Myt att öknar sprider sig

Solen stiger snabbt över Sossusvlei. Namibias mest imponerande turistmål ser på avstånd precis ut som i guideböckerna. Den intensivt röda sanden breder ut sig åt alla håll och kastar dramatiska skuggor i gryningen. Genom de nedvevade bilrutorna letar sig sandkorn oundvikligt in mellan tänderna. De tysta besökarna får vad de kommit för: öken.

Men allteftersom de fyrhjulsdrivna jeeparna tränger djupare in i det torra landskapet tilltar sorlet. Albert, en av guiderna som arbetat många år i området, vet varför. Det som sägs vara världens högsta sanddyner är inte kala. Det växer gräs, små buskar och ett och annat litet träd på sluttningarna.

– Det är alltid samma sak, turisterna blir besvikna, säger han. De vill bara ha sand. Men öknen blir grönare för varje år.

Samma sak har forskare sett på andra håll i Afrika, i Kina och många platser över hela världen. Öknen växer inte. Det menar professor Ulf Helldén vid Lunds universitet. Han är en av dem som följt öknarnas utveckling, via satellitdata och på plats i olika ökenområden. Just nu befinner han sig i den mycket torra kinesiska regionen Inre Mongoliet för att slutföra en mätserie som påbörjades 1981. Resultatet ska presenteras under våren, men redan nu kan han avslöja huvudparten.

– Trenden att öknen blir grönare kommer att stärkas, säger han.

Förgröningen, som Helldén kallar det, har något förenklat tre orsaker. Den första är att en ökande koldioxidhalt i atmosfären gör att växtligheten gynnas, den andra att den generellt högre temperaturen, framför allt i kallare områden, gör att växtsäsongen förlängs. Den tredje anledningen står människan mer direkt för: vi har blivit bättre på att sköta marken.

– Mer konstbevattning, bättre traktorer och konstgödsel gör att man på ett effektivare sätt kan få större skördar, säger han.

Bättre teknik för att borra brunnar gör också att ytvattnet ligger kvar och kommer den naturliga växtligheten till godo. Även lokala trädplanteringsprojekt tror forskarna har en bestående betydelse.

Ytterligare en mänsklig förklaring till grönare öknar är förändringar i var vi lever. I Kina har de senaste årtiondenas massflytt från landsbygden in till städerna gjort att trycket på jordbruksmarken minskar och landskapet får chans att återhämta sig.

På andra håll leder inre oroligheter till att stora grupper tvingas på flykt, till exempel i Sudan, och tar då den ofta hårt betande boskapen med sig.

Så för de generationer av svenskar som fått lära sig i skolan att Saharaöknen sprider sig med flera fotbollsplaner varje dag finns det numera  vetenskapliga belägg för att det är dags att uppdatera läget. Till skolboksförfattarnas försvar kan sägas att ökenspridningen till viss del stämde på sjuttio- och åttiotalet, men alltmer talar nu för att de decennierna var extrema torrår och undantag i ett längre perspektiv. Det vi ser nu är alltså mer normala förhållanden.

Ändå investeras det miljardbelopp från FN:s sida för att stoppa »ökenspridningen«. Många av världens fattigaste bor i de torraste områdena och alla insatser är därför välkomna, men pengarna kunde verkligen satsas bättre, tycker Ulf Helldén.

– Det blir ju bättre om man i så fall använder pengarna till att bekämpa fattigdomen direkt än att ändamålet är att stoppa en öken som inte rycker fram. För man kan ju inte ropa vargen kommer hela tiden när det inte kommer någon varg.

Han går så långt som att prata om en ökenspridningsmaffia.

– Det ligger i mångas intresse att upprätthålla bilden av ökenspridning. FN och biståndsorganisationer har folk anställda i projekt som i decennier jobbat för att motverka ökenspridningen och markförstöring. Nu motiverar de sin egen existens även om det kommer forskare och säger att det inte finns någon ökenspridning att bekämpa, säger han.

Ett bevis för det är en studie som FN:s mat- och jordbruksorganisation, FAO, presenterade i somras. Där slås fast att ökenspridningen »snarare ökar än minskar«.

