Nobel återkomst

En man i mogen ålder släntrar genom en ståtlig, tungt möblerad villa nära Kaspiska havets strand i en orientalisk stad med ett historiskt och distinkt namn, Baku.

– Om jag upplever att mitt namn är en börda att bära? frågar han retoriskt sig själv. Konstpaus.

– Ja. Namnet förpliktar.

Gustaf Nobel – en gladlynt 62-årig civilekonom uppvuxen i Härnösand – är i direkt nedstigande led sonsonson till Ludvig Nobel, en av de tre bröderna Nobel som skapade ett industriimperium i tsartidens Ryssland.

Alfred uppfann och tämjde dynamiten, var barnlös och donerade sin förmögenhet till Nobelprisen.

Ludvig var den som i St Petersburg skapade ett konglomerat av fabriker, huvudsakligen inom vapenindustrin. Under en affärsresa i sydöstra Ryssland kom storebror Robert att fascineras av de oljekällor i Baku som varit kända sedan 700-talet. Kommersiell utvinning började 1872 – i en tid då olja i form av fotogen bara var bränsle i lampor.

Bröderna Nobel var tidigt i första ledet. Robert och Ludvig bildade de Branobel (Bröderna Nobels Naftaindustri). 1880 tog Ludvig över affärerna eftersom Roberts hälsa sviktade.

I början av 1900-talet var Bakus oljefält de största i världen och stod för hälften av världens produktion.

Branobel blev sin tids största företag i Ryssland med en årlig produktion av 1 miljard liter eller 6 miljoner fat. Till dess hade fotogen i stort sett alltid transporterats i träfat eller i lädersäckar på kameler. Det blev ändring när Ludvig designat världens första oljetanker, »Zaroaster«, och också börjat transportera bränslet i tankvagnar på järnväg mellan Kaspiska havet och Svarta havet, som via Bosporen har kontakt med världshaven. Han byggde Rysslands första pipeline.

Världens första oljeboom var ett faktum och Ludvig skulle med dagens språkbruk kunnat kallas en oligark.

Ludvig dog 1888 och Robert 1896. Ludvigs äldste son, den bara 29-årige Emanuel, hade tagit över ledningen efter sin pappa och var sannolikt den skickligaste och mest framsynte i raden av Nobelare. Expansionen fortsatte. Bilar hade börjat rulla på vägarna världen över. Som mest hade bolaget 50 000 anställa, varav 13 500 i Baku. En av dessa anställda var med historiens ironi den unge Josef Stalin som en tid arbetade som smörjare vid borrtornen. Stalin yttrade senare: »I Baku fanns det bara fyra människor att lita på. En av dem var Emanuel Nobel.«

Första världskriget pågick. Ryska revolutionen bröt ut 1917 och nådde 1918 Azerbajdzjan. Bolsjeviker från grannlandet Armenien tog makten i Baku. En massaker utfördes på den azerbajdzjanska befolkningen. Kort därpå intogs eller »befriades« Baku av azerbajdzjanska frivilliga soldater med hjälp av turkiska trupper.

Oljekungarna och industriägarna fråntogs sin egendom och tvingades lämna landet. En del av dem fängslades och avrättades. Allt släkten Nobel ägde i Ryssland konfiskerades och nationaliserades.

I sitt hem – Villa Petrolea, en stor fastighet men inte ett palats, byggd 1884 för familjen och belägen på en kulle trehundra meter från Kaspiska havets strand, omgiven av en privat park om nio hektar – fattade Emanuel beslutet, att den stora familjen måste fly.

Det var en farlig nära två månader lång flykt – på falska pass – genom landet, norrut genom Ukraina och Polen. Familjen Nobels medlemmar, stora och små, var utklädda till azeriska bönder.

Två generationer och 90 år senare blev det ett återseende. Historien hade hunnit ifatt både Baku – som efter kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall blivit huvudstaden i ett självständigt land – och släkten Nobel.

– Det är en märklig känsla att vara här, säger Gustaf Nobel vid frukostbordet i Villa Petrolea. Farfars far, Ludvig, byggde villan. Min farfar, Gösta, föddes i St Petersburg men var här som verkställande direktör de sista dramatiska åren. Min pappa föddes här i villan och var bara fyra år när han flydde.

