Nu kan Norges Palme använda sina talanger igen

Vintern 2006 var Jonas Gahr Støre utrikesminister i Jens Stoltenbergs rödgröna regering.  Som statsråd var han ny och entusiastisk när jag intervjuade honom en morgon på kontoret i Oslo. Han hade följt ett av sina barn till skolan. Han bjöd på kaffe och målade elegant upp visionen av ett Norge som stod i begrepp att vinna ut än mer olja och gas i de arktiska vattnen, men med klimatvänligare teknologi. 

– Där börjar en ny verklighet, slog han fast.

Det var lätt att ryckas med av Jonas Gahr Støres verbala och intellektuella gåvor. Och de har stått sig till i dag då han blivit statsminister. Dock torde han ha lärt sig en sak under de femton år som gått sedan den där morgonen: att formuleringsiver, snabbtänkthet och diplomatiskt sinnelag inte garanterar väljarsuccé. Som dynamisk utrikesminister blev han norsk politiks wonderboy och hamnade i världsnyheterna när han i januari 2008 nästan miste livet i en spektakulär terrorattack i Kabul. Men efter att 2014 ha valts till Arbeiderpartiets ledare blev hans politiska vardag gråare.

Jonas Gahr Støre jämförs ofta med Olof Palme. Palme var högborgerlig stockholmare. Støre är från fina Vestkanten i Oslo och sitter på en ärvd förmögenhet, har sjöofficersutbildning och läste fem år vid en ansedd fransk högskola. När han 1989 som 29-åring debuterade i regeringskansliet som tjänsteman kunde han lika väl ha snärjts in i Høyres – det andra norska statsbärande partiet – politiska garn som i Socialdemokraternas. Men landsmodern Gro Harlem Brundtland tog honom under sitt beskydd. Han rådfrågade sitt ideologiska samvete och följde med som stabschef när hon utsågs till generaldirektör i Världshälsoorganisationen. Därefter blev han Jens Stoltenbergs högra hand, och en kort tid generalsekreterare i norska Röda Korset.  

En annan likhet med Palme ligger i Støres förmåga att servera förföriska utläggningar i optimistisk anda om vart världen och det norska samhället är på väg. Eller borde vara på väg. De upprepade förkunnelserna om ett miljövänligt olje-Norge hör dit. Liksom begreppet »nya vi« som lanserades när han aspirerade på partiledarposten efter Jens Stoltenberg. Om det raljerades en del. Den lättflytande retoriken krockar ibland med en trögare verklighet.

Det passade Jonas Gahr Støre sämre att under Erna Solbergs åtta borgerliga år vid makten spela rollen som gnetig oppositionsledare. Erna hade ett spontanare förhållande till norska folket än till den välartade Jonas. Medierna grävde i hans privata affärer och under valrörelsen 2017 hittade de dels oklarheter kring renoveringar på landstället i Arendal, dels blev publiciteten bred om hur han förvaltade sina rikedomar. På ett halvår föll opinionssiffrorna från 35 till 27 procent.  

Visserligen lyckades inte Arbeiderpartiet bättre vid valet nu i september än 2017, men som statsminister kliver Jonas Gahr Støre upp på en scen där hans förr så prisade talanger åter kan komma till sin rätt. Att han därtill via hustru Marit är släkt med regeringspartnern och Senterpartiledaren Trygve Slagsvold Vedum kanske underlättar när de gemensamt ska söka stöd i Stortinget. Enkelt blir det inte.