Mörkt land

I ruinerna efter jordbävningen i Port au Prince 2010 låg en handmålad skylt med texten: »Alla sjukdomar botas. Även HIV. Full garanti.« En bit därifrån, i resterna av en sjuksköterskeskola, lyfte en kvinnlig bulldozerförare med sin skopa ömsint upp sjuksköterskeelevernas döda kroppar och lade dem i en hög. En nästan naken man tog emot kropparna och lade dem försiktigt tillrätta. Vi journalister satt lutade mot en mur och kunde knappast andas. Utmattade efter en dag i likstinkande ruiner balanserade vi på vansinnets rand. Vi förstod knappast vad vi såg. Men när vi tysta under en halvtimme betraktat samspelet mellan den kvinnliga bulldozerföraren och den nästan nakne mannen var det som om en slags överraskande och helande värme trängde fram.

The best nightmare in the world hette Herbert Golds bok om Haiti som i själva verket är en kärleksförklaring. Det som förklarar ordet »best« är just de överraskande ljuspunkterna mitt i mörkret. Som bulldozerföraren och den trösterika skylten: »Alla sjukdomar botas. Även HIV. Full garanti.«

Men i dag, och än mer efter mordet på president Jovenel Moïse, är det svårt att hitta några ljuspunkter i Haiti.

Kanske var sista gången 2011. Det var året då först Jean Claude Duvalier, Baby Doc, och sedan Jean-Bertrand Aristide kom tillbaka till Haiti från sina respektive exiler. Kaotiska, känslosamma och paradoxala ögonblick, som ändå var en slags små bålverk av hopp mitt i det utdragna kaoset som förvärrats än mer av jordbävningen året före. De två ärkefiendernas återkomst var som en inbjudan till försoning, med både historien och nuet.

Men så blev det inte.

I stället har en president, för första gången sedan 1915, mördats i Haiti. Allt tyder på att det handlar om en maktkamp inom eliten. Som så ofta i Haitis historia.

»Haitis problem är dess mödrar som alla uppfostrar sina söner i övertygelsen att de ska bli landets president.«

Så sammanfattade en gång Aubelin Jolicoeur landets problem när jag intervjuade honom för Sveriges Radio på Hotel Oloffsons veranda i Port au Prince i samband med ett val med obegripligt många presidentkandidater.

Aubelin Jolicoeur var förebilden till den hale figuren Petite Pierre i Graham Greenes roman Komedianterna. Det var Truman Capote som hade fört dem samman och Aubelin Jolicoeur fortsatte hela sitt liv att vara en inspirerande figur för besökande författare och journalister allt från Herbert Gold och Bernard Diederich, som skrev Papa Doc & Tonton Macoutes över Amy Wilentz med sin klassiska The Rainy season till dansken Jörgen Leth som anklagades som snuskgubbe och kolonial exploatör efter sin självbigrafi Det uperfekte menneske och som var den som höll talet på Aubelin Jolicoeurs begravning 2005. När en grupp journalister kom inflygande i februari 1986 i en hyrd Learjet strax efter att Jean Claude Duvalier i all hast flytt landet togs gruppen emot av en lång och smärt man i vit linnekostym med en svart ebenholzkäpp med guldknopp och utsträckt hand: »Välkommen till Haiti, mon chére.« Det var Aubelin Jolicoeur i sin självpåtagna roll som välkomnare.

Han var nog bättre som välkomnare än som politisk analytiker. Men visst hade han rätt i att sedan den segrande slavrevolten – som 1804 gjorde Haiti till det första självständiga landet i Latinamerika – har Haitis politiska liv präglats av maktkamp mellan män som har ansett sig vara den rättmätige presidenten.

Det är smärtsamt att konstatera att de enda någorlunda stabila epokerna i Haitis historia var USA:s ockupation mellan 1915 och 1934 och den nästan 30 år långa Duvalierdynastin som tog slut 1986. Inte ens under Jean-Bertrand Aristide, den ende president i Haitis historia som valts i entusiastiska och fredliga val med högt deltagande, rådde stabilitet. Inte bara för att han avsattes och tvingades ut i exil två gånger, utan också därför att han själv föll i den fälla av övermod och despoti som brukar karaktärisera haitiska makthavare. En gång fick jag, som Sveriges Radios korrespondent, vänta tre dagar i det vita presidentpalatset på en utlovad intervju. Och när jag äntligen släpptes in vägrade Aristide att svara på frågor eftersom jag inte talade kreol. Men värre än arrogansen var att han också byggde upp en egen liten armé av livvakter som förde tankarna till Papa Docs Tonton Macoute och som senare förvandlades till rena gangstergäng, föregångare till det syndikat av gäng som under ledning av den före detta polisen Barbecue nu uppmanar till »väpnad revolution«.

Men mitt i denna tragedi finns enastående människor som vägrar att ge sig – bönder, studenter, läkare, konstnärer, vodoopräster, jurister, gatuförsäljare  … människor av alla slag som fortsätter att kämpa, inspirerade av Toussaint Louvertures dröm om ett fritt land med fria människor som i harmoni med varandra en dag ska njuta av landets rikedomar.

»Haiti är världen mäktigaste land. Det är därför de måste hålla oss nere.«

Det förklarade en gång Paul – som var min chaufför, tolk och självutsedde livvakt – när vi just lämnat staden Gonaives i norr, som led av effekterna av en orkan och som just då kontrollerades av en gangstergrupp som bildats av Aristides livvaktsstyrka.

Paul tog kanske i lite väl mycket. Men vad han menade var att den kraft som gjort att slavupproret kunde segra levde kvar. Men att den hölls fången. Framför allt av det enorma skadeståndet till Frankrike som gjorde att Haiti under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet tvingades använda nästan alla sina inkomster för att betala den tidigare kolonialmakten. Men också USA:s ockupation i början av 1900-talet och Duvalierdynastin fungerade som fångvaktare för den urprungliga kraften. Men för chauffören Paul handlade det ändå framför allt om hur haitierna lärt sig betrakta sig själva – antingen som maktlösa offer eller som förfördelade potentiella presidenter. Paul lade dock inte, som Aubelin Jolicoeur, skulden på Haitis mödrar, utan på de perversa relationer som vuxit fram ur Haitis biståndsberoende.

Efter jordbävningen 2010 fanns omkring 10 000 utländska enskilda organisationer i Haiti, bland dem säkert tusen olika religiösa missioner. De enskilda organisationerna var som en stat i staten. Eller rättare sagt som ett jättelikt puzzel av stater i en nation utan fungerande statsapparat.

Den stora uppgiften, menade Paul, var att bryta biståndsberoendet och bygga en riktig stat med förmåga att ena landet.

Hur det ska ske tycks för var dag en allt svårare uppgift.

Efter mordet på Jovenel Moise lär det knappast bli lättare.