Nyval i Storbritannien: Ett val med många förlorare

Det finns de som påstår att Sankta Teresa av Ávila var kallhamrad nog att hävda att uppfyllda böner hade lett till fler tårar än ouppfyllda böner. Kanske är det en vandringssägen, men hade hon varit korrespondent i Storbritannien den här hösten och vintern, vore citatet värt att ha på lager.

Boris Johnson fick till sist sitt val. Det tog veckor att släpa parlamentet till den punkten. Johnsons envetenhet och den stora konservativa ledningen i opinionsmätningarna skulle kunna ge sken av att segern redan är i hamn.

Det är den inte. Den brittiska väljarkåren är inte längre att lita på.

Förtroendet för parlamentet är på rekordlåga nivåer. Det finns fortfarande ett Brexitparti, som åker upp och ner i opinionen. Valkampanjen kommer inte bara att handla om brexit i sig, utan om Skottlands ställning, Nordirlands ställning, antagligen om NHS och – som nästan alltid i allmänna val – om sådant ingen visste skulle dyka upp.

LÄS OCKSÅ: Brittiska parlamentet: Tillfälligt ur funktion 

Den här veckan kom till exempel den första rapporten om den fruktansvärda branden i Grenfell Tower, som sommaren 2017 skördade 72 dödsoffer. Nyheter av det slaget kan snabbt få ett stort politiskt genomslag.

På frågan vad som kan gå fel är svaret: allt.

Det betyder inte att Labourpartiet har anledning att gotta sig. Fler unga väljare – de är i snitt mer benägna att luta åt vänster och vara mot brexit – verkar visserligen ha registrerat sig för att rösta. Men många unga röster av det här slaget läggs i valkretsar som redan är relativt säkra för Labour. Det pågår samtidigt en bitter maktkamp inom partiet, där den vänsterradikala Momentumrörelsens kandidater ställs mot mer mittenorienterade kandidater. Den striden splittrar krafterna och det speglar sig i Labours usla opinionsstöd.

Risken för enskilda Labourledamöter att förlora sin parlamentsplats var ett av de viktigaste skälen till att Labour i det längsta höll emot ett val. Partiet vek sig bara när de skotska nationalisterna tycktes villiga att hjälpa regeringen. Det skulle ha varit en usel start för Labour att börja en valkampanj med att behöva förklara varför de röstat mot ett val.

För att återknyta till Teresa av Ávila och olyckan för de bönhörda finns dessutom Labourledamöter som mer än något annat oroar sig för att partiet vinner. Så djupt är misstroendet mot partiledaren Jeremy Corbyn.

LÄS OCKSÅ: Här hittar du alla artiklar om Brexit! 

Kvar finns Liberaldemokraterna, som kan räkna med att gå framåt och de skotska nationalisterna, som ser valet som ett första steg mot en ny folkomröstning om självständighet. Men inte ens de här partierna har skäl att känna sig särskilt sturska. Den organiserade opinionen för att stanna i EU har svårt att hålla ihop. I veckan utbröt kaos i »People’s vote«, kampanjen för en ny folkomröstning, på grund av meningsskiljaktigheter.

Ett val där Liberaldemokraterna går framåt på Labours bekostnad, men de konservativa samtidigt får majoritet, skulle snabbt kunna göra Liberaldemokraterna irrelevanta igen. Och de skotska nationalisterna kan inte ta sina landsmäns önskan om självständighet för given. Partiet har dessutom andra problem: I januari ställs den förre ledaren för partiet, Alex Salmond, inför rätta anklagad för fjorton sexuella övergrepp, inklusive två våldtäktsförsök.

Det enda säkra med det brittiska valet – det första som hålls i december sedan 1923, vilket är ytterligare en osäkerhetsfaktor – är att det kommer att ha förlorare. Frågan är bara hur många. Blir resultatet ännu ett underhus utan tydlig majoritet är svaret: alla.