Nazisterna går igen

»Det är samma gamla visa.« Så kommenterade tidningen Frankfurter Allgemeine när Claudia Schmid, chef för den regionala säkerhetstjänsten i Berlin, avgick för en månad sedan.

»Inom säkerhetsmyndigheterna är inget lättare i dessa dagar än att bli av med sin chef«, fortsatte tidningen sardoniskt. Schmid var den fjärde höga chefen inom tyska säkerhetsmyndigheter som har tvingats lämna sitt uppdrag sedan den så kallade NSU-affären började rullas upp för ett drygt år sedan.

Tidigare har chefen för den federala säkerhetstjänsten och ytterligare två regionala chefer fått gå. Orsaken den här gången var ett antal akter om den nynazistiska terrorcellen Nationalsozialistischer Untergrund, NSU, som avslöjades för ett år sedan och som ligger bakom tio mord, fjorton bankrån och ett bombattentat. Dokumenten hade gått direkt till dokumentförstöraren utan att passera arkivet.

Claudia Schmid talade om »beklagansvärda misstag« men hänvisade också till »strukturella problem« inom organisationen.

Det sistnämnda var ett understatement av format. Som sådant fungerade det ändå som lågmäld sammanfattning av hela den tyska polis- och säkerhetsapparatens agerande under de dryga tolv år som NSU var på fri fot. Terrorcellen kunde i lugn och ro genomföra sina dåd, allt medan polis missade eller ignorerade uppenbara uppslag som hade kunnat stoppa ligan tidigare.

NSU-skandalen har utvecklats till ett av den tyska statsapparatens största trauma sedan terrorjakten på 1970-talet. De utredningar som följt har inte bara avslöjat inkompetens i poliskåren. Mörkläggningsoperationer har blottlagts, till och med samarbete med nazister. Den interna självrannsakan har gått så långt att härvan beskrivits som Tysklands 11 september.

Som en följd av skandalen har också debatten hettat till om det nynazistiska partiet NPD. Frågan om man ska försöka förbjuda partiet ska avgöras endera veckan av politikerna. Ett förbud skulle vara ett historiskt beslut, men knappast slutpunkten i denna uppgörelse som skakat förbundsrepubliken i sina grundvalar och säkerligen ännu inte sett sitt sista politiska offer.

Fredagsförmiddagen den fjärde november 2011 gick två maskerade män in på ett bankkontor i staden Eisenach. Efter att ha kommit över 70 000 euro flydde de på cyklar. Strax efteråt fick polisen ett anonymt tips om en vit husbil inte långt därifrån.

När polisen kom till platsen hade de knappt hunnit omringa fordonet förrän två skott hördes. Strax därefter fattade bilen eld. Efter att branden släckts påträffades kropparna efter två män. De två döda männen i bilen var Uwe Böhnhardt och Uwe Mundlos, två organiserade nynazister som var efterspanade av polisen.

Samma eftermiddag exploderade övervåningen på ett hus i staden Zwickau. Inga människor påträffades i resterna. I lägenheten hittade man en pistol som använts vid nio mord som gäckat myndigheterna.

Fyra dagar senare ringde Beate Zschäpe en polisstation i staden Jena och överlämnade sig. Samtidigt rapporterade tidningsredaktioner och moskéer om att de fått en högerextrem film per post. I filmen tog Mundlos och Böhnhardt på sig skulden för tio mord och ett bombdåd. Filmsnutten blandar sekvenser ur barnprogrammet »Rosa Pantern« med bilder på offren och sekvenser där männen poserar med mordvapnet. I ett klipp skymtar Röda Armé-fraktionens symbol. I det sista syns Kiesewetters tjänstevapen.

I ett slag stod bilden klar. Det som hade haft sin bas i den där lägenheten var en nynazistisk terror- och mördarliga. Under de kommande veckorna och månaderna rullades den förskräckliga historien upp i medierna.

