Nyval på skandalön – läge för en landsmoder

Kommer inte den senaste skandalen rörande benådning av en allmänt hatad pedo­fil att förändra det politiska landskapet, frågar jag min isländske vän. Han tittar på mig: »Ingenting kommer att förändras. Om det så avslöjas att Bjarni Bene­diktsson [statsministern] brukar äta grillade femåringshänder som snacks och har köpt ett berg av kokain högre än fjället Esja kommer­ Självständighetspartiet att sitta kvar, för folk vill ha det så.« Som utom­stående är jag inte lika säker på att han har rätt.

När det uppdagades för en dryg månad sedan att statsministern Bjarni Benediktssons far hade stått som en av undertecknarna till en ansökan om »återupprättad heder« för en rikskänd sexualförbrytare, samt att ett fåtal införstådda, inklusive Bjarni, hade hemlighållit skandalen också för sina kollegor i regeringen, sprack den bräckliga regeringskoalitionen omedelbart. Efter en lång lördag av samtal mellan presidenten och partiledarna utlystes nyval till den 28 oktober.

Island gick till val för bara ett år sedan, efter att Panamapapperen hade tvingat bort den borgerliga tvåpartiregeringen, ledd av Framstegspartiets Sigmundur Davíð Gunnlaugsson.

Det tog tio veckor innan en ny regering kunde mixtras ihop bestående av det högersinnade Självständighetspartiet och två nykomlingar: det nyliberala Återupprättande (Viðreisn) och det mer opolitiska Ljus framtid.

Bägge dessa småpartier har blivit så impopulära under den korta tiden i regeringsställning att åtminstone Återupprättande med största säkerhet åker ur Alltinget. Att regeringen sprack över natten i mitten av september berodde inte främst på den förtroendekris som uppstod; nyvalet innebär slutet på ett poli­tiskt samarbete som inte hade fungerat eller­ kunnat vinna någon som helst respekt: förtroendesiffrorna var i botten.

Mest spännande inför nyvalet är hur många islänningar som över huvud taget kommer att orka ta sig till valurnorna, och vad det urvalet (som är klassbetingat) får för konsekvenser för partisammansättningen i Alltinget. De första opinionsmätningarna pekade mot en vänstermajoritet med stöd av Piraterna, men sympatierna svänger snabbt och utfallet kan också bli en ohelig allians mellan­ de Vänstergröna och några borgerliga partier.

Vad är det då som är så dysfunktionellt i den isländska politiken, och egentligen alltid har varit det?

Det handlar om ett arv från kolonial­tiden. Så länge Island tillhörde Danmark (suveränitet 1918, självständighet 1944) uppstod en överklass som bestämde över alla led i exportindustrin och även kontrollerade den inhemska ekonomin. Denna elit lever kvar in i it-åldern och har många representanter inom politiken, vilket visar sig vid varje skandal när ministrar visat sig haft fingrarna djupt ner i syltburken, utan att någon höjt nämnvärt på ögon­brynen. Kriserna och nyliberalismen har heller inte försvagat den högsta klassen, utan snarare ökat deras ägande och inflytande.

Ett exempel på den nära förbindelsen mellan politikerna och företagen är fiske­kvoterna. Fångsten ur havet är allmän egendom – detta avgjordes senast med acklamation i en folkomröstning 2012 – men rätten till fisket delas ut av staten, och handhas av den lokala administrationen. Resultatet blir att vissa personer favo­riseras och blir enormt rika: den gängse beteckningen på dem är »kvotgrevar«. De förfogar över en viss del av fångsten (kvoten) och kan leva som adelsmän.

Ett annat exempel är den rad av dunkla transaktioner med utländska investerare som inletts genom åren, och som alla går ut på att sälja den obegränsade tillgången på energi billigt. I dag hotar fördämningar att ödelägga många ovärderliga landskap och driva bönder från deras gårdar. Motståndet är lokalt (inte sällan med internationellt stöd), ofta framgångsrikt – men det tar inte omvägen via rikspolitiken. Det enda staten kan göra är att fridlysa vissa områden. Miljömedvetandet är således starkt på Island, men har förankring i Alltinget bara hos de Vänstergröna, som dock blir allt mindre gröna.

