Ödesvalet i Polen: Vinnaren kan tappa makten

2015, vid valet till sejmen och senaten – det polska parlamentets två kamrar – erhöll Lag och Rättvisa (PiS) egen majoritet. Redan då hade partiet på sina vallistor inkorporerat medlemmarna från två mindre högerpartier som annars inte skulle haft någon chans att komma in i parlamentet.

Under de fem år som nu gått har Polen utvecklats i en alltmer auktoritär riktning. Den publika radion och tv:n har lagts under regeringspartiets politiska kontroll och förvandlats till en propagandaapparat. Den civila ämbetsmannakåren, liksom rättsväsendet inklusive landets författningsdomstol, har också de satts under partiets kontroll. Kritiken från Bryssel har varit hård mot denna politiska utveckling i Polen.

Det senaste året har de politiska skandalerna kring regeringspartiet avlöst varandra. Den ena till synes värre än den andra:

PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynski har av en österrikisk affärsman anklagats för mutaffärer, och premiärministern, Mateusz Morawiecki, för att ha bedrivit skumraskaffärer med dyrbar mark i utkanten av sin hemstad Wrocław.

Ledande jurister knutna till partiet, däribland landets vice justitieminister, avslöjades för bara några månader sedan med att ha bildat en hemlig grupp som i sociala medier smutskastade kollegor som var kritiska mot regeringen på ett organiserat sätt (däribland ordföranden för landets högsta domstol).

Chefen för landets högsta finansiella och politiska kontrollinstans, NIK, avslöjades för två veckor sedan med att under flera år ha hyrt ut sin fastighet i Kraków till en i staden känd kriminell som bedrev/bedriver bordellverksamhet i fastigheten. Dessutom för en hyra långt under marknadshyran.

Ju längre tiden gått sedan förra valet ju närmare tycks Polen ha kommit den punkt, som den ungerske sociologen Balint Magyar, i sin bok om Viktor Orbáns Ungern, betecknat som »en postkommunistisk maffiastat«.

Ingen av dessa skandaler tycks emellertid nämnvärt ha rubbat väljarnas förtroende för Jaroslaw Kaczynski och hans parti. Med all säkerhet kommer Lag och Rättvisa med sina inkorporerade högerpartier att även den här gången vinna valet. Opinionsundesökningar pekar på ett valresultat för partiet på 40, kanske 45 procent.

Förklaringen till detta är inte enkel. Säkert är dock att en av orsakerna är den positiva ekonomiska utvecklingen i landet sedan 2015, liksom den sociala politik som regeringen bedrivit med bland annat införandet av ett rejält barnbidrag. Reallönerna och välståndet har ökat under Lag och Rättvisas regeringstid.

I sitt digra valmanifest på över 200 sidor lovar partiet nu ett fortsatt ökat välstånd. Landets arbetare lovas en rejäl ökning av den lagstadgade minimilönen. Bönderna utlovas EU-bidrag på en nivå som ingen regering tidigare genomdrivit; ungdomar utlovas en total skattebefrielse och pensionärerna en trettonde pension varje år.

På det ideologiska planet gäller en fortsatt nationalistisk politik. I valmanifestet framhåller partiet att man vägrat ta emot en enda flykting och man anklagar oppositionen för att när den satt vid makten ha sålt ut landets intressen till Tyskland. Det som nu ska gälla är en katolsk och patriotisk fostran av den unga generationen. Vid sidan av den katolska läran, heter det i manifestet, finns bara nihilismen.

Den politiska oppositionen består av tre partier: den samlade vänstern, den liberal-konservativa Medborgarplattformen och bondepartiet PSL som inför valet gått i allians med ett populistiskt parti vid namn Kukiz15. Att överträffa regeringspartiet när det gäller sociala vallöften är som var och en förstår omöjligt. Oppositionens avgörande politiska budskap till väljarna är i stället att den ska återupprätta rättssamhället samt att se till att Polen återigen blir ett land med ett rejält inflytande på politiken inom Europeiska unionen.

Medan Jaroslaw Kaczynski hävdar att han behöver ytterligare två eller tre mandatperioder vid makten för att slutgiltigt reformera (revolutionera) det polska samhället och den polska staten ställer oppositionen valfrågan på sin spets: Försvar av och återuppbyggnad av demokratin eller en fortsätt utveckling mot en alltmer auktoritär stat i den politiska utkanten av EU?

I ett försök att också framstå som en verklig förnyare i politiken har oppositionens största parti – Medborgarplattformen – i stället för sin partiledare Grzegorz Schetyna, lanserat en av partiets kändaste kvinnliga politiker, Malgorzata Kidawa-Blonska, som kandidat till ny premiärminister. Säkert är att med Kidawa-Blonska har Medborgarplattformen fått en ny framtoning och det har blivit svårare för Lag och Rättvisa att med sedvanliga häts­ka tonfall och påståenden om förräderi angripa oppositionen. Hur långt denna förnyelse räcker är osäkert.

Lag och Rättvisa kommer att vinna valet. Det är likväl osäkert om partiet kommer att kunna behålla regeringsmakten. Avgörande för hur mandatfördelningen kommer att se ut i den nya sejmen avgörs förmodligen av valdeltagandet och av vilket av de två blocken som förmår att mobilisera den största delen av alla de väljare som enligt opinionsundersökningarna ännu inte bestämt sig.

De tre oppositionspartierna är förmögna att, om de tillsammans får majoritet, bilda en koalitionsregering. Lag och Rättvisa kan, om det högst extrema högerpartiet Konfederationen kommer in i sejmen, räkna med stöd från detta parti.

FAKTA | Så går valet till

Valet som äger rum den 13 oktober sker till parlamentets två kamrar: sejmen och senaten.

Sejmen består av 460 ledamöter som väljs i proportionella val på partilistor. För att få del av mandaten krävs minst 5 procent av rösterna. Fördelningen av mandaten sker enligt D’Hondt-metoden inom varje valkrets. Denna metod gynnar det parti som fått flest röster. Regeringen utses av majoriteten i sejmen.

Senaten består av 100 ledamöter som väljs med majoritetsval i enmansvalkretsar. Senaten har initiativrätt vid lagstiftning och ska godkänna lagar som antas av sejmen. Om ett lagförslag röstas ner eller förändras av senaten ska det för att bli laga giltigt återigen antas av sejmen, denna gång med absolut majoritet.

Opinionsundersökningarna:

Lag och Rättvisa (PiS): 40–45 procent.

Medborgarplattformen: 26–30 procent.

Vänstern: 10–12 procent.

PSL/Kukiz15: 5–7 procent.

Konfederationen: 5–7 procent.