Det hela började i början av nittiotalet i Jena, universitetsstaden som bara några år tidigare varit en del av DDR. Beate Zschäpe och Uwe Mundlos, båda strax under 20 år gamla, tillhörde den gryende skinheadscenen i staden. De radikaliserades snabbt, och träffade snart den ett par år yngre nynazisten Uwe Böhnhardt.

Zschäpe har senare i förhör beskrivit de båda männen som »sin familj«. Hon hade från början en relation med Mundlos och de ska under en tid till och med ha varit förlovade. När hon senare i stället började umgås mer med Böhnhardt valde Mundlos att inte bryta med dem och det hela utvecklades till en triangelrelation.

Tillsammans spred de nynazistisk propaganda, skymfade minnesmärken över Förintelsen och hotade medier. Som öppna nynazister fanns de tidigt på myndigheternas radar och när det misstänktes att de skulle tillgripa våld dröjde det inte länge innan polisen ingrep. 1994 slog man till mot Böhnardts hus och hittade nazistiskt propagandamaterial, vapen och ett kilo sprängmedel. Men den eftersökte hade hunnit fly.

Ett annat tillfälle gavs 1998. Men trion undkom igen och gick under jorden.

Morgonen den nionde september 2000 satte sig den 38-årige blomförsäljaren Enver Simsek i sin vita Mercedez och körde in till Nürnberg. Kollegan som skulle ha arbetat hade fått förhinder och Simsek fick själv rycka in. Han parkerade vid motorvägen i utkanten av staden och ställde upp blomståndet vid vägrenen. När polisen kom till platsen fann de honom i bilen. Kroppen var genomborrad av åtta kulor från två olika vapen.

När Simseks dotter kom till sjukhuset och fick se sin pappas uppsvällda ansikte svimmade hon. Han dog två dagar senare.

Nio månader senare sköts en turkisk skräddare med två skott i huvudet i sin butik i samma stad. I Hamburg och München avrättades samma sommar två grönsakshandlare på kort distans. Tillvägagångssättet var slående lika vid alla dåden. Samtliga med samma vapen, offren uteslutande småföretagare av turkisk eller grekisk härkomst. Likheten mellan offren fick till och med medierna att kalla det för »Döner«-morden, tyska för »Kebabmorden«.

Trots att offren hade utländsk bakgrund utgick polisen vid varje nytt mord ifrån att det hade med organiserad brottslighet att göra. Man grävde i offrens förflutna, sökte spår efter drog eller människohandel.

När en spikbomb detonerade utanför en turkisk frisörsalong i Köln i juni 2004 och skadade 26 människor sa dåvarande inrikesminister Otto Schily redan dagen efter dådet att det inte rörde sig om ett terrorattentat. Schily hänvisade i stället till »den kriminella miljön«. Vid det här laget cirkulerade redan dokument inom säkerhetstjänsten där »terrortrion« namngavs som potentiella gärningsmän. Men polisen skulle aldrig göra den kopplingen.

Ligan skulle snart utöka sin krets av offer till andra samhällsgrupper. Den tjugofemte april 2007 parkerade Michèle Kiesewetter och hennes kollega sin patrullbil på ett fält utanför Heilbronn. De skulle ta sin lunchpaus. Efter en stund hördes skott och när vittnen kom fram till bilen låg de två polismännen på marken. Båda hade skotthåll i huvudet. Den 22-åriga Kiesewetter dog direkt. Kollegan hamnade i koma och hade efter uppvaknandet förlorat varje minne av händelsen.

Mordet fick enorm uppmärksamhet och spekulationerna eldades på av medierna som misstänkliggjorde närboende romer och vältrade sig i konspirationsteorier. Att det hade med nazistligan att göra fanns, däremot, inte på kartan. I efterhand har det visat sig att poliserna var slumpmässigt utvalda. Gruppen ville, efter att ha mördat nio invandrare, vända våldet mot staten själv. Poliserna var perfekta representanter.

Michèle Kiesewetter blev ligans sista mord. Två och ett halvt år senare hann verkligheten till slut ikapp NSU, efter bankrånet och det lyckosamma tipset om husbilen. Men då alltså inte som resultatet av någon polisutredning.

Hur kunde gruppen undgå upptäckt under så länge?

