Nordirland: Med djävulen i båten

Han har kallat påven för antikrist och katolska kyrkan för Babylons sköka, kastat snöbollar på en besökande irländsk premiärminister och byggt hela sin politiska karriär på att säga »aldrig, aldrig, aldrig« om allt politiskt samarbete med Nordirlands katolska irländska nationalister. När det historiska fredsavtalet slöts på långfredagen 1998 sade han nej till det också.

Men den svavelosande protestantiske pastorn och evige nejsägaren Ian Paisley kan vara på väg att göra det hittills otänkbara: säga ja i stället, och bilda samlingsregering ihop med ärkefienden Sinn Fein om en månad. Gör han det – och han sägs allvarligt överväga det – löser han den sista knuten i den segslitna nordirländska fredsprocessen, och Tony Blair kan gå till historien som den brittiske premiärminister som löste Nordirlandfrågan.

Blair har bråttom, han ska avgå i sommar och Nordirland är en viktig del av hans eftermäle, en enorm framgång att skriva på pluskontot som motvikt till Irak. Om han når ända fram avgörs den 26 mars – och det hänger på Paisley.

Den sista kraftansträngningen har en tidtabell, en deadline och ett hot: först val nästa vecka, sedan några veckors betänketid fram till deadline den 26 mars. Då ska det finnas en uppgörelse om en katolsk-protestantisk samlingsregering mellan de största partierna på vardera sidan. Når de en uppgörelse får Nordirland tillbaka sitt självstyre, gör de det inte får de ingen ny chans på många år. Då träder plan B i verket i stället och Nordirland får finna sig i att för lång tid framåt styras från London, med hjälp av Dublin. Sista chansen är budskapet, och deadlinen är obönhörlig: kom överens eller glöm alla tankar på politisk makt och självstyre.

För Ian Paisley är den politiska makten inom räckhåll för första gången någonsin. Efter ett halvt sekel som outsider och ledare för ett utbrytarparti ur det mer moderata brittisktrogna unionistpartiet leder Paisley nu Nordirlands största parti. Regeringsmakten är hans, men bara om han delar den med just dem han – och hans väljare – allra minst vill dela den med: Sinn Fein, det största partiet på den katolska sidan. Annars gäller plan B.

Så fiffigt konstruerat är långfredagsavtalet, som Paisley inte ville ha, att motståndarna är bundna till varandra och måste välja mellan att dela makt eller inte få den alls. Om Paisley vill ha försteministerposten måste han acceptera Sinn Feins Martin McGuinness – en tidigare ledande IRA-medlem och en man Paisley hittills har vägrat tala eller ens skaka hand med – som sin ställföreträdare och andreminister.

För Paisley är det förmodligen närmast jämförbart med att slå sig ihop med djävulen själv.

Men alla hans invändningar om att Sinn Fein inte är rumsrent blir mindre och mindre hållbara, för den katolska nationalistsidan har levererat sin del av avtalet. IRA har lämnat ifrån sig sina vapen och Sinn Fein har tagit det stora steget att erkänna den brittiska statens polis- och rättsväsende i Nordirland.

Det sägs att drottning Elisabet – som är en begåvad imitatör – gör en bra och elak Paisley.

Om det är sant spär det bara på den bittra känsla Paisley och många andra protestanter har av att den enda belöning de får för att vara trogna brittiska undersåtar och vapendragare är att vara oälskade.

Paisley blir mer omtyckt om han säger ja i stället för nej och levererar den sista felande biten i det nordirländska pusslet. Och om han gör det kommer många britter att få nypa sig i armen för att tro på det de ser i slutet av mars: Ian Paisley och Martin McGuinness sida vid sida. Som en brittisk kommentator utryckte det: »En värld där det finns en chans att de två regerar ihop är en värld där inget är omöjligt.«

Och en värld där Tony Blair har bättrat på det eftermäle som har förmörkats av Irak.