Ny renässans är långt borta

Det är bankerna vi har att tacka för renässansen. Dels för att de genom nya institutioner som låneväxlar skapade möjligheter att snabbt bygga upp stora förmögenheter, men också för att man pragmatiskt gjorde avsteg från kyrkans förbud mot att ta ränta. Dels använde man andra beteckningar på räntan, som »rischio«, men framför allt ägnade sig de nyrika bankfamiljerna i norra Italien åt att bekosta kyrkor, kapell och konstverk, för att kompensera synden att ta ränta. Det visade sig vara en lyckad kombination av stora förmögenheter, makt och dåligt samvete, med familjen Medici som det mest kända exemplet på en familj som kom sig upp snabbt och blev en av Europas mäktigaste, och en av världshistoriens största mecenater.

Italien är världens åttonde ekonomi, ett land vars välstånd stadigt växte, i princip i samma takt som Tysklands, ända tills euron infördes 1999. Sedan dess tycks utvecklingen ha stannat av, och efter krisen 2008 har Italien återhämtat sig sämre än andra länder. I dag är det bara Grekland som har högre arbetslöshet i EU. Den redan pågående bankkrisen i Italien är inte bara ett ekonomiskt hot mot landet, och i förlängningen mot hela EU. Den är också en existentiell kris. Den storbank som oftast nämns i nyheterna, Monte dei paschi di Siena, är den enda av de en gång så mäktiga banker som grundades under renässansen som finns kvar. Snart kan den också vara borta.

I Italien är en typ av hembygdspatriotism som kallas campanilismo utbredd. Den syftar på att man så att säga samlas kring sin lokala kampanil, klockstapel. I det här ingår både lokala traditioner, maträtter, gamla familjeband och inte sällan den lokala banken. De första tecknen på att det var en bankkris på väg i Italien märktes för småspararna, som hade sina pengar i gamla lokala banker, som också sågs närmast som delar i civilsamhället. När småspararna, som har jobbat hela livet och gnetat ihop ett sparkonto inför ålderdomen eller till barn och barnbarn, fick klart för sig att deras förmögenheter försvunnit, när den gamla banken gått i konkurs och ombildats med nytt namn, och alla gamla konton raderats, fick de inte bara en ekonomisk chock, utan en existentiell. Deras eget bankkontor hade svikit dem.

Det stora hotet känns fortfarande abstrakt och främmande. Det rör sig om så väldiga summor, siffror som är ogripbara abstraktioner för de vanliga medborgarna. Men folk känner sedan länge av den ekonomiska åtstramningen i sin vardag. Det är det som kortsiktigt betyder mest. Det som upplevdes som bankernas svek projicerades på premiärministern Matteo Renzi och ett stakt skäl till att folk röstade nej i den folkomröstning som han så dumdristigt kopplade sin egen position till, var just att de ville straffa etablissemanget för sin egen dåliga ekonomi. Tidernas ironi då att nejet i folkomröstningen lär bidra till ökad politisk instabilitet och förvärrad ekonomisk kris, med ett överhängande hot om större bankkrascher inom några kvartal bara. Men det är svårt att få människor som lever under ett hot som upplevs som närmast existentiellt att ta gemensamt ansvar för frågor som de ändå känner att de inte har någon makt över. Den folkliga obstruktionen av teknokraternas försök att lösa samtidens kriser riskerar i varje steg att förvärra läget, inte minst för dem själva – men vem tänker så långt i stundens hetta? En ny renässans känns i dag väldigt avlägsen.

360 miljarder euro i dåliga lån

Monte dei Paschi di Siena, MPS, Italiens tredje största och världens äldsta bank, grundad 1472, har mist 80 procent av sitt börsvärde på ett år.

Europeiska centralbanken, ECB, nekade nyligen MPS respit för att skaffa fram 5 miljarder euro från privata investerare.

De italienska bankerna beräknas sammanlagt ha 360 miljarder euro i utstående dåliga lån. Enligt -uppskattningar skulle de behöva 40 miljarder euro bara för att hålla sig solventa, men situationen försämras fortlöpande.

De ekonomiska effekterna av en krasch skulle vara förfärliga, men det politiska hotet är om möjligt ännu större. Skulle Beppe Grillos Femstjärnerörelse (Movimento 5 stelle) få makten kommer Italien att folkomrösta om euron. Konsekvenserna av om Italien återgick till lire vore enorma för hela EU.