Otack är kurdernas lön

Med stöd av amerikanska vapen, flygunderstöd och specialförband har den kurdledda milisen i Syrien spelat en nyckelroll i den militära segern mot IS.

Vid sidan av detta har kurderna dessutom snickrat ihop ett samhällsbygge från grunden i Syrien, Rojava, som i dag utgör 30 procent av landets nordöstra territorium.

Men när USA tar hem sina trupper hotas kurderna av både Turkiet och Assad-regimen.

– Kurderna kan inte räkna med att bli räddade av någon – de har sitt öde i sina egna händer, och det är en ordentlig rävsax de sitter i, säger Aras Lindh, analytiker vid Utrikespolitiska institutet (UI).

I grunden handlar det om kurdernas långa kamp för språkliga och kulturella rättigheter samt autonomi alternativt ett självständigt Kurdistan; ett område som omfattar de kurddominerande i nordvästra Iran, norra Irak, nordöstra Syrien samt sydöstra Turkiet.

Denna kamp har bemötts med att kurdiska ledare fängslats, torterats och avrättats. Politiska partier har förbjudits och uppror har brutalt slagits ner, men den kurdiska rörelsen har ändå fortsatt.

I norra Irak utlovades kurderna, efter hårda strider, viss autonomi redan på 70-talet, men det genomfördes aldrig av Bagdad.

Efter Gulfkrigets slut 1991 lyckades dock kurderna i norra Irak utropa självstyre 1992. Regionen styrs nu av Kurdistans regionala regering, KRG, med huvudort Erbil.

När terrorsekten IS gjorde sin blixtoffensiv i Syrien och Irak 2014 flydde de irakiska trupperna från norr. KRG och milisen, peshmerga, höll däremot gränsen. De övertog även områden i Irak – däribland det oljerika Kirkuk – som de själva ansåg vara kurdiska.

Sedan dess har irakiska Kurdistan varit ett nav i den USA-ledda alliansens krig mot IS. Peshmerga stöttades av flera länder, däribland Sverige som bidrog med utbildningsmilitärer. (I höstas flyttades dock den svenska insatsen från basen i Erbil till Taji, norr om Bagdad.)

När kurderna i norra Irak 2017 röstade ja till självständighet gick de dock för långt. Det internationella stödet uteblev och Irak gick in i Kirkuk och tog tillbaka staden.

Mönstret går igen hos Syrienkurderna. När inbördeskriget bröt ut i Syrien 2012 drog sig regeringstrupperna ut ur kurd­dominerade områden i norra delen av landet för att skydda regimen. Kurderna tog över och Rojava, som området kallas, utropade autonomi 2013, vilken dock inte erkänts av någon stat.

Enklaven har med tiden utvidgats och beskrivs av sina supportrar som en självstyrande, sekulär och multietnisk region med fokus på jämställdhet och maktdecentralisering. De mest tätbebyggda områdena har, till skillnad från resten av Syrien, klarat sig undan kriget och den syriska milisen YPG har stridit sida vid sida med amerikanska specialförband.

Rojava är dock helt beroende av USA vilket har visat sig vanskligt med Donald Trump som president. I slutet av december, redan innan IS sista näste var intaget, twittrade han att de 2 000 amerikanska soldaterna i Syrien skulle tas hem. Trump mötte dock genast motstånd från Pentagon och amerikanska diplomater. USA behöver pålitliga allierade i regionen och att dra sig ur anses vara ett svek mot syrienkurderna som hotas av anfall från både Turkiet i norr och Assadregimen i söder.

Ett amerikanskt tillbakadragande lämnar också fritt spelrum för Ryssland som stöttar Assad, samt Iran som skaffat sig stort inflytande genom att stå bakom shiitiska milisgrupper i regionen. Och även om IS är besegrade militärt kan de, eller en liknande terrorgrupp, uppstå på nytt. Det finns därför en politisk vilja att den internