Nytt ljus över det spanska inbördeskriget

2023 var ett år, då den historieintresserade allmänheten fick mycket att tänka på. I TV-serien Historien om Sverige visade det sig att åtskilligt av det vi lärt i skolan var byggt på lösan sand. Mest omskakande var kanske att de första människorna i vår del av världen inte ska ha varit ljushyllta blondiner utan betydligt mörkare i skinnet. 

Likväl kan det nog dröja innan dessa rön får acceptans i folkdjupen. Våra bilder av historien är ofta kopplade till våra självbilder, och därför ska man inte räkna med några snabba förändringar. Därom vittnar inte minst de förströdda reaktionerna inför två böcker om spanska inbördeskriget som 2023 nådde bokhandelsdiskarna. Inger Enkvists En demokrati utan demokrater! Upptakten till spanska inbördeskriget 1931-1936 och Ingrid Carlbergs Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater. 

Enkvist och Carlberg menar att den hävdvunna bilden av spanska inbördeskriget bygger på desinformation. Därmed tar de strid mot vad de uppfattar som en idealisierng av den så kallade ”folkfronten” och den brokigt sammansatta vänsterregering som i juli 1936 utmanades av general Franco och hans ”nationalister”. 

Spanska inbördeskriget har gått till historien som ”diktarnas krig”. När den beteckningen först myntades, tänkte man på den väldiga skara av poeter, dramatiker och romanförfattare som tog ställning för folkfronten och regeringen.   

Flertalet av dessa diktare såg sitt engagemang som en kamp för demokratin. Den spanska folkfronten uppfattades ju som en demokratisk rörelse som var under attack från fascister med nationalistisk eller monarkistisk inriktning.  

Särskilt tydligt blev detta, när det stod klart att Franco backades upp av Hitler och Mussolini. I det läget fick folkfronten stöd av en härskara av diktare, däribland George Orwell, Thomas Mann, Ernest Hemingway, Pablo Neruda, Bertolt Brecht, Heinrich Mann, Klaus Mann, Erich Maria Remarque, John Dos Passos, Upton Sinclair, Tristan Tzara, Paul Éluard, Louis Aragon, Ilja Ehrenburg, André Malraux och W. H. Auden.  

Det var på detta prominenta följe som den engelske poeten Stephen Spender syftade, då han kallade spanska inbördeskriget för ”a poet’s war”. Den beteckningen användes också i titeln och inledningen till en svensk doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Åsa Risbergs Diktarnas krig. De svenska författarna och spanska inbördeskriget (1986). 

Det hindrar inte att beteckningen ”Diktarnas krig” hade kunnat ges en helt annan innebörd. På senare tid har det antytts att mycket av det som de engagerade diktarna trodde vara sanningen om Spanien kan ha varit uppdiktat i betydelsen ’lögnaktigt’.  

Särskilt tydligt är detta i Inger Enkvists En demokrati utan demokrater! Upptakten till spanska inbördeskriget 1931-1936. Där skildras inbördeskriget med utgångspunkt från den hätska ”historikerstrid” om det spanska 30-talet som på senare tid rasat i Spanien. 

I En demokrati utan demokrater får vi en bild av den spanska vänstern som målats i mycket mörka färger. Sålunda godtar hon inte den i Sverige gängse bilden av det spanska 30-talet som en kamp mellan demokratiska republikaner och fascister med nationalistisk eller monarkistisk inriktning. I stället tolkar hon perioden som en kamp mellan två antidemokratiska grupperingar, ”revolucionarios och nacionales eller revolutionära och nationella”. 

Till det intressantaste i Enkvists bok hör dock vad hon säger om vår egen tid. Det gäller särskilt bokens slutkapitel, ”Synen på andra spanska republiken under 2000-talet”, där hon berättar om den aktuella forskningen och om den hätska historikerstrid mellan olika grupperingar som alltjämt pågår. 

Enkvist hävdar alltså att eftervärldens bild av det spanska 30-talet är politiskt vinklad. Sålunda menar hon att bilden förvanskats av forskare som av ideologiska skäl förtigit eller bagatelliserat en rad omständigheter som kunde ha talat till Francosidans fördel. Dit hör en serie våldsamma attentat mot kyrkan, staten, demokratin och politiska motståndare som den militanta vänstern ska ha gjort sig skyldig till under Andra Republiken 1931-1936.  

Mot dessa föregivet ideologistyrda forskare ställer Enkvist ny forskning som med hjälp av tidigare okänt arkivmaterial velat revidera vänsterns bild av inbördeskriget och dess förhistoria. Sålunda ger hon stort utrymme åt historiker som låter förstå att det kan ha varit valfusk som låg bakom den seger för den folkfronten som 1936 ledde fram till general Francos uppror.  

Kontroversiellt är detta, liksom åtskilligt annat i Enkvists omfattande författarskap. Det hindrar inte att En demokrati utan demokrater är ett omskakande och mycket tankeväckande bidrag till diskussionen om det spanska 30-talet.  

Detsamma kan sägas om Ingrid Carlbergs nya bok, Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (2023). Här sätts det spanska inbördeskriget in i ett vidare sammanhang. Sålunda ser hon kriget som ett av flera exempel på hur internationella opinioner i hemlighet manipulerats genom desinformation från totalitära propagandamaskinerier. I detta fall handlade det om den av Stalin fjärrstyrda organisationen Komintern, en världsomspännande sammanslutning av kommunistiska partier – ofta kallad Tredje Internationalen – som skulle sprida revolutionen över hela världen. 

För Stalin var den av Komintern regisserade desinformationskampanjen ett substitut – en ersättning för den väpnade intervention i Spanien som förväntades av omvärlden, men som han av taktiska skäl i det längsta ville undvika. Samma funktion hade också de internationella brigader av frivilliga soldater som Komintern organiserade. 

Dessa fjärrstyrda kapanjer ska enligt Carlberg ha haft flera syften. Viktigast var dock att främja sovjetiska intressen inför det världskrig som var under uppsegling. För att svartmåla de potentiella motståndarna i den kommande konflikten lät man Komintern sprida fabricerade vittnesmål om terror och tortyr. 

I denna fjärrstyrda desinformationskampanj ingick också ett stort antal kulturpersonligheter och politiker från väst. Dit hörde några svenskar – t ex Hjalmar Brantings son Georg – men framför allt engelsmän, amerikaner, holländare, fransmän och landsflyktiga tyskar. En av dem var den holländske filmaren Joris Ivens, som tillsammans med den blivande nobelpristagaren Ernest Hemingway skapade en dokumentärfim om Spanien – The Spanish Earth – som idag räknas som ett av filmhistoriens mästerverk. 

Den mest berömde bland de kulturpersonligheter som lät sig utnyttjas för sovjetiska syften var dock Arthur Koestler. Om detta berättas relativt kortfattat i Marionetterna, men mera utförligt i en biografi med så många beröringspunkter med Carlbergs bok att den borde ha tagits med i hennes litteraturlista – David Anderssons Timmarna vid fönstret. En essä om Arthur Koestler (2006). 

Förklädd till krigsreporter samlade Koestler information som skulle kunna ligga till grund för Kominterns desinformationskampanjer. Till hans uppgifter hörde också att få fram vinklade ”propagandaböcker” som kunde främja sovjetiska intressen. En sådan var hans egen L’Espagne Ensanglantée (’Spanien i blod’) som på svenska skulle få titeln Spanskt testamente. 

Koestlers arbete som fjärrstyrd agent för Komintern fick dock ett dramatiskt slut. I samband med nationalisternas erövring av Malaga blev han 9/2 1937 arresterad av Francos trupper. I väntan på avrättning satt han 64 dagar i en isoleringscell i Sevilla, men efter internationella påtryckningar släpptes han fri. Under sin tid i cellen genomgick han emellertid en andlig kris, till stor del orsakad av samvetskval över de propagandistiskt tillspetsade anklagelser han riktat mot rebellerna.  

Upplevelserna i Spanien blev en vändpunkt i Koestlers liv. Efter frigivningen kunde han bosätta sig i Frankrike, men nu hade han förlorat de illusioner om Sovjetunionen som dittills varit drivkraften bakom hans engagemang för Komintern. Som David Andersson visat i Timmarna vid fönstret ledde denna desillusion till att han under återstoden av sitt liv förblev en orubblig motståndare till den sovjetiska regim han dessförinnan tjänat. 

Koestlers omvändelse fick dock inte någon omedelbar effekt på den svenska opinion som engagerat sig för den spanska folkfronten. De tillspetsade propagandatexter han producerat på uppdrag av Komintern åberopas i Sverige som bevis för Francosidans illdåd, men man verkar inte ha uppmärksammat att författaren till dem redan tagit avstånd från vad han skrivit. 

Engagemanget för den spanska folkfronten skulle för lång tid framåt bli en hjärtesak för svenska författare och kulturpersonligheter. Exempel på det är inte bara nobelpristagarna Lagerkvist, Martinson och Eyvind Johnson, utan också Peder Sjögren, Torgny Segerstedt, Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Anna Lenah Elgström, Rabbe Enckell, Erik Blomberg, Johannes Edfeldt, Elin Wägner, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Olof Lagercrantz, Nils Ferlin, Ture Nerman, Karl Vennberg, Artur Lundkvist, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Josef Kjellgren, Erik Asklund, Jan Fridegård, Gustav Hedenvind-Eriksson, Folke Fridell, Gunnar Adolfsson, Rudolf Värnlund, Karl Gerhard, Barbro Alving, Stig Dagerman, Stig Carlsson, Gustaf Rune Eriks, Vilgot Sjöman, Arvid Rundberg, Sven Delblanc, Göran Tunström, Reidar Jönsson, Bertil Carlsson, Hans Alfredsson och Kjell Espmark.  

Om svenska författares engagemang för Spanien kan man läsa i två nykomna biografier, Johan Svedjedals Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv och Jesper Högströms Minnet och rädslan. En biografi över Gunnar Ekelöf. Här är ämnet visserligen inte någon huvudsak, men i förbigående lämnas värdefulla uppgifter om Harry Martinsons och Gunnar Ekelöfs reaktioner inför spanska inbördeskriget. Sålunda får vi veta att både Martinson och Ekelöf engagerade sig i en lång rad aktioner till stöd för den republikanska folkfronten. 

Detta engagemang har hittills räknats författarna till godo, men mot bakgrund av Enkvists och Carlbergs böcker kan det kanske framstå i ett något annorlunda ljus. Om bilden av spanska inbördeskriget i En demokrati utan demokrater skulle visa sig vara trovärdig, borde det kunna få konsekvenser för kommande upplagor av etablerade läroböcker i ämnen som historia, litteraturvetenskap och idéhistoria.  

Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap

***

Läs även: En Lenin för dagens Ryssland

Läs även: Ingenjör Cedergren får en idé