Det är en av huvudfrågorna i alla de utredningar som genomförts det senaste året. Resultaten har börjat dyka upp under hösten och fyller tyska medier. Svaret visar sig vara i flera delar.

Ett första: terroristernas skicklighet.

NSU:s planering var minutiös. Åtalet mot Beate Zschäpe som lämnades in den femte november i år är 488 sidor långt, med 1 654 fotnoter fördelade i 700 pärmar. I dessa listas de över nittiotusen uppgifter som NSU lämnade efter sig.

Tidningen Süddeutsche Zeitung presenterade nyligen delar av innehållet. Under namnet »Telefonkatalog för Tyskland« hade gruppen listat över tiotusen adresser till potentiella mål. Tyngdpunkten låg på turkiska och islamiska inrättningar, men också på asylverksamheter, partier, politiker, judiska institutioner och turkiska företagare.

Det var viktigt att varje mål hade ett högt symbolvärde. De potentiella offren bar namn som »Asyl 1« eller »Flykting 3«. Vissa beskrivs ingående: »Asylboende, dörren öppen utan lås, källaren tillgänglig«. I andra datafiler beskrivs till och med offrens egenskaper. Angående en turkisk butiksägare i Dortmund heter det: »Väldigt bra objekt. Bra siktskydd. Person bra, men gammal (över 60).«

Inför mordet på innehavaren av ett internetcafé i Kassel 2006 gjorde gruppen till och med skisser av lokalen med markeringar för flyktvägar. Innan de skred till verket hade de också lyssnat av både polisens och säkerhetstjänstens radiofrekvenser.

Men trots den närmast akribiska planeringen är det fortfarande en gåta hur en så våldsam grupp kunde undkomma polisen så länge. Detta när information om gruppen och dess våldsbenägenhet funnits hos myndigheterna i princip ända från början.

För att undersöka polisens tillkortakommanden har kommissioner och utskott tillsatts både på nationell nivå och i varje delstat där ett mord begåtts eller där gruppen uppehållit sig. Mordens och rånens utspridning över hela landet blottlade sårbarheten i det tyska systemet med en federal och sexton regionala säkerhetsmyndigheter. De olika delstatspoliserna som arbetade med sina respektive fall bekämpade samtidigt varandra och den federala polisen, ofta av prestigeskäl.

Problemen har funnits även inom själva säkerhetstjänsten. Gång på gång har dokument försvunnit för att sedan dyka upp igen. Myndigheter har inte lyckats samarbeta och hela underrättelseapparaten har beskrivits som en »stat i staten«. Eller som Die Zeit formulerade det: »Alla kokar sin egen soppa och ingen tittar över tallrikskanten.«

Men att hela debaclet enbart beror på organisationsbrister och samarbetssvårigheter är det få som tror. Att polisen i ett land med sådan historia och en mångårig erfarenhet av politisk terrorism inte ens förmår misstänka att den kan komma från höger är inget annat än ett mysterium. Det tyder i stället på en medveten eller omedveten politisk blindhet. Så sent som 2004 bedömde den federala säkerhetstjänsten, Bundesverfassungsschutz, att en grupp liknande NSU var »teoretiskt omöjlig«. Cellen hade vid det laget hunnit mörda fem personer och genomföra ett bombattentat.

Utöver samarbets- och organisationsproblem, en sjuk säkerhetsapparat med uppenbar politisk enögdhet har ytterligare en förklaring fogats till raden: de omfattande och nära banden mellan just säkerhetsmyndigheter och nazister, i form av infiltratörsverksamhet. Detta har ofta varit den enda metoden för polisen att övervaka högerextrema grupper i Tyskland.

Patrick Gensing är journalist på tidningen Tagesschau och författare till boken »Terror von Rechts« (Terror från höger) om NSU-affären som kom i höstas. Enligt honom har delar av säkerhetstjänsten och nazistgrupperingar närmast växt ihop.

– Polisen har länge varit beroende av infiltratörer i den högerextrema scenen. Men man vet nu att information även har gått åt andra hållet. Nazisterna har uppenbarligen sympatisörer inom säkerhetsmyndigheterna, säger Patrick Gensing.

