Olösta kärnfrågor

Den 11 mars 2011 slogs kylningen ut vid tre av de sex reaktorerna vid kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi (No 1) av en jordbävning och en efterföljande tsunami. Utan kylning smälte bränslehärdarna, med resultatet att mycket stora mängder radioaktiva ämnen läckte ut, och fortsätter att läcka ut. På grund av den höga strålningen har man ännu inte lyckats lokalisera de tre härdsmältorna. Det är alltför farligt för människor att gå in och de robotar som har skickats in har snabbt slagits ut.

– Det krävs nya tekniska lösningar för att vi ska kunna skaffa oss en bild av hur det ser ut inne i reaktorerna, sa Tepcos saneringsansvarige Naohiro Masuda nyligen.

Samtidigt med uppröjningsarbetet gör den japanska regeringen vad den kan för att få folk att flytta tillbaka. Den vill till varje pris undvika spökstäder som i Tjernobylområdet. Därför har stora ansträngningar gjorts för att tvätta bort radioaktivt material från hus och byggnader, och det översta jordlagret har schaktats bort. Insatserna har gett resultat. Radioaktiviteten har sjunkit, dock inte till de nivåer som rådde före olyckan. Flera bedömare varnar nu för att alltför lite är känt om hur lågdosstrålning påverkar människan över tid.

– Efter Tjernobyl tog det 10–15 år innan cancerfallen började öka, säger professor Manabu Fukumoto vid Tohokuuniversitetet.

Ändå står myndigheterna i begrepp att häva flera av de evakueringsbeslut som varit i kraft sedan olyckan. De boende i de berörda områdena har nu att välja mellan att flytta tillbaka eller att betala för dubbelt boende. Den ekonomiska kompensation som hittills har getts, dras för många in den 31 mars.    

Drygt 26 000 personer jobbar heltid med att städa upp efter olyckan. Av dem är det ungefär 7 000 som jobbar inne på själva kraftverksområdet för att förhindra att mer radioaktivitet läcker ut. Ett stort problem är att hundratals kubikmeter grundvatten varje dag strömmar in i reaktorbyggnadernas källarvåningar och för med sig radioaktiva ämnen ut. Till en kostnad av drygt motsvarande 3 miljarder kronor har Tepco därför skapat en 1,5 kilometer lång underjordisk mur av fryst jord. Tanken är att muren ska hindra grundvattnet från att nå de skadade reaktorerna.

Principen är densamma som i en frysbox. Man borrar ner stålrör till 30 meters djup och sedan pumpar man runt kylvätska som gör att jorden runt rören fryser och blir hård som sten. Metoden är relativt vanlig i gruvindustrin och användes även vid byggandet av järnvägstunneln genom Hallandsåsen. Den har dock aldrig använts i lika stor skala som i Fukushima och många experter ifrågasätter hur pass effektiv muren kommer att vara. Tepcos egna mätningar visar att vatten fortsätter att läcka in, visserligen i betydligt mindre skala än tidigare men ändå uppemot 100 kubikmeter per dygn, vatten som måste renas från bland annat cesium och strontium.

Tepco har tidigare fått tillstånd att släppa ut radioaktivt vatten i havet, något som kritiserats av miljögrupper och lokala fiskekooperativ. Mätningar visar att de radioaktiva ämnena snabbt letar sig upp genom näringskedjan. Bland dem som förespråkar fortsatta utsläpp är huvudargumentet att havets utspädningseffekt på sikt kommer att göra att halterna hamnar inom godkända intervall.

I likhet med andra kärnkraftsnationer pågår i Japan sedan länge en intern debatt om slutförvaring av utbränt kärnbränsle. Många experter och även Fukushimabor vill att ett slutförvar upprättas inne i den kontaminerade zonen. Argumentet är att ingen ändå kommer att kunna, eller vilja, bo där under överskådlig tid.

De medicinska effekterna av Fukushimakatastrofen har hittills varit svåra att fastslå vetenskapligt. I stort sett samtliga barn (0–18 år) har skannats för sköldkörtelcancer och en förhöjd förekomst har påvisats i jämförelse med övriga Japan. Om ökningen beror på utsläpp på från de havererade reaktorerna, eller på att man skannat i stort sett hela befolkningen går dock inte att avgöra. Miljöorganisationen Greenpeace anklagar i en ny rapport den japanska regeringen för att mörka, då den redovisar strålningen på årsbasis och inte som livslång strålningsdos som en boende kommer att utsättas för.

Nyligen släpptes en statlig utredning som visar att kostnaderna för saneringen, inklusive den ekonomiska kompensationen till de drabbade, är på väg att spräcka alla ramar. Slutnotan väntas bli dubbelt så hög som tidigare sagts: smått ofattbara 1 800 miljarder svenska kronor. Saneringsarbetet beräknas ta runt 80 år. I så fall skulle hela området vara sanerat omkring år 2090.

Hittills har drygt hälften av de omkring 200 000 personer som evakuerades flyttat tillbaka. Många har valt att börja om på annan ort. I opinionsundersökningar som har gjorts av japanska medieföretag anger de flesta att de tror att det skulle medföra hälsorisker att återvända till sina hem. Många säger också att de undviker att berätta att de är evakuerade av rädsla för att bli utstötta på sina nya hemorter. Hos japanen i gemen stöter man inte sällan på åsikten att de evakuerade har levt lyxtillvaro på skattebetalarnas bekostnad, med gratis boende och ersättning för förlorad arbetsinkomst.

Just den effekten av haveriet tycks av allt att döma snart vara ett minne blott.