Nordkorea: Tredje gången gillt?
Ingen motsäger den amerikanske chefsförhandlaren Christopher Hill när han säger:
»Detta är bara ett första steg. Mycket jobb återstår.«
Dyrt och heligt har envåldshärskaren Kim Jong Ils förhandlare 1994 och 2005 lovat att skrota kärnvapenprogrammet i utbyte mot energileveranser och bistånd. Men båda dessa mödosamt uppbyggda avtal rasade ihop.
Det första avtalet gick ut på att Nordkorea skulle stoppa tillverkningen av plutonium och i gengäld få hjälp att skaffa sig fredlig energi.
Avvecklingen inleddes under internationell övervakning med inspektioner och allt. Det var bara det att bläcket på överenskommelsen knappt hunnit torka förrän nordkoreanerna i hemlighet började jobba på ett alternativt kärnvapen baserat på anrikat uran – samtidigt som de tog emot olja och annat bistånd enligt avtalet.
När detta så småningom stod klart för omvärlden, drog sig Nordkorea ur avtalet om icke-spridning av massförstörelsevapen och kastade 2002 ut inspektörerna från FN:s atomenergiorgan IAEA.
Parallellt med denna utveckling har Kim Jong Il kört den nordkoreanska ekonomin i botten. De stalinistiska principerna fungerar inte och när Sovjetunionen kollapsade upphörde också biståndet från östblocket. Något osäkra uppskattningar talar om att cirka en miljon av landets 23 miljoner invånare dukat under av svält och undernäring sedan början av 1990-talet.
Kim Jong il har systematiskt använt kärnvapenprogrammet för att pressa fram bistånd från det internationella samfundet. I september 2005 fick han till ett ramavtal med USA och med sina grannar Kina, Ryssland, Sydkorea och Japan i de så kallade sexpartssamtalen i Beijing.
Nordkorea skulle få bistånd i utbyte mot att lägga ned kärnvapenprogrammet.
Men när det var dags att hamra ut detaljerna ville Pyongyang inte längre vara med. Nordkoreanerna hänvisade till den frysning av nordkoreanska tillgångar i en bank i Macao som USA genomdrivit. Kim Jong Il låter finansiera sin rustningsindustri genom att sälja missilteknologi, knark, smuggelcigarretter och genom att prångla ut förfalskade sedlar. Den amerikanska regeringen är övertygad om att bankkontot i Macao användes för att förmedla inkomster från den verksamheten.
Under tiden accelererade Pyongyang sin upprustning. I samband med den amerikanska nationaldagen i fjol fyrade Nordkorea av ett helt batteri missiler i Stilla havet. Och den 9 oktober detonerade landet sin första kärnvapenladdning i ett underjordiskt test.
Experterna uppskattar att Nordkorea i dag har mellan fyra och tretton atombomber.
Därför lyckades Pyongyang denna gång tvinga fram flera eftergifter från framför allt USA än tidigare.
De amerikanska förhandlarnas linje var förut att Nordkorea först måste skrota sina kärnvapen, först därefter kunde man tala om bistånd och diplomatiska förbindelser och om att häva sanktionerna.
Nu finns allt med på en och samma gång i avtalet. Det lämnar stora frågetecken som kommentatorer inte varit sena att ta upp. Det är oklart i avtalstexten i vilken ordning de olika åtgärderna ska genomföras.
Vita husets presstalesman Tony Snow säger: »Om nordkoreanerna inte uppfyller villkoren får de inte heller några av de fördelar som de eftersträvar.« Men tidigare erfarenheter visar att nordkoreanerna kan ha sin egen uppfattning om tågordningen.
Många kommentatorer är kritiska till att avtalet inte säger någonting om vad som ska ske med de kärnvapen Nordkorea redan framställt. Det säger inte heller någonting om det parallella kärnvapenprogrammet med anrikat uran.
Den skarpaste kritikern hittills har varit USA:s förre FN-ambassadör John Bolton:
»Jag är mycket bekymrad. Avtalet sänder precis fel signal till dem som sprider massförstörelsevapen i världen: ’Om vi bara håller ut tillräckligt länge, om vi tröttar ut (det amerikanska) utrikesdepartementets förhandlare, blir vi till slut belönade’, i detta fall med massiva sändningar av råolja för att bara delvis göra vad som måste göras.«
Många säger att Iran, som utpekas för liknande försyndelser som Nordkorea, antagligen studerar utvecklingen med intresse.
Den omedelbara förklaringen till genombrottet i förhandlingarna i Peking är den nordkoreanska regimens alltmer desperata energibehov. Nordkorea är ett nedsläckt land, massor av fabriker står stilla.
En annan förklaring är att de ekonomiska sanktionerna mot Pyongyang träffat där det gör mest ont för de privilegierade ledarna i Demokratiska folkrepubliken. Sanktionerna satte nämligen stopp för högsta ledningens import av lyxvaror.
En tredje förklaring är att Kina, som övertagit forna Sovjetunionens roll som främsta leverantör av olja och bistånd, börjar tröttna på Kim Jong Ils rustningar efter missil- och bombproven. Kina och de andra grannarna är med på avtalet – till skillnad från 1994.
»Den käre ledaren«, som propagandan alltid kallar Kim Jong Il på hemmaplan, firar sin 65-årsdag på fredagen (16 februari) i visshet om att han lyckats pressa fram ännu fler ekonomiska fördelar tack vare sitt kärnvapenprogram. Och sin vana trogen lär han försöka utvinna ännu fler när det blir detaljförhandlingar i de fem arbetsgrupper som avtalsländerna ska sätta upp.