Ulf Helldén suckar.

– Det tar tid att vända en skuta. Fram till dess fortsätter den dessvärre framåt.

Bilden bekräftas av professor Lennart Olsson, chef för LUCSUS, Centrum för studier av uthållig samhällsutveckling vid Lunds universitet. Även han ökenforskare.

– FN har investerat enormt mycket prestige i det här begreppet ökenspridning, det har skapat en felaktig bild av sanddyner som rullar fram över landskapet, så är det absolut inte.

Han menar att prestigen har omöjliggjort en mer nyanserad förståelse av problematiken, och hävdar att det även hindrat en bättre strategi för att effektivt förbättra förhållandet för fattiga i torrområden.

– Pengar satsas helt enkelt fel i många fall, framför allt i Afrika.

Lennart Olsson anser att det gått så långt att det har uppstått ett stort förtroendeproblem mellan vetenskapen och FN.

För att förstå varför måste vi backa till 1992 och den stora konferensen om hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Efter oenighet bröts ökenfrågan ut ur klimatdiskussionerna och fick en egen konvention, UN Convention to Combat Desertification, UNCCD. 193 länder har ratificerat konventionen, där ibland Sverige.

Men till skillnad från FN:s respekterade klimatkonvention där expertpanelen, IPCC, har ett stort förtroende i såväl det politiska som det vetenskapliga lägret, saknar ökenkonventionen den förankringen.

Ökenkonventionens »pappa« är svensken Bo Kjellén. Han var Sveriges chefsförhandlare vid klimatmötet i Rio 1992 och satt sedan ordförande när ökenkonventionen förhandlades fram i början av nittiotalet.

– Det är många som tycker att UNCCD inte har uppfyllt de förhoppningar man hade. Många av länderna i Afrika hade hoppats att det skulle leda till bland annat mycket större biståndsinsatser, säger han. Missnöjet med vad konventionen hade åstadkommit i praktiken ledde till att man nu lagt upp en tioårsplan för att ge konventionen en tydligare strategi.

Hur stor, eller liten, den faktiska ökenspridningen är i världen kan Bo Kjellén inte uttala sig om, utan nöjer sig med att konstatera att den akademiska uppfattningen skiljer sig åt.

– Det är inte värt att föra alltför mycket polemik kring själva uttrycket ökenspridning. Den definitionen som finns i konventionen var accepterad när vi förhandlade, säger han, men menar att man visst kanske kunde ha hittat en annan rubrik på konventionen.

– I många länder riskerar man att få torkperioder, inte minst med anledning av klimatförändringarna, som radikalt kan förändra jordbruksproduktionen. Det är ett mer påtagligt problem än själva ökenspridningen som sådan.

Vilken etikett man har på konventionen spelar därför mindre roll, tror han.

– Allt vad man kan klarlägga vetenskapligt är naturligtvis bra, men det allra viktigaste är att konventionen får en effektiv tillämpning och att man förbättrar livet för de som bor i de här områdena.

– Men har konventionen på något sätt bidragit till felaktiga satsningar, så tycker jag att man naturligtvis ska korrigera det.

Carly Smith Jönsson, departementssek­reterare på UD, är svensk representant i UNCCD. Hon håller inte med ökenspridningens kritiker.

– Det är inte den bild vi har fått. Säkert finns många framgångssagor där det blivit grönare. Men problemet med ökenspridning och extrem torka i områden som inte  angränsar en naturlig öken blir generellt större på grund av klimatförändringarna. Det blir mer torka i Afrika, och vid kustområdena blir det översvämningar.

Hon håller däremot med om att konventionen skulle behöva mer kontakt med den vetenskapliga världen och använda den senaste forskningen. Den inställningen tycker hon sig märka även i den relativt nya ledningen för konventionen.

– De vill att endast riktiga experter ska delta i UNCCD:s kommitté för vetenskap och teknologi. Alla länder har inte det i dag. De har också har hört av sig till mig och sagt att de efterlyser en expert som kan vara med och stärka kontakterna med den vetenskapliga världen. Det ser jag som ett tecken på att de vill ta i tu med de brister som finns.