Upplagt för ”hård linje” i iranska valet

Klockan sex på morgonen den 10 maj var inrikesministeriets personal i Teheran på plats vid sina skrivbord och bärbara lap-tops. Två meter från varandra satt de. Inte bara för dem var omständigheterna nya. Irans fjärde coronavåg tvingade kandidaterna som under fem dagar kunde anmäla sitt intresse för att bli landets president att göra det med ansiktsmasken på. Stora, spektakulära entourage var det inte tal om.

Två av den tidiga morgonens första aspi­ranter var från militären. Den 64-årige Hosein Dehghan, för närvarande försvarsrådgivare åt Irans högste ledare ayatolla Ali Khameini, fyllde i det obligatoriska formuläret och sa att han kandiderade för att göra något åt folkets problem och att hans regering skulle behandla alla lika. 

Kort därpå stegade 53-årige Said Mohammed in. 

Fram till en månad tidigare var han chef för ett av Irans största företag, som ägs av revolutionsgardet. Nu förklarade han att han sagt upp sig för att ställa upp som oberoende presidentkandidat. Han ville få bort sanktionerna mot Iran som införts efter att USA rivit upp kärnteknikavtalet 2018.  

Dehghan och Muhammed var mest namnkunniga av dem som registrerade sig under den första av den fem dagar långa anmälningsperiod som officiellt utgör startskottet för iranska presidentkampanjer. Det brukar vara ett spektakel som elektrifierar den politiska diskussionen och inte saknar excentriska inslag. I år anlände en kvinnlig pretendent till registreringslokalen på motorcykel. Kvinnor får inte åka motorcykel i Iran. Ingen har hittills heller godkänts som presidentkandidat. 

En man klev in i lokalen och sa att han kandiderade för att rädda mänskligheten från att utplånas de kommande 20 åren, en annan citerade Koranen. 

Ingen av dessa kommer att bli Irans näste president.   

Inför det val som den 18 juni avgör saken har det mäktiga och konservativa Väktarrådet, bestående av 12 personer, i vanlig ordning, preciserat reglerna för vilka som tillåts kandidera. I år har nålsögat varit snävare än vanligt. Presidentkandidater måste vara mellan 40 och 70 år, ha en viss lägsta utbildningsnivå, militära befäl på lägre nivå är bannlysta. Sittande presidenten Hassan Rouhani kan inte ställa upp, eftersom han fullgör sin andra mandatperiod i rad.

 När alla registrerat sig fanns ett presidentkandidatfält som innefattade vad som kallas »hårda linjen«: Politiker som vill utveckla Irans kärnteknikprogram och konfrontera världen.

Moderata krafter som vill bibehålla status quo.

Reformister som vill förändra den teokratiska staten inifrån.

Men de som vill ha radikala förändringar får bara delta i teorin. I år är denna verklighet extra påtaglig. Av de kandidater som anmält sig ratades samtliga utom sju av Väktarrådet den 27 maj. De enda som godkändes var etablerade anhängare av den hårda linjens politik. Bland annat stoppades Ali Larijani, före detta talman i parlamentet och en av de namnkunnigare kandidaterna. Det fick den avgående presidenten Rouhani att i ett brev till landets högste ledare Ali Khamenei påpeka att större urval borde tillåtas. Även andra personer med formella meriter i den islamiska republiken fick rött ljus av Väktarrådet, bland dem vicepresidenten Eshaq Jahangiri, och förre presidenten Mahmoud Ahimadinejad.

Att det är kärnteknikavtalets kollaps som banat väg för den hårda linjens anhängare och stärkt deras makt i Irans parlament är en allmän uppfattning. Det har till och med hörts röster som hävdar att militären borde ta över landet, krav som aldrig hörts sedan den islamiska republiken bildades. 

Enligt den iranska valmyndigheten är 59 miljoner iranier berättigade att rösta i presidentvalet som sker den 18 juni. Av dessa är 1,4 miljoner förstagångsväljare. 

Överst på Väktarrådets lista på godkända kandidater stod Ebrahim Raisi, ultrakonservativ präst, som är favorit att vinna presidentvalet. Raisi nämns ofta som efterträdare till 83-årige Ali Khameini på posten som Irans högste ledare, och seglar upp som konsensuskandidat för landets konservativa. 

– Väktarrådet har med sitt urval sett till att göra startfältet så enkelt som möjligt för Raisi, och Khameini har sagt att han är med på det. Men hur smalt fältet än är, hur mycket de styrande än försöker reglera bredden på det politiska samtalet och hur mycket makt Väktarrådet än usurperar så brukar iransk politik ändå alltid generera två poler, säger Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.

Det som nu väntar är bland annat tre tv-sända debatter mellan kandidaterna före den första valomgången. 

– Och i de debatterna kommer det att bli bråk om den ekonomiska politiken. Problemet för de konservativa är att de ställer upp med för många kandidater, det innebär att de måste markera mot varandra för att kunna särskilja sig. Å andra sidan så kan en icke-konservativ kandidat bli den tomma duken som väljarna projicerar sina förhoppningar på. Han kan då bli valet för den som vill förhindra en konservativ kandidat från att vinna.

– De konservativa i Iran är inte för så mycket, utan i huvudsak handlar det om vad de är emot. Till exempel avskaffandet av slöjtvånget. Men den huvudsakliga stridsfrågan är ekonomin och korruption. Det ekonomiska läget är väldigt svårt, på grund av de amerikanska sanktionerna som återinfördes av Donald Trump 2018 och covidpandemin 2020. 

Försöken från de konservativa att kalibrera valprocessen är enligt Rouzbeh Parsi ett led i ett större projekt, att på sikt förvandla den islamiska republiken Iran till en islamisk stat.  

Coronapandemin, fattigdomen och det smala startfältet i presidentvalet har redan lett till uppmaningar om att bojkotta valet. Valdeltagandet brukar vara högt i Iran, och en dramatisk nedgång skulle spegla politisk apati och upproriskt missnöje med regimen, som gärna vill kunna hänvisa till högt valdeltagande för att peka på att revolutionen fortfarande har folkligt stöd.

– Det är den traditionella inställningen, säger Rouzbeh Parsi. 

– Makthavarna tycker att högt valdeltagande är ett kvitto på att befolkningen tror på helheten. Men här finns också en ny brutalt despotisk inställning av typen »vad spelar det för roll?«. I vissa konservativa kretsar. På ytan en ren arrogans i att veta att man besitter makten, men där döljer sig också ett defensivt erkännande, man vågar inte möta folket på lika villkor.