Nederlag kan bana väg för seger

Barack Obama skrattade till synes lite osäkert när Velma Hart från Maryland började tala på ett möte i den amerikanska huvudstaden för en tid sedan. Hon är urtypen för en Obama-anhängare: svart, etablerad, medelklass, villaboende i förorten. Hart beskrev hur hon och hennes familj kämpade med högre räkningar, större otrygghet och mindre framtidshopp.

– Jag fick höra att jag röstade på en man som skulle förbättra för oss i medelklassen. Jag väntar fortfarande, sir. Jag har inte märkt av det än. För att vara helt ärlig så är jag väldigt trött. Trött på att försvara dig, försvara din regering, försvara dina löften om förändringar som jag röstade på och jag är oerhört besviken över var vi är just nu. Rakt på sak, mr President, jag vill att du svarar ärligt: Är det här min nya verklighet?

Barack Obamas leende var försvunnet. Velma Harts korta tal fångade den besvikelse som många känner runt om i landet. Obamas karismatiska tal om förändring har kraschat mot en vägg av hög arbetslöshet och ekonomisk kris. Hans svar till Hart på mötet kändes trött och oengagerat:

– Som jag sagt tidigare, det är tuffa tider för många. Så jag förstår din frustration.

Så radade han upp några exempel på åtgärder som har införts och som ska underlätta för familjer i Harts situation; större möjligheter att få ekonomiskt stöd till universitetsstudier, ökat konsumentskydd mot långivare. Velma Hart sa efteråt att presidenten inte svarat på hennes frågor. Hennes besvikelse hade inte minskat.

Under Obamas första tid som president var uppemot 70 procent av amerikanerna nöjda med honom. Två år senare är bilden helt förändrad. Demokraterna har problem i stort sett över hela linjen. Presidentens popularitetssiffror har sjunkit kraftigt och en majoritet anser nu att han inte sköter jobbet tillräckligt bra. Republikanerna seglar i medvind. Konservativa Tea Party-rörelsen samlar 100 000-tals medlemmar. Om några veckor är det mellanårsval. Republikanerna lär gå framåt på alla fronter.

Hur kunde det bli så här? Enligt Thomas Mann, välkänd politisk expert med amerikanska val som specialitet, är det inte så konstigt:

– För det första är det tradition att presidentens parti tappar i mellanårsvalet, med få undantag har detta skett vid varenda val. För det andra innebar demokraternas stora framgångar 2008 att man tog många poster som normalt anses tillhöra republikanerna. De vilar alltså på en mycket bräcklig grund och är lätta att tappa igen. Det tredje skälet är ekonomin. Det finns för få tecken på förbättringar, och känslan av att ingenting fungerar i det här landet är utbredd. Det gynnar oppositionen, säger han.

Forskaren Norman Ornstein vid den konservativa tankesmedjan American Enterprise i Washington håller med.

– Det är ekonomin som är den stora och viktiga orsaken till republikanernas framgångar. Partiet kommer att gå framåt kraftigt i alla val. Mitt tips är att republikanerna har 60 procents chans att ta hem majoriteten i representanthuset. I senaten är oddsen sämre för att säkra en majoritet – jag säger 20 procent, säger han.

I senaten är 37 av de 100 mandaten uppe för omval. Republikanerna behöver tio för att få egen majoritet. De senaste opinionsmätningarna pekar på att republikanerna möjligen får ihop nio. Det skulle i så fall innebära 50 mandat för vartdera blocket i senaten, dock får i så fall vicepresidenten utslagsröst. Men osäkerheten är stor.

Alexander Burns är politisk skribent för tidningen Politico i Washington. Också han är övertygad om att republikanerna går framåt stort i valet. Men han tror inte att det räcker för att ta över senaten.

– I så fall är det en fantastisk framgång för partiet. Men det är inte troligt. Det är en strid om omkring tolv senatsplatser. Republikanerna behöver alltså vinna tio av dessa, säger Burns.

Partiet har dessutom försämrat sina odds helt på egen hand:

– Skulle de falla på ett enda mandat kommer många republikaner att kasta frustrerade blickar på Delaware. Hade inte Christine O’Donell vunnit primärvalet där hade partiet nästan garanterat tagit den senatsplatsen, säger Alexander Burns.

I praktiken kommer sannolikt senatsvalet avgöras i sex eller möjligen sju delstater. I Kalifornien leder den demokratiska kandidaten Barbara Boxer för närvarande knappt i opinionsmätningarna. I Colorado och Pennsylvania har de republikanska kandidaterna svaga övertag. Sedan återstår Nevada, Illinois, Washington och West Virginia. Där skiljer det för närvarande bara någon procent eller tiondelar mellan kandidaterna.

Enligt Thomas Mann är det främst fyra faktorer som kommer att avgöra kongressvalet:

• Röstdeltagandet. Alla pratar om »the enthusiasm gap« – att republikanerna är betydligt mer engagerade i höstens val. Demokraterna är ljumma, besvikna och trötta. President Obama försöker nu få i gång sina styrkor genom att turnera intensivt .

• Ekonomiska resurser. Traditionellt har demokraterna plöjt ner mest pengar vid mellanårsvalen. Men i år har även republikanerna samlat ihop en hel del och har de senaste veckorna satsat betydligt mer på annonser och tv-reklam än vad demokraterna mäktat med. Tea Party-rörelsen har satsat miljontals dollar på »sina« kandidaters kampanjer.

• Valets karaktär. Handlar valet om att sätta betyg på den sittande politiska majoriteten? Ja, då vinner republikanerna många röster. Men om valet i stället handlar om vilken politik som kommer att dominera de närmaste två åren, då gynnas demokraterna. Därför vill de ha fokus på till exempel de extrema åsikterna inom Tea Party-rörelsen. »It’s a choice, not a referendum«, har blivit demokraternas slagord i kampanjen.

• De individuella kandidaterna. Precis som i alla amerikanska val är personligheten en viktig faktor.

– Det finns alltså saker som talar för och mot respektive parti, men sammantaget kommer valnatten att bli mycket positiv för republikanerna. Förväntningarna är så högt ställda att besvikelsen kommer att bli stor om de inte lyckas ta hem majoriteten i representanthuset, säger Thomas Mann.

Vad innebär resultatet den 2 november för Barack Obamas möjligheter att bli omvald om två år? Paradoxalt nog kan republikanska framgångar stärka hans möjligheter 2012. Med en trilskande och obstruerande republikansk majoritet i minst en av kongressens kammare, har han något att skylla på när det gäller uteblivna framgångar eller utlovade reformer som lagts på is.

– Fortsätter den ekonomiska stagnationen kommer republikanerna anses som medskyldiga om de kontrollerar kongressen, säger Thomas Mann.

Dessutom är republikanerna splittrade. Tea Party-rörelsen har rört om rejält i grytan. Partiets mer moderata krafter har råkat ut för ett flertal nederlag i samband med primärvalen till både representanthuset och senaten. Det är ingen överdrift att säga att partiet har gått kraftigt åt höger under de senaste två åren.

Traditionellt består den amerikanska valmanskåren av en stor grupp i mitten. Det var denna falang som Obama lyckades engagera 2008. Och det är i praktiken kring denna stora grupp mittenväljare som den politiska striden står. Väljer republikanerna en kraftigt högerorienterad kandidat är risken uppenbar att man skrämmer bort mittenväljarna. Väljer man en mer moderat kandidat kan man förlora entusiasmen och engagemanget från Tea Party-rörelsen.

Man ska akta sig för att dra några långtgående slutsatser utifrån höstens val. Både Ronald Reagan och Bill Clinton råkade ut för svidande nederlag i mellanårsvalen och vann sedan stort i det efterföljande presidentvalet.

– Det finns inget som talar för att resultatet 2010 kommer att kunna förutsäga resultatet 2012. Då är det bättre att titta hur ekonomin ser ut i slutet av 2011. Det avgör presidentvalet, menar Norman Ornstein.

Fakta | USA-valet

Det amerikanska mellanårsvalet avgörs två år efter presidentvalet och består totalt av tusentals val på lokal, delstats- och federal nivå. Med några få historiska undantag brukar valet innebära förluster för det parti som sitter i Vita huset.

Samtliga platser i kongressens stora kammare, representanthuset, står på spel (435). Mandatperioden här är två år. I senaten är en omkring en tredjedel av de 100 mandaten uppe för omval vartannat år, i årets val är det 37. En senator sitter i sex år. I årets mellanårsval ska dessutom 37 guvernörer utses, liksom ett stort antal ledamöter i delstatsparlamenten samt lokala förtroendevalda.

Just nu har demokraterna 255 mandat i representanthuset, republikanerna har 178 och två är vakanta. I senaten är 59 mandat demokratiska (här ingår även två oberoende senatorer) och 41 republikanska. När det gäller delstatsguvernörer är 26 demokrater, 23 republikaner och en oberoende – den tidigare republikanen Charlie Crist i Florida. En guvernör väljs på fyra år, med undantag för New Hampshire och Vermont där mandattiden är två år.

Hetaste republikanska presidentkandidaterna 2012

Mitt Romney, tidigare guvernör i Massachusetts. Ansågs tidigare för extrem som högerorienterad mormon. Framstår nu snarare som moderat.

Sarah Palin, tidigare guvernör i Alaska och vice presidentkandidat 2008. Tea Party-rörelsens stora favorit och sannolikt den mest kända av de tänkbara.

Mike ­Huckabee, tidigare guvernör i Arkansas. Folklig och populär, har en egen tv-show i den konservativa tv-kanalen Fox News.

Newt Gingrich, tidigare talman i representanthuset. Har tidigare representerat högerfalangen, men har på senare tid kritiserat Tea Party-rörelsen.

Tim Pawlenty, guvernör i Minnesota. Var aktuell som McCains vice president-kandidat. Har börjat synas i Tea oarty-sammanhang.

Mitch Daniels, guvernör i Indiana. Kan vara en enande person för det splittrade republikanska partiet.

Bobby Jindal, guvernör i Louisiana. Något av en republikansk Barack Obama. Gjorde kraftfulla insatser under oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Jim DeMint, ­senator från South Carolina. Tea Party-rörelsens självutnämnda representant i senaten.

Bubblare: medieprofilen Glenn Beck, Lou Dobbs, tidigare programledare i CNN, libertarianen Ron Paul, generalen och chefen för de amerikanska styrkorna i Afghanistan David Petraeus, den tredje Bush, tidigare Floridaguvernören Jeb Bush, Chris Christie, guvernör i New Jersey, Haley Barbour, guvernör i Mississippi, Meg Whitman, fd vd E-bay, aktuell i Kaliforniens guvernörsval.