Mitt i eliten

Frankrike är en rojalistisk republik. Dess journalistkår är mer vältaligt latinsk än faktasökande anglosaxisk. Dess medborgare har en stark klassmedvetenhet. Det var i franska nationalförsamlingen efter 1789 års revolution som vänster–höger-begreppet anammades och spreds över Europa.

I dag vill en nyvald elitutbildad 39-årig fransk president göra nästa revolution i detta konservativa samhälle. Han vill göra det med en 46-årig premiärminister som säger sig tillhöra högern men framför allt är sprungen ur samma elitistiska utbildningssystem. För att locka breda väljarskaror i kommande parlamentsval presenterades därför i onsdags en regering innehållande en brokig samling ministrar från vänster till höger och toppad med TV-kändisen och miljökämpen Nicolas Hulot. Känslan av att tillhöra vänstern eller högern har suttit i ryggmärgen hos de franska väljarna. För politiker har det snarare varit en fråga om hur den egna karriären gynnats bäst av en placering på den politiska skalan.

Emmanuel Macron och dennes nyutnämnde premiärminister Edouard Philippe har nu ambitionen att rasera de demokratiska vänster- och högerblocken för att ersätta dem med en stor ny rörelse, skapad av och för Macron.

Men det är ingen bred mittenrörelse, ett centerparti sprunget ur folket, utan ett projekt skapad av en handfull män ur den franska eliten. Såväl Macron som Philippe är produkter av den exklusiva franska förvaltningshögskolan ENA. De har också examen från den ansedda statsvetenskapliga högskolan Science Po. Båda dessa utbildningsanstalter är centrala för politiska karriärister.

Emmanuel Macron och Edouard Philippe började inom socialistpartiet, i Frankrike ofta kallat kaviarvänstern. Den ene, Macron, drogs sedan till affärsbankernas värld och till kretsen runt François Hollande, den andre, Philippe, blev anhängare till högerns Alain Juppé och sedan affärsjurist och lobbyist för statliga kärnkraftsjätten Areva. Men medan Emmanuel Macron fastnade i Paris valde Edouard Philippe att bli borgmästare i Le Havre och förtroendevald för de konservativa republikanerna. I nationalförsamlingen gjorde han sig mest känd för att vara okänd – han var en av de främsta skolkarna.

För att förklara Macrons häpnadsväckande snabba karriär måste man se hur han har byggt upp sin maktsfär med hjälp av kända kommunikatörer och reklamare. De har effektivt använt sig av medierna och etiketten av att vara nya.

Men vad kan fransmännen vänta sig framöver?

Bortom de rökridåer som bildats av entusiastiska journalister ligger den franska politiska verkligheten. Programmet som presidenten och »hans« mittenregering säger sig vilja genomföra är alltjämt vagt men bygger mycket på en minskad byråkrati, lättnader för företagen, tro på EU och globalisering.

Den regering som ska ledas av Philippe är en interrimsregering som kan kosta på sig stora utfästelser, för den kommer inte att prövas på sina löften då den bara sitter till parlamentsvalet den
11 och 18 juni. Vad Macron håller på att lyckas med är att destabilisera såväl socialdemokraterna som republikanerna. Socialdemokraterna är redan svårt skadeskjutna. Republikanerna hade däremot förberett sig på ett starkt parlamentsval, lett av sin »unga« stjärna 52-årige François Baroin. Honom vill man nu placera bland de »gamla«.

Väljarna ska  de närmaste veckorna skrämmas till uppfattningen att de ger utrymme åt extremistpartierna på vänster- och högerkanten, France Insoumise under Jean-Luc Mélenchon, och Marine Le Pens Front National om de inte lägger sin röst på Macrons La République en Marche. Genom att sätta sig som motkraften till Le Pen och Mélenchon, vars partier samlade 40 procent av väljarna i första omgången av presidentvalet, ska La République en Marche framstå som det enda demokratiska alternativet.