Östtyskarnas kamp mot väst – 30 år efter Berlinmurens fall

Fem år har gått sedan det nybildade partiet Alternativ för Tyskland (AFD) skördade sina första parlamentariska framgångar i Tyskland. I Sachsen, Brandenburg och Thüringen, alla delstater i före detta DDR, klarade AFD med god marginal femprocentsspärren i delstatsvalen och tog plats i lantdagarna.

Under de kommande åren fortsatte framgångarna i nya delstatsval runt om i landet. Förbundskanslern och CDU-ordföranden Angela Merkel valde att utåt ignorera det nya partiet, hon tog aldrig de tre bokstäverna i sin mun. Efter förbundsdagsvalet för två år sedan gick det inte längre. AFD hade fått 12,6 procent av rösterna och skulle bli det största oppositionspartiet i parlamentet när CDU så småningom åter bildade regering med Socialdemokraterna (SPD).

CDU hade tappat en miljon röster till det nya partiet och gjort sitt sämsta val sedan 1949. Dagen efter valsöndagen mötte CDU-ordföranden Merkel pressen och förklarade att de förlorade rösterna skulle vinnas tillbaka med »god politik«. Enligt partiets interna snabbanalys handlade det uppenbarligen om proteströster. Särskilt tydligt var det i de östra delarna, i det före detta DDR, där AFD blev näst största parti.

Östra Tyskland hade tre mödosamma decennier bakom sig efter murens fall. Avfolkningen hade slagit hårt och välkända glesbygdsproblem gjorde sig påminda; skolor slog igen, läkare försvann, poliser blev allt sällsyntare, bredbandet var segt och bussarnas turlistor glesades ut.

En av den nya Merkelregeringens första åtgärder var att tillsätta en kommission som skulle verka för likvärdiga levnadsförhållanden i hela landet.

Det har – hittills – inte kunnat stoppa AFD:s frammarsch; kanske också för att analysen var för grund, missnöjet sitter djupare och är präglat av de 70 år som gått sedan de två tyska staterna bildades.

På söndag är det val igen i Brandenburg och Sachsen, senare i höst också i Thüringen. AFD är inte längre uppstickaren, det blir svårt för de övriga partierna att behålla makten och hålla AFD utanför allt inflytande.

Särskilt tillspetsat är läget i Brandenburg där AFD i opinionsmätningarna ligger jämsides med SPD, det av tradition största partiet.

I Sachsen har regeringspartiet CDU ryckt ifrån några procentpunkter under sommaren, AFD är dock näst störst.

I Thüringen leds AFD av Björn Höcke, som också står i spetsen för Der Flügel, en högerradikal fraktion inom partiet som sedan i januari bevakas av Författningsskyddet, den tyska underrättelsetjänsten. Även i Thüringen är AFD hack i häl på det största partiet, i det fallet Die Linke (Vänstern).

Die Linke var tidigare bärare av det östtyska missnöjet, en roll som man fått lämna över till AFD. Vid valet 2017 gick 400 000 Linkeröstare över till AFD; de tog det långa steget från vänster- till högerkanten.

Die Wende och den tyska återföreningen har under åren beskrivits som en framgångssaga, även om lönerna fortfarande är lägre och arbetslösheten högre i öst.

[caption id="attachment_577448" align="alignnone" width="883"] CDU leds av Annegret Kramp Karrenbauer.[/caption]

Ofattbara summor, biljoner euro, har slussats från västra till östra Tyskland, förfallna innerstäder har renoverats och blivit till pittoreska pärlor, motorvägar har byggts, järnvägar har rustats upp. När 30-årsminnet av murens fall ska firas i höst är tonläget ändå ett annat än tidigare.

Det ifrågasätts i fall den nästan totala nedläggningen av alla DDR-industrier verkligen var nödvändig. Med industridöden följde en flyttvåg jämförbar med flykten från DDR innan muren byggdes. I dag befinner sig befolkningsnivån i östra Tyskland, Berlin borträknat, på samma nivå som 1905. I västra Tyskland har den under samma period fördubblats.

Generositeten från västtysk sida har dessutom gått hand i hand med ett paternalistiskt drag; östtyskarna har känt sig som andraklassens medborgare som fått överseende klappar på huvudet av »besserwessies«.

AFD artikulerar och underblåser stämningarna. När Die Linke gjorde samma sak kunde partiet anklagas för så kallad ostalgi, att de vill tillbaka till det DDR där partiet har sina rötter. AFD vill i stället ikläda sig rollen som den fredliga revolutionens arvtagare, i valpropagandan talar man om »die Wende 2.0«.  AFD ska fullborda den omvälvning som medborgarrättskämparna inledde hösten 1989.

Mot sig har man nu, för att fortsätta citera AFD, »gammelpartierna« och deras så kallade kartell.  Det finns i Berlin en tämligen bred samstämmighet kring frågor som synen på EU och euron, flyktingpolitiken, energiomställningen, klimatpolitiken och sanktionerna mot Ryssland. I alla dessa frågor har AFD avvikande ståndpunkter och det vinner gehör i framför allt östra Tyskland.

De väntade valframgångarna för AFD på söndag kan få drastiska konsekvenser.

Annegret Kramp-Karrenbauer har fått en motig start som ny CDU-ordförande och hon lär inte få det lättare om förlusterna blir så stora som opinionsmätningarna antyder.

Allra ömtåligast är ändå det krisande socialdemokratiska partiet, som just nu letar efter en ny partiledning samtidigt som opinionssiffrorna är rekordlåga. Fiaskon i öster kan leda till att partiet i ren desperation väljer nya partiledare som vill säga upp regeringssamarbetet med CDU och börja om på en helt ny kula. Ett nyval skulle i sin tur innebära att Merkeleran är över, den sittande förbundskanslern tänker inte kandidera för en ny mandatperiod.

FAKTA| Alternativ för Tyskland

AFD bildades 2013 inför förbundsdagsvalet samma år. Högst på dagordningen stod kritik mot europolitiken. I partiets ledning fanns flera tunga ekonomer och före detta CDU-medlemmar som menade att den gemensamma valutan var ett dödsdömt projekt.

Partiet splittrades sommaren 2015 när de radikala högerkrafterna trängde ut den mer liberala falangen. Flyktingkrisen samma år gav partiet luft under vingarna. Vid förbundsdagsvalet 2017 fick partiet 94 mandat och vid vårens Europaval blev AFD näst största parti i östra Tyskland, strax efter CDU. Partiet har i dag 33 000 medlemmar.