Mutaffärer och maktspel

På väg till flygplatsen utanför Johannesburg kör taxichauffören om en lastbil med kopparplåt på flaket. En pickup kör tätt efter långtradaren.

– Security, säger taxichauffören. De är beväpnade med maskingevär.

Även på motorvägen finns risken för överfall och rån.

– Det är snart jul och då ökar stölderna. Folk behöver pengar till julfirandet.

Sydafrikas president Jacob Zuma har blivit en dålig förebild. När presidenten tar från statskassan kan alla göra det. Korruptionen fanns även under apartheidtiden, men nu är den mer öppen och utbredd än någonsin, får jag veta. Och under de senaste veckorna har korruptionsanklagelserna mot Jacob Zuma duggat tätt i medierna. Men »teflon-Zuma« slår ifrån sig. I stället är det de som utrett hans affärer som är tjuvar. »Det är de som är tjuvarna och jag vet att de stjäl. Jag bara åser vad de gör, jag vet vilka de är«, sa han på ett möte för ANC-kadrer efter att justitieombudsmannens utredning om »state capture«, stalig korruption, offentliggjorts. Men anklagelserna mot Zuma har fyllt tidningarna varje dag. Även taxichauffören instämmer:

– Zuma måste avgå.

Rapporten dokumenterade korruptionens gift i detta land. I maktens korridorer utspelas makalösa scener. Genom beslagtagna listor på mobiltelefontrafiken lyckades Thuli Madonsela, tidigare justitieombudman, visa hur ledande ministrar frekvent besökt Saxonwold, den indiska finansfamiljen Guptas residens.

Familjen Gupta kom till Sydafrika 1993, ett år innan Sydafrika hade sitt första demokratiska val. De startade dataföretaget Sahara Computers och förstod tidigt att göra affärer med regnbågsnationens nya statsapparat, och att komma så nära makten som möjligt. Jacob Zumas son, Duduzane Zuma blev styrelsemedlem i Sahara Computers 2007. Två år senare fick bolaget sälja datorer till 300 000 lärare. Kontakten med ANC och familjen Zuma blev allt tätare, och som rapporten kunde visa har bröderna Gupta nu fått så stort inflytande att de kan tillsätta ministerposter i utbyte mot beslut som gynnar deras affärer. Staten har tagits över och används för att gynna privata affärsintressen, det som Världsbanken kallar state capture.

Dålig förebild. Under  president Jacob Zuma har korruptionen i Sydafrika blivit både mer öppen och utbredd än någonsin. Foto:Tsvangirayi Mukwazhi/TT

Hösten 2015 kallades vice finansministern Mcebesi Jonas till Saxonwold där en av bröderna, Ajay Gupta, förklarade att de ville utse honom till finansminister (och avsätta den sittande motsträviga ministern). Mcebesi Jonas påpekade att det är presidenten som utser ministrar, avböjde och reste sig för att gå då Gupta sa att de ville sätta in 600 miljoner rand (cirka 400 miljoner kronor) på hans bankkonto. Och om han hade en kasse kunde han få 600 000 rand i kontanter omedelbart. I utbyte ville Ajay Gupta att Jonas skulle avsätta generaldirektören för finansdepartementet som var ett hinder för Guptas affärer. Två veckor senare genomförde Jacob Zuma en regeringsombildning. Den nye finansministern, Des van Rooyen, visade det sig, hade också besökt Saxonwold inte mindre än sju gånger innan han utsågs den 9 december 2015.

Protesterna mot utnämningen av Des van Rooyen var massiva och han stannade bara fyra dagar på sin post. Den sydafrikanska valutan, rand, försattes i fritt fall och Zuma tvingades ta tillbaka en tidigare finansminister, Pravin Gordhan. Sedan dess har Jacob Zuma balanserat slak lina för att hålla sig kvar vid makten, samtidigt som han har försökt få bort också Gordhan som inte böjt sig. »Den här veckan har Zuma återigen deklarerat att han inte tänker avgå utan strid, en strid som kan kosta Sydafrika dess framtid«, skrev Sunday Times olycksbådande.

– Det som nu händer är förödande för ANC, säger journalisten Fred Khumalo som just har utkommit med boken »#Zupta Must Fall« (Zuma+Gupta=Zupta).

