Oraklet på presidentbörsen

Den sjätte maj 2008 var dagen då alla började prata om en spansk pepparfrukt. Det var Hillary Clintons sista chans att komma ikapp Barack Obama. Två delstater höll primärval och opinionsundersökningarna såg bra ut. Hon skulle vinna Indiana. Och i North Carolina började det se jämnt ut. Sa experterna.

Men en anonym bloggare – döpt efter den milda chilin Poblano – höll inte med. Han tyckte att väljarbarometrarna var bristfälliga. I hans modell, som också tog hänsyn till väljarkårens demografi, såg det ut att bli storförlust för Clinton i North Carolina och helt jämnt i Indiana.

Så räknades rösterna. Och Poblanos kristallkula visade sig stämma. Precis som i valet i New Hampshire tidigare samma år hade väljarbarometrarna haft helt fel.

Opinionsundersökningen har varit med oss i snart åtta decennier. Inför presidentvalet 1936 samlade George Gallup in tusentals svar från amerikaner. Därefter spådde han korrekt att Franklin Roosevelt skulle besegra Alf Landon.

Hemligheten var statistiskt urval och viktning av svaren. Den då respekterade tidskriften Literary Digest hade samlat in två miljoner svar från sina läsare, men inte tagit hänsyn till vilka det var som läste tidningen och basunerade därför ut att Landon skulle vinna.

Gallups metodik var egentligen inte ny – 1802 hade matematikern Pierre-Simon Laplace genom stickprov lyckats uppskatta hur många människor som bodde i Frankrike – men hos Gallup fanns något lockande; ett sätt att se in i framtiden.

I dag är opinionsmätningar ett sätt att pejla åsikter. De kan berätta om folk vill satsa på järnvägar eller motorvägar, eller om de vill jobba tills de är 72 år. Men den ursprungliga funktionen är fortfarande den mest kittlande: mätningarna berättar vem som kommer att vinna.

Problemet är bara att de inte gör det. Framförallt inte när det är långt till valdagen. Är det någon som minns att Mona Sahlin var så gott som krönt till Sveriges statsminister sommaren 2009?

Väljarna är mer lättrörliga i dag, men problemet med att man bara röstar på valdagen fick även George Gallup erfara redan 1948. Tre veckor före valet sa han att Harry Truman skulle förlora. Då gav sig Truman ut på en furiös tågturné och vände. Gallup tvingades erkänna begränsningarna i sin modell.

Efter framgångarna med primär­valen 2008 ville allt fler veta vem Poblano egentligen var. Många gissade på NBC:s politiska expert Chuck Todd. Det visade sig vara den 30-årige baseballstatistikern Nate Silver.

I smala sportkretsar var han känd som upphovsman till »Player Empirical Comparison and Optimization Test Algorithm«, en modell som framgångsrikt förutsåg hur olika spelare och lag skulle klara sig under säsongen.

När Silver ville veta hur många matcher Chicago Cubs skulle vinna letade han efter data som tidigare varit starkt korrelerade med just antalet vunna matcher, och struntade i en massa andra mått som sportjournalister brukade slänga sig med.

Sedan gjorde han samma sak med politik. Om det till exempel bodde en tredjedel svarta människor, en tredjedel tjänstemän och relativt många pensionärer i ett valdistrikt i Indiana kunde man ju se hur ett valdistrikt i Ohio med samma demografiska profil hade röstat en månad tidigare.

Silver använde fortfarande opinionsundersökningar i sin modell, men till skillnad från den andra uppstickaren Real Clear Politics – som lade ihop samtliga undersökningar till ett enda genomsnitt – viktade han instituten efter hur framgångsrika de varit förut. Om undersökningen frågade »registrerade« eller »troliga« väljare spelade också in. Skillnaden mellan de två urvalen var i genomsnitt två procentenheter i republikanernas favör.

Fyra år senare är Nate Silver ett välkänt tv-ansikte. Han analyserar politik i New York Times och kommer i höst ut med »The Signal and the Noise«, en bok som lär slå opinionsinstituten ordentligt på fingrarna.

Just det har sajten Intrade ägnat sig åt det senaste året. Under Supertisdagen i mars lyckades man pricka rätt vinnare i 103 av 112 val. Nu citeras sajtens prognoser dagligen i amerikanska medier.

På Intrade handlar användarna med instrument som på finansspråk kallas terminer. En månad före franska presidentvalet kunde man till exempel köpa in sig i att Nicolas Sarkozy skulle behålla presidentmakten för tre dollar. Om Sarkozy vann valet blev terminen värd tio dollar. Vid förlust blev den värdelös. Fram till valet kunde man köpa och sälja terminer i spannet mellan noll och tio dollar. Marknaden på Intrade bedömde alltså att Sarkozys chanser vid den här tidpunkten var 30 procent.

Metoden bygger på vad som brukar kallas »wisdom of crowds«. Begreppet populariserades 2004 av James Surowieckis bok med samma namn. Boken inleds med en anekdot om en tävling på en marknad: besökarna får gissa hur mycket en oxe väger, och även om gissningarna skiljer sig åt hamnar både genomsnittet och medianen väldigt nära oxens verkliga vikt.

Att människor i grupp kan vara smartare än enskilda personer är ett kontroversiellt påstående. Många av våra misstag och dåliga egenskaper förstärks av grupptänkande. Flockmentalitet har trots allt både nazismen och ett par aktiebubblor på sitt samvete. Men om man, enligt Surowiecki, kan garantera en »stor bredd av uppfattningar och olika informationskällor«, går det också att skapa ett kollektivt omdöme.

Varje dag görs ungefär tvåtusen bedömningar av läget i presidentvalet på Intrade. Spelarnas kondenserade dom just nu är att Obama har 58,4 procents chans att sitta kvar.

– Det är väldigt likt en aktiemarknad. Alla har en åsikt baserad på sina känslor och sin tillgängliga information. Sedan handlar de efter den. Och när man satsar surt förvärvade pengar är chansen större att man spelar med hjärnan och inte hjärtat, säger Carl Wolfenden, operativ chef på Intrade.

Det är det här som troende ekonomer ser när de tittar på börsen. För dem är den framför allt en gigantisk bärare av information om framtiden. Jämfört med en vanlig börs, som blåser bubblor när alla har samma kunskap, har Intrade en fördel. Bedömningar av valutgång bygger mer på en egen känsla av vart vinden blåser. Vad tycker folk på jobbet om Fredrik Reinfeldt? Hur många gick och lyssnade på Stefan Löfvens sommartal? Det är osannolikt att just dina skärvor av information ger dig en korrekt bild, men tillsammans med tusentals andra bitar skapas en bild av verkligheten. Därför är Intrade valårets hetaste orakel i USA.

För alla som arbetar med valet kan de nya metoderna spela reell roll. Tänk bara på sommaren 2008: Barack Obama ledde med tvåsiffriga tal och John McCains närmaste man Steve Schmidt gjorde bedömningen att valet var förlorat, såvida de inte gjorde något fullständigt irrationellt som ställde allting på ända.

De utsåg Sarah Palin till vicepresidentkandidat.

Om McCain i stället för att ha tittat på opinionsundersökningarna hade studerat orderingången i den amerikanska industrin eller bostadsbyggandesiffror som berättade att valet snart bara skulle handla om ekonomin; då hade han kanske valt Mitt Romney. Och kanske vunnit. Vem vet?