Han berättar att det så sent som förra veckan avslöjades att en federal säkerhetstjänsteman försett en aktiv nynazist med en lista på antifascister.

Hur utbrett den här typen av samröre är återstår att reda ut. Det kan visa sig att den nuvarande skandalen bara är en ouvertyr till en ännu större rättshärva. Än så länge har skandalen inte lett till några offer på högre politisk nivå. Ledargarnityret i Angela Merkels CDU-regering har ännu så länge lyckats hålla skandalen ifrån sig.

Frågan om infiltratörerna är en av många problemställningar som går in i den andra stora politiska processen i NSU-härvans kölvatten. Redan samma dag som Zschäpe överlämnade sig till polisen höjdes röster för ett förbud av det nationalsocialistiska partiet NPD.

Ända sedan slutet av sextiotalet har det diskuterats huruvida ett förbud av partiet är möjligt eller ens önskvärt. Sist det begav sig var 2001. Efter ett antisemitiskt attentat drog dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder i gång en massiv förbudskampanj. Två år senare meddelade författningsdomstolen i Karlsruhe att ett förbud var omöjligt. Det gick inte att knyta NPD till dådet.

Ett annat problem var just att partiet var infiltrerat av säkerhetstjänsten. Infiltratörerna utgjorde omkring trettio av de tvåhundra partifunktionärerna och återfanns ända upp i partitoppen. Enligt domstolen gick det därför inte att säkert fastställa att staten själv inte indirekt hade sanktionerat partiets aktioner.

NPD gick stärkta ur striden. De vann politisk legitimitet och har sedan dess tagit sig in i delstatsparlamenten i både Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern. Otaliga lokalavdelningar har bildats, framför allt i de östra landsdelarna. Ett förbud har blivit allt avlägsnare och debatten alltmer polariserad.

Författningsdomstolen har krävt att inga infiltratörer ska finnas i partiet för att ett förbudsförsök åter ska bli aktuellt. Det har säkerhetsmyndigheterna motsatt sig som menar att det skulle innebära en enorm risk att ge upp övervakningen.

Vad förbudsivrarna hoppas på denna gång är att kunna koppla partiet till NSU. Faktum är att en tidigare NPD-ansluten person sitter häktad misstänkt för medhjälp till morden. Han greps bara ett par veckor efter att Zschäpe överlämnade sig och misstänks bland annat ha försett terrorcellen med mordvapnet och finansierat dem ekonomiskt sedan de gick under jorden. Om detta räcker är långtifrån klart.

En klar majoritet av delstatspolitikerna kräver ett nytt förbudsförsök. Förra veckan undertecknade samtliga sexton delstatsministrar ett formellt förbudskrav. Men trots det råder det en påtaglig skepsis bland tyska regeringspolitiker. Inrikesminister Hans-Peter Friedrich har sagt sig vara »opassionerat« för ett förbud. Han vill inte ge partiet ännu en »medieshow«.

Justitieminister Sabine Leutheusser-Schnarrenberger varnar för att man vid ett förbud riskerar att förlora orsakerna till det högerextrema problemet ur sikte. Angela Merkel själv är ljummen och tror att det blir svårt att hitta tillräckligt tydliga samband mellan partiet och terrorcellen.

Under tiden tiger Beate Zschäpe i häktet. Rättegången mot henne väntas börja senast i början av februari. Med tanke på åtalets omfattning och de över 50 advokaterna som inkallats lär den dra ut på tiden. Frågan är huruvida Zschäpe kan bevisas ha närvarat vid morden och därför kan dömas för mord.

Maximalt kan hennes straff bli livstids fängelse. Vad rätten exakt kommer fram till är naturligtvis viktigt för de anhöriga, men konsekvenserna för nationen lär inte bli särskilt stora.

Viktigare för allmänheten och de anhöriga är att regeringen står fast vid sitt ord och går till botten med underrättelsedebaclet. Var den processen slutar är långt ifrån klart.