Miljardnation med folkbrist

Bilderna på Feng Jianmei spreds snabbt på Kinas internet i somras: det tjocka, flottiga håret föll ner över hennes ögon där hon låg i en smutsig sjukhussäng och blickade ner mot sitt blodiga och livlösa foster. Familjen hade inte betalat det påhittade bötesbeloppet på 40 000 kronor som lokala partitjänstemän krävt. Den 23-åriga mamman var gravid i sjunde månaden då hon kidnappades och fick en kemisk injektion som dödade barnet.

Tjänstemännen sa sig ha handlat enligt lagen. Efter den allmänna uppmärksamheten började familjen skuggas, och fostrets pappa fick stryk av inhyrda torpeder. Det hela snappades upp av en tysk tidning, som åkte till utkanterna av staden Ankang, i den fattiga provinsen Shaanxi, och lyckades intervjua Feng Jianmeis syster.

Det ledde till en statlig utredning, som visade att tjänstemännen gjort fel. Aborten var olaglig och skedde helt i onödan. En vice borgmästare bad officiellt om ursäkt. Men samtidigt hyrdes över 40 män in för att protestera i Fengs by. På röda banderoller stod »Landsförrädare« och uppmaningar till familjen att lämna orten och aldrig komma tillbaka, om de inte ville ha mer stryk.

Historien är bara ett av otaliga exempel på fruktansvärda lidanden som Kinas ettbarnspolitik fortfarande medför. Vid sidan av oändliga personliga trauman har politiken även förvrängt landets demografi.

När resultaten från Kinas nationella folkräkning presenterades i fjol blev obalansen mellan könen tydlig. Under tioårsperioden 2000–2010 föddes 118,6 pojkar på 100 flickor, vilket innebar en ökning från 116,9 pojkar under det föregående decenniet.

En del av förklaringen är givetvis ett gammalt tänkesätt om vikten av en son. Då familjer före ettbarnspolitiken födde 4–5 barn så kom det oftast en pojke till slut. Men efter 1979 sattes många pojkar till världen »på bekostnad« av en flicka, genom selektiv abort eller rent av mord på spädbarn efter naturlig födsel.

Men obalansen mellan könen är ändå ofta större i de välutvecklade regionerna. Guangdong – Kinas folkrikaste provins – har en av landets rikaste och bäst utbildade befolkning. Här går det i snitt 120 pojkar på 100 flickor, långt fler än i fattiga provinser som Yunnan eller Guizhou.

Men eftersom ettbarnspolitiken inte är lika för alla finns även andra, och kanske mer oväntade, problem. För varje barn utöver det första ökar obalansen; bland Guangdongs förstfödda är förhållandet 108–100, med det andra barnet stiger det till 146–100, och med det tredje ända till 167–100. I Beijing är ration för det tredje barnet hela 275–100. Det tyder på att nyblivna föräldrar verkar kunna glädjas över sin första dotter, men är därefter redo att gå långt för att få en son.

Om 20 år uppskattar de kinesiska myndigheterna att 15 procent av männen i giftasålder – totalt cirka 30 miljoner män – inte kommer att kunna hitta någon fru. Vissa hävdar att kortsiktiga följder märks redan nu: våldtäkter, prostitution och kidnappning av såväl barn som unga kvinnor ökar stadigt. Många orkar heller inte leva med den skam som abort eller spädbarnsmord innebär. Enligt Världshälsoorganisationen har Kina en av världens högsta självmordsfrekvenser bland unga kvinnor; i åldern 15–34 år är det den vanligaste dödsorsaken av alla.

På 30 år har Kinas födelsetal sjunkit med ett helt barn – från 2,6 till 1,56 barn per kvinna. Ettbarnspolitiken gör därmed att Kinas befolkningspyramid kommer att få europeiska köttberg att blekna i jämförelse. Medianåldern har stigit från drygt 20 till 34,5 år, och år 2050 beräknas den vara 49 år. Det skulle kunna jämföras med Sverige där medianåldern väntas öka från drygt 40 år i dag till 44 år 2040. Fler kineser än någonsin – 166 miljoner – är redan i dag 60 år eller äldre, och enligt FN växer den åldersgruppen till 360 miljoner på bara 20 år.

Också åldersproblemet märks tydligt i välbärgade områden. I Shanghai, Kinas största och rikaste stad, är nästan en fjärdedel av invånarna nu över 60 år gamla och om bara åtta år har den gruppen vuxit till en tredjedel. Stadens födelsetal på 0,6 är kanske lägst i hela världen.

Kinas första pensionsfond sattes upp år 2000, men omfattar bara en dryg fjärdedel av befolkningen, och finansieringen är högst oklar. Många ensambarn kommer därför tvingas försörja två föräldrar och fyra mor- och farföräldrar på egen hand. De få som har råd har dock sällan tid, och stick i stäv med kinesisk kultur har ålderdomshem nu blivit en ny storindustri.

Feng Jianmei fick till slut 70 000 kronor i en förlikning, och enligt statlig media avskedades ett par tjänstemän i Ankang. Något liknande hade varit otänkbart för bara ett par år sedan. Men i dag sprids folkligt missnöje snabbt på Kinas internet, och pressar myndigheterna att agera. Uppmärksamheten kring Feng Jianmei fick även akademiker vid statliga institutioner att kritisera enbarnspolitiken, och säga att födelsetalen måste höjas för att hejda minskningen av arbetsstyrkan.

En av dem, Li Jianxin, forskare vid Peking University, oroas dock över reformmotståndet: »De som fattar besluten har ännu inte förstått vidden av problemet«, sa han till statliga China Daily i somras, och konstaterade att systemet med böter de facto blivit en inkomstkälla för korrupta lokala politiker.

De förändringar som skett de senaste åren – som att man sedan 2008 tillåter par som består av två ensambarn att föda ett andra barn – slår emellertid tillbaka i det moderniserade Kina. För många kinesiska familjer vill inte ha många barn även om de får. Levnadskostnaderna stiger, och allt fler kvinnor väljer karriär framför familj. Samma mönster ses i Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan och Hongkong, som har några av världens nationellt lägsta födelsetal, trots respektive regeringars försök att öka barnafödandet.

I Kina riskerar det dock att slå extra illa, då moderniseringen följer 30 års strikt ettbarnspolitik. Folkräkningen visade att befolkningsökningen 2000–2010 bara var hälften så snabb som årtiondet innan. Enligt den redan nämnda FN-rapporten kommer Kinas befolkning visserligen fortsätta växa till 1,4 miljarder år 2027. Men sedan följer ett drastiskt fall till 941 miljoner år 2100, med högre andel pensionärer än någonsin.

Fakta | Ettbarnspolitiken

Enligt Kinas myndigheter har ettbarnspolitiken stoppat 400 miljoner födslar.

Politiken infördes 1979. Då hade Kinas befolkning vuxit till över en miljard, från 540 miljoner vid kommunisternas maktövertagande 1949.

Stadsbor får inte ha fler än ett barn. Par på landsbygden tillåts ha två barn om det första är en flicka eller på något vis sjukt. Inga begränsningar finns för utlänningar eller för Kinas etniska minoriteter.

Sedan några år tillbaka har föräldrar som båda själva är ensambarn rätt att skaffa ett andra barn. Efter denna ändring sägs endast 35,9 procent av kineser i fertil ålder vara begränsade av lag till att bara få ha ett barn.

Bestraffningar sker på provinsnivå, utan översyn från centralregeringen. Lokala tjänstemän bestämmer straffsatser och de fall där »särskilda skäl« föreligger.

Antalet aborter i Kina steg i fjol till 13 miljoner, från 9,2 miljoner 2008. Det var dock som högst 1983 med 14,4 miljoner. Som jämförelse sker 1,3 miljoner aborter årligen i USA.