– Det blir väldigt svårt att återupprätta förtroendet för ANC. Och ju längre Zuma håller sig kvar, desto svårare blir det.

Att Jacob Zuma nu är en belastning för ANC blev tydligt i lokalvalen i augusti i år där ANC förlorade makten i storstäder som Johannesburg, Nelson Mandela Bay med Port Elizabeth och huvudstaden Pretoria.

– Rasfrågan är fortfarande avgörande. För de flesta svarta finns inget alternativ till ANC, den svarta medelklassen litar inte på en vit ledare. Oppositionspartiet Democratic Alliance, DA, ses som ett vitt parti även om partiledaren är svart. Därför är det nu många i den svarta befolkningen som låter bli att rösta, säger Fred Khumalo.

Många varnar för att ANC kan förlora regeringsmakten vid nästa val 2019. Inom ANC växer motståndet mot Jacob Zuma. Fler och fler går ut offentligt och kräver hans avgång. #ZuptaMustFall är en rörelse som bildats på nätet. Det har även blivit en populär popsång. I september bildades också Save South Africa som är en bred kampanjorganisation för såväl individer som intresseorganisationer från civilsamhället.

– Vårt mål är att bygga en så stark opinion att Jacob Zuma tvingas avgå, säger Neeshan Balton, medlem i styrgruppen och själv ANC-veteran. Neeshan Balton deltog i den underjordiska motståndskampen mot apartheidregimen på 1980-talet. Det är nu många ANC-veteraner som engagerar sig för att få bort Jacob Zuma och rädda ANC.

– Vi värnar den sydafrikanska konstitutionen och arbetar för att återuppbygga det civila samhället med oberoende samhällsinstitutioner, säger Neeshan Balton.

Save South Africa ska ordna regelbundna gatudemonstrationer som påminner om de måndagsdemonstrationer som hölls i Leipzig för att få bort DDR-regimen.

Lite av öststatskänsla är det också över den nuvarande ANC-ledningen. Bakom kulisserna inom ANC pågår hårda maktstrider. Att stå i opposition till Zuma är riskfyllt såväl politiskt som för den personliga säkerheten. Polisorganisationen The Hawks (the Directorate for priority crime investigation) som tycks ta politisk order från Zuma, används för att starta brottsutredningar mot Zumas fiender, medan däremot korruptionsanmälningarna mot familjerna Gupta och Zuma ligger och samlar damm.

Att rättsapparaten används flitigt i de politiska striderna och att Jacob Zuma på den vägen försöker få bort finansministern Pravin Gordhan urholkar förtroendet för Sydafrikas demokrati. Landet befinner sig dessutom på randen till ekonomisk kollaps. För 2016 har tillväxtprognosen sänkts till 0,5 procent och risken är stor att Moody’s och Standard & Poor’s sänker Sydafrikas lånestatus på grund av turbulensen.

Efter Donald Trumps valseger i USA riskerar många skuldtyngda tillväxtekonomier, bland dem Sydafrika, ekonomiska fallissemang. Dollarn stiger i värde eftersom finansmarknaderna räknar med räntehöjning i USA. Detta i ett läge när utvecklingsländernas lån på 340 miljarder dollar förfaller till betalning. Med sjunkande värden för de lokala valutorna ökar kostnaderna för lånen dramatiskt.

För Sydafrika är situationen särskilt akut. Utlandsskulden är nu högre än under apartheidtiden (43 procent av BNP mot 42 procent 1985). När lånen ska betalas och den lokala valutan sjunker i värde mot dollarn, blir bördan övermäktig.

Om Jacob Zuma fortsätter sina politiska intriger och därmed ytterligare sänker värdet på Sydafrikas rand, som redan är världens mest instabila valuta, kan situationen bli så allvarlig att det krävs nödlån från IMF eller Bricländerna – med hårda krav på extrem åtstramning.

Sydafrika är redan världens mest ojämlika land vad gäller ginikoefficient, vilket är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet. Fattigdom, segregering och slumbostäder är fortfarande den vardag som en stor del av Sydafrikas svarta majoritetsbefolkning möter, trots att ANC innehaft regeringsmakten i 22 år. Skulle Jacob Zuma dess- utom förorsaka åtstramningar à la Grekland lär ANC:s chanser att vinna valet 2019 vara grusade.