Eftersom Gustaf Nobels pappa Gunnar blev jurist och affärsman i Sverige växte han upp främst i Härnösand. Nobels comeback i Baku är resultatet av en sinkadus: en azers märkliga mix av filantropi och näsa för affärer.

In på scenen hade kommit Togrul Bagirov, en 58-årig statsvetare utbildad i Moskva och med tjänstgöring i ryska UD och med placering i FN-organ. Som så många andra såg han möjligheter i tumultet vid staten Rysslands återfödelse. Han förstod sig på olja och han visste att hans eget Baku skulle bli en olje- och gasindustrins centralort.

– Jag gör mina affärer i Moskva, mina goda gärningar här i Baku, jag har min familj i Genève och jag reser på det här, säger Togrul Bagirov och viftar med sitt ljusblå FN-pass.

Han har initierat och tagit nyckelroller i diffusa organ som Russian-American Petroleum Club, senare en liknande »klubb« i Baku och är konsult i statliga vetenskapliga oljeorgan. I något sammanhang under 2004 fick han koll på den anrika Villa Petrolea, som efter nära hundra år av revolutioner och kulturförakt, brist på pengar och pampstyre låg förfallet och övervuxet av den subtropiska grönskan.

Togrul Bagirov bildade Baku Nobel Heritage Fund, satte villan i stånd och driver den nu både som ett museum och ett konferenscentrum. För sitt brobyggande mellan de två länderna belönades han för något år sedan Baigirov med Nordstjärneorden.

När villan skulle invigas bjöd Bagirov  in flera familjemedlemmar.

En av dem var Gustaf Nobel, sonsonson i direkt nedstigande led. Denne Nobel, född 1950, var en normal norrländsk tonåring med ishockey och skidåkning som intressen innan han hamnade på Solbacka internatskola. Sedan studerade han juridik i Lund, hoppade av och blev civilekonom i stället. Det blev en lagom framgångsrik karriär inom Elektrolux, därefter ett ABB-företag i Oxelösund, en törn på landstinget, sedan Bröderna Edstrand och slutligen headhuntad av ett franskt företag för att bli dess vd, Delifrance i Höganäs. Croissanter

2005 lockade ett annat liv; familjen flyttade till Aups i Provence, Gustaf satte upp det affärsutvecklande konsultföretaget Conversus, inspirerat av ekologiskt tänkande och förnyelsebar utveckling. Han lärde sig koppla av med att röja på tomten och odla grönsaker.  Ett par år senare satte Bagirov upp ett möte med ett par Nobelättlingar i Moskva. Tycke uppstod. Något senare valdes Gustaf in i Nobel Oil’s advisory board.

Villa Petrolea invigdes 2008 och sedan dess är Gustaf Nobel inhyst i den, när han fyra gånger om året dyker upp i Baku för en arbetsvecka på plats.

Förutom arbetet i Nobel Oil arbetar han med att få till stånd en fond, Nobels Sustainability Trust, som årligen ska dela ut ett pris för insatser som gagnar förnyelsebarhet. Han försöker också lägga grunden till en science park som satsar på förnyelsebara energier och som ska locka forskare och entreprenörer till Baku.

Den gamla oljestaden vid Kapiska havet, världens största insjö, och en viktig station längs den historiska Sidenvägen, får snabbt sin stadsbild förändrad. Tyngdpunkten förflyttas från 1800-talets oljebaroners svulstiga palats till de glasblänkande skyskraporna i neovulgär Dubaiarkitektur som reser sig mot himlen.

Det är också ett land som både är en bit av Europa och av Orienten: det finns bazarer, äkta mattor och de bästa restaurangerna ligger inrymda i karavanserajer. Män röker vattenpipa. Religionen har blommat upp en aning men moskéerna är få.

Fakta | Självständigt sedan 1991

Azerbajdzjan är till ytan en femtedel av Sverige och har åtta miljoner invånare, huvudstaden två miljoner.

I likhet med alla de andra fjorton sovjetiska delrepublikerna blev Azerbajdzjan ett självständigt land (1991) – men inte en demokrati.

Kommunistpartiets gamla ordförande, KGB-generalen Heydar Aliyev, tog makten och utövade en hårdhänt men ekonomiskt framgångsrikt styre fram till sin död 2003.

Efterträdaren är den Moskvautbildade sonen Ilham som beskylls av oppositionen för valfusk och i sin maktställning har han, enligt Human Rights Watch, spärrat in hundratals politiska fångar.

Gustaf Nobel.