Samtidigt har Island tack vare en stark arbetarrörelse och bonderörelse byggt upp en fungerande välfärdsstat av nordisk modell. Välfärden urholkades under de besparingar som behövdes för att göra landet skuldfritt efter den ekonomiska kraschen, med socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir som statsminister. Men nedskärningarna har fortsatt under de senaste­ högerregeringarna och är nu smärtsamt märkbara, vilket har gjort att satsningar på infrastruktur, om det så kräver­ skattehöjningar, har blivit den viktigaste valfrågan.

Där har de Vänstergröna under ledning av Katrín Jakobsdóttir stark medvind, vilket­ bland annat märks på signaler om stöd från det förrförra regeringspartiet Framstegspartiet, som numera kluvits i två. Den fraktion som behöll partinamnet framträder nu som välfärdsförsvarare. Medan den fraktion, Center­partiet, som leds av den statsminister som 2016 avgick med vanära, Sigmundur Davíð, inte har mycket till politik att visa upp men ändå förmodligen kommer att bli större än sitt gamla moderparti.

Den helt avgörande frågan är om Katrín Jakobsdóttir kommer att få valmans­kårens förtroende för den roll hon aktivt försöker axla som ansvarstagande statsledare, öppen för samarbeten åt alla håll i nationens intresse. Det parti hon leder uppstod som en koalition mellan vänsterpartierna och miljörörelsen, men har nu med uppemot trettio procent i vissa av opinionsundersökningarna en mycket större väljarbas än så, något som enligt många anhängare riskerar att späda ut politiken.

Om Katrín Jakobsdóttir kan etablera sig som lands­moder i den avslutande debatten fredag kväll är det troliga resultatet att regeringen kommer att bestå av de Vänstergröna tillsammans med enfrågepartiet Piraterna samt Socialdemokraterna, vars opinionssiffror efter en lång nedgång stigit raskt på slutet. I så fall väntar skattehöjningar riktade mot de allra rikaste, som ska användas till investeringar, och på sikt kanske ett arbete för att styra upp de ekonomiska orättvisorna.

Men de Vänstergrönas försprång har enligt valbarometern kosningaspa.is krympt betänkligt under de senaste dagarna, och valet kan lika gärna leda till ett dödläge vars enda lösning är en bred koalition som inte kommer att kunna åstadkomma särskilt mycket. Därmed inte sagt att Island för alltid kommer att förbli en post­kolonial stat – även om kanske förändringen inte kommer att äga rum via partisystemet.

Medborgarkänslan har djupa traditioner och det finns gott om frågor som kan väcka engagemang. Förutom rättvisa och miljövärn kan nämnas den starka feministiska rörelsen och de utmaningar som massturismen och in­flödet av säsongsarbetare ställer landet inför. Frågan om EU-medlemskap, som blev så infekterad att den raskt grävdes ner, kommer också att komma upp på bordet igen.

Fakta | Islands politiska partier i valet den 28 oktober

Ljus framtid. Fortsättning på det framgångsrika kommunalpolitiska partiet Bästa partiet.

Folkets parti. Opolitiskt med inriktning på äldre väljare.

Framstegspartiet. Traditionellt landsbygdsparti med förankringar i bondekooperationen som numera blivit mer allmänliberalt.

Centerpartiet. Utbrytarparti ur Framstegspartiet Sigmundur.

Piraterna. Demokrati och yttrandefrihetsfrågor.

Samlingsfronten. Allians mellan socialdemokratiska partier och Kvinnolistan

Självständighetspartiet. Det traditionella konservativa partiet.

Återupprättande. Utbrytarparti ur Självständighetspartiet.

Vänsterrörelsen – den gröna kandidaten. Koalition mellan vänsterpartier med koppling till miljörörelsen