Miljontals kineser är papperslösa – i Kina
Bild: Gunnar Lindstedt
Hu Yan Qings familj går upp klockan sex. De äter gröt och ägg till frukost. Halv sju kör Hu sin 13-åriga dotter till skolan, som ligger 40 minuters bilresa från deras hem.
Familjen bor i byn Yang Fang i Pekings norra utkanter, 3,6 mil från centrum. De flesta av byns 10 000 invånare kommer från landsorten och saknar uppehållstillstånd, så kallat hukou. Om de får bo kvar i Peking är alltid osäkert.
– Vi flyttade till Peking för tjugo år sedan, säger Hu Yan Qing och serverar oss te i den kalla lagerlokal som familjen gjort om till bostad. De bor där utan tillstånd.
Hu Yan Qing och hans hustru Niu Chun Xia var i tjugoårsåldern när de kom till Peking. De fick jobb i en färgfabrik och så småningom skaffade de barn. Även hans föräldrar flyttade in hos dem, som brukligt är i Kina. De kommer alla från Yuncheng, en stad 86 mil sydväst om Peking. Hu Yan Qing lärde sig måla som barn och fortsatte familjens traditioner som konsthantverkare i Peking. Han slutade därför 2013 på fabriken och startade eget.
– Det gick bra och vi gjorde många utsmyckningar till de stora hotellen i Peking, säger Hu. Handmålade vikväggar såldes till lyxhotellen för 50 000 yuan (cirka 65 000 kronor) styck.
– Men hotellen köper inte så mycket längre. De drar på ner sina kostnader.
Familjens affärer går inte längre ihop. Skulderna växer och hustrun Niu Chun Xia har tagit jobb som hemhjälp för en månadslön på 3 000 yuan. Frukost, lunch och middag – tre gånger om dagen går hon till familjen. Den 5-årige sonen får följa med. Ibland kan han stanna hemma hos farmor och farfar. De bor i ena rummet, men farmor har fått cancer och måste ofta läggas in på sjukhus. Sjukhusvistelsen kostar 30 000 yuan i månaden, men någon operation kommer de aldrig ha råd med, den skulle kosta en miljon yuan, tror Niu.
Hela tiden i Peking har de levt som »papperslösa«. Men nu tornar problemen upp sig och vilken dag som helst kan de vräkas.
– Myndigheterna kontrollerar via gps och de kan se att vår byggnad ligger på jordbruksmark, vilket inte är tillåtet, säger Hu Yan Qing.
Familjen har redan tvingats flytta tre gånger när grävskopor kommit och rivit. Utan permanent uppehållstillstånd (huko) är de immigranter i sitt eget land, andra klassens medborgare utan tillgång till de sociala rättigheter som fasta invånare har. Skolor, sjukvård, pensioner – allt är knutet till födelseorten.
– Vår dotter hade tur och kom in på sin skola 2012, men året därefter stängdes de allmänna skolorna för oss och vi måste anlita privata skolor som kostar 25 000 yuan per termin.
Hur de ska klara skolgången för sin yngste son vet de inte. Kanske måste de flytta tillbaka till Yuncheng.
– Men vi har inga jobb där, suckar Niu Chun Xia.
[caption id="attachment_532481" align="alignnone" width="750"]
»Myndigheterna kontrollerar via gps och de kan se att vår byggnad ligger på jordbruksmark, vilket inte är tillåtet.«
Hu Yan Qing inser att familjen när som helst kan behöva lämna allt och flytta tillbaka ut på landet.[/caption]
När Xi Jinping 2012 tillträdde som partiordförande i Kina utlovades en reformering av hukousystemet. Men hittills har inget hänt. Tvärtom har myndigheterna de senaste åren gått allt hårdare fram för att få de hukoulösa att lämna Peking.
Av stadens befolkning på 21,7 miljoner invånare är det bara 14 miljoner som har hukou. Resten bor i Peking utan permanenta uppehållstillstånd. De bor på tillfälliga tillstånd som alltid kan dras in. Att komma från landsbygden och få ett hukou i Peking, eller i någon annan av Kinas storstäder, är näst intill omöjligt. Peking och Shanghai har på senare tid infört poängsystem där man kan kvalificera sig för ett hukou, men kraven är hårda: akademisk utbildning utomlands, en miljon yuan i tillgångar, ägarskap till hus eller lägenhet, fast jobb, betalda socialförsäkringar för sju år. Dessutom krävs naturligtvis att man är ostraffad och inte har irriterat myndigheterna. Inom några år ska Kina införa ett elektroniskt socialt poängsystem där såväl ekonomiska som politiska och sociala faktorer ska avgöra medborgarens status.
Hukousystemet infördes av Mao Zedong 1958 efter inspiration från Stalins Sovjet. Genom att underbetala jordbruket på landsbygden flyttade Mao resurser till städernas industrialisering. Resultatet blev den katastrofala hungersnöden 1959–1962 då sannolikt 45 miljoner människor dog (55–60 miljoner dog under andra världskriget).
Kinesiska medborgare har sedan dess varit knutna till sin födelseort. De sociala förmånerna utgår därifrån. Trots Maos misslyckande skulle hukousystemet ändå underlätta den rekordsnabba industrialisering som Kina inledde 1978. Billig arbetskraft kunde försörja den snabbt växande exportindustrin, omkring 250 miljoner människor har flyttat till städerna, men ofta utan sina familjer och utan att där få samma rättigheter som permanent boende. Ändå har gästarbetarna betalat skatt i städerna medan hemorten fortfarande ansvarat för trygghetssystemen – skola, sjukvård och pensioner. En snabb urbanisering underlättades, men ojämlikheten mellan stad och landsbygd ökade. I dag är systemet svårt att ändra.
Den nya medelklassen i städerna vill knappast dela med sig av sin nya välfärd till de fattigare delarna av Kina. Fortfarande är en bondes inkomster bara en sjättedel av genomsnittsinkomsten i städerna. Men immigrantarbetarna kommer inte att återvända till landet utan protester. Att skapa nya jobb i städerna är därför avgörande för kommunistpartiets maktposition.
[caption id="attachment_532482" align="alignnone" width="750"]
»Optimismen har försvunnit hos många kineser. Just nu ser folk risker och svårigheter snarare än framtids- möjligheter.« Anne Stevenson-Yang har mer än tre decenniers perspektiv på utvecklingen i Kina[/caption]
Problemet är att Kinas ekonomi nu bromsar in. Under 2018 sjönk Shanghaibörsen med 25 procent, fastighetspriserna går ner och bilförsäljningen minskar. Dessa tecken tyder på att Xi Jinpings planer på ökad inhemsk konsumtion inte har lyckats.
– Optimismen har försvunnit hos många kineser. Just nu ser folk risker och svårigheter snarare än framtidsmöjligheter, säger Anne Stevenson-Yang som bott i Kina under en stor del av sitt liv, sedan hon för 32 år sedan gifte sig med en kinesisk man. Stevenson-Yang är sedan 2007 del-ägare i finansföretaget J Capital Research som förvaltar pengar och ger råd om den kinesiska aktiemarknaden. Vi träffas i närheten av hennes kontor vid Jianguomen, Pekings huvudgata som leder fram till Tienanmen.
– Folk i Kina har länge levt över sina tillgångar, och folk vet att den tiden måste nu ta slut, vilket betyder att levnadsstandarden och livskvaliteten snarare kommer att bli sämre än bättre, säger Anne Stevenson-Yang.
Medelklasskineser har ofta köpt flera lägenheter för att ha som en trygg investering, men bostadspriserna är nu på väg ner.
– Priserna har gått ner 10 procent sedan i våras, säger en fastighetsmäklare i Peking på Kinas största mäklarbyrå Lianjia. Försäljningen går trögt, men när byrån försökte sänka kvadratmeterpriset på lägenheter i Peking från 60 000 till 54 000 yuan ingrep myndigheterna och förbjöd lägre priser än 60 000 yuan. Kinas regering gör allt den kan för att förhindra en lågkonjunktur. Men bostadspriserna tycks obevekligen gå ner och mer än var femte lägenhet i kinesiska städer – 65 miljoner lägenheter – är i dag obebodda, enligt en kinesisk professor citerad i New York Times. Överskottet på lägenheter underminerar framtida priser och eroderar kinesernas besparingar. Men fastighetsbranschen är också avgörande för uppemot en tredjedel av den kinesiska BNP-tillväxten.
Bilförsäljningen i Kina minskade med 5,8 procent under 2018 och förutspås sjunka ytterligare under 2019. Kinas satsning på elbilar kommer knappast att förhindra nedgången.
- Kina producerar i dag cirka en miljon bilar som inte är bensindrivna, där elbilar är en liten del. Vilket ska jämföras med en årlig försäljning av cirka 22 miljoner personbilar, säger Anne Stevenson-Yang. Hon tror att nedgången i bilindustrin också kommer att leda till minskad stålproduktion och sjunkande råvarupriser.
Hela världsekonomin är beroende av vad som händer i Kina. Många aktiebörser tar därför glädjeskutt när den kinesiska regeringen kommer med nya stimulansåtgärder eller inför nya tecken på en uppgörelse i handelskriget mellan Kina och USA.
– Om det blir mjuklandning eller krasch är väldigt svårt att säga, men jag lutar åt det senare. Redan nu har vi en kraftig nedgång.
China Labour Bulletin från Hongkong uppskattar att 2 miljoner industriarbetare förlorade jobbet under första halvan av 2018. Många har i stället fått mer lågbetalda jobb inom tjänstesektorn och regeringen uppmanar migrantarbetare att »återvända hem och starta eget«. I storstäder som Peking är arbetslösheten låg, 5 procent, enligt officiellt statistik. Men officiella siffror är osäkra i Kina. Vid finanskrisen 2008 blev 20 miljoner mi-grantarbetare arbetslösa, men de hamnade utanför statistiken. Den gången räddades ekonomin med ett gigantiskt stimulanspaket på 4 biljoner yuan, men den här gången är Kina redan så skuldsatt att ökad skuldsättning knappast är möjligt.
För att hålla arbetslösheten nere måste migrantarbetarna tvingas tillbaka till landsbygden.
Hu Yan Qing uppskattar att fyra av fem i deras by saknar hukou. Det finns åtminstone tusen bilar med registreringsskyltar från andra platser än Peking. Än så länge får dessa köra på Pekings gator fem dagar i veckan, men från november bara fem dagar i månaden.
– Folk kommer inte att kunna åka till jobbet, säger han, då går det inte längre att bo kvar i Peking.
Läs mer om Kina
Kinasiffror ökar pressen på Donald Trump (#01-02-18)
Han siktar mot en ny kinesisk era (#01-02-18)
Risken ökar för totalt handelskrig (#46-18)
