivit en bok med titeln ”Augusto Pinochets hemliga litterära liv”, beskriver biblioteket som en slags scenografi: ”En teater där Pinochet tolkade sig själv som en viktig och kultiverad personlighet”. 

Pinochet var fåfäng och poserande. Det var Allende också. Båda var dessutom notoriskt otrogna. 

Pinochets stora kärlek var en ecuadoriansk pianist, vid namn Piedad Noé, som han träffat när han var militärattaché i Quito i slutet av 1950-talet. Han var då redan gift med Lucia Hiriart och hade tre barn, men Piedad Noé tycks ha varit hans stora kärlek. Elisabeth Subercaseaux, journalist och författare, som tillsammans med Raquel Correa skrivit intervjuboken ”Ego sum Pinochet”, berättar att han föll i gråt när de frågade om henne. Senare hade Pinochet tillfälliga älskarinnor på flera håll i Chile. Hans adjuntanter och livvakter hjälpte till att dölja dem för Lucia, som enligt många var den verkliga makthavaren i deras hem. Men som också hade stort politiskt inflytande över sin make. 

Allendes hustru Hortensia Bussi, kallad Tencha, lär däremot ha känt till det mesta om sin makes kärleksaffärer. Mest känd är hans relation med sin sekreterare, ”la Payita” – Miria Contreras Bell – vars hus El Cañaveral på kullarna utanför Santiago, Allende använde på veckosluten för både politiska möten och social samvaro. Hans sista älskarinna var Gloria Gaitán, dotter till den legendomspunne colombianska liberale politikern Jorge Elicier Gaitán som mördades i april 1948 på öppen gata i Bogota och vars död blev början på det utdragna inbördeskriget La Violencia. 

Att Tencha så fogligt accepterade Allendes dubbelliv berodde delvis på att han knappast dolde det, men också, tror många, på att hon själv hade en ”synd” att betala. Innan hon mötte Allende hade hon fött en pojke, vars far var läkare, kollega och vän till Allende. När pojken var ett par månader gammal lämnde Tencha honom till pappans legala hustru i adoption, dock utan att hon kände till vem som var far till barnet. Senare föreslog Techa att Allende och hon skulle integrera pojken i deras egen familj, något Allende vägrade. Kanske kände han att det på något sätt skulle undergräva hans paternala maktposition.  

Första gången som Pinochet kände sig verkligt maktlös, förutom när Lucia läxade upp honom, var när Scotland Yard, på den spanske domaren Baltasar Garzóns order, arresterade honom på The Clinic i London. Men det gick över. Efter drygt ett och ett halvt år lades rättegången mot honom ner. Pinochet förklarades otillräknelig, inkapabel att följa en rättegång och fick återvända hem. Men när han kom tillbaka till Chile, hjälpts ner för flygplanstrappan, satts i en rullstol som kördes i riktning mot mottagningskommittén, reste han sig plötsligt upp ur rullstolen och gick utan svårigheter den sista biten. Han mådde hur bra som helst och hade dessutom lyckats lura britterna! Pinochets ego blåstes upp ordentligt. Men snart möttes han av andra problem; hans hemliga bankkonton i olika namn på internationella banker upptäcktes. 17 miljoner dollar – pengar Pinochet påstod att han sparat ihop, men som på olika sätt stulits från staten, bl a genom hemliga provisioner på krigsmaktens vapenköp.  

För att slippa svara på obekväma frågor gömde sig Pinochet bakom sin tro, eller påstådda tro. ”Gud gör saker”, förklarade han som en slags ursäkt. På sitt kontor hade han ett altare med en Mariafigur och en bibel han fått av påven Johannes Paulus II under sitt besök i Chile 1987. När han klarade sig med livet i behåll då hans bilkaravan utsatts för ett bakhåll av den kommunistiska gerillagruppen FPMR 1986, förklarade han inför TV-kamerorna att det var jungfru Maria som räddat honom. Han pekade på ett av bilens fönster som splittrats av en kula och där man nu, enligt Pinochet, tydligt kunde se en bild av Virgen del Carmen, som är Marias namn i Chile.  

När en chilensk domare, efter mycket om och men, äntligen fick förhöra honom i hans hem svarade Pinochet: ”Jag minns inte, men det är inte sant. Och om det är sant, så minns jag inte”. 

Medan Allende tog sitt ansvar, skyllde Pinochet ifrån sig. Medan Allende var trogen sina principer, förrådde Pinochet sina. Medan Allende bara ägde sitt hus när han dog, var Pinochet mångmiljonär – i dollar. Medan Allende tog sitt liv i ett slags ställföreträdande lidande, så gav Pinochet order om att döda sin välgörare och föregångare Carlos Prats som i sin exil i Buenos Aires förvandlats till hans skarpaste kritiker och som fortfarande, till Pinochets stora förtret, beundrades inom armén för sin intelligens och sitt mod. 

Allende gjorde många misstag och hans regering var på många sätt ett misslyckande. Men att jämställa honom med Pinochet är inte bara skamligt, det är ett hån mot historien. 

Och ändå visar opinionsmätningarna att de två nu, 50 år senare, har i stort sett lika stort stöd bland chilenarna. Men mer uppseendeväckande är att de flesta inte har någon uppfattning alls. 

Kanske betyder det att de flesta chilenare inte tycker att 50-årsdagen av kuppen är något att högtidlighålla. Att det vore bättre att glömma ett datum som bara skapar splittring. 

Om Gabriel Boric inte lyckas få till stånd någon slags gemensam deklaration, så vill nog också han att ”den 11:e” snabbt ska vara förbi, så att han kan fortsätta arbetet med de reformer hans väljare väntar av honom. I stället för att bråka om historien.

***

Läs även: Generalen i sin labyrint

Läs även: "Vi har blivit parodier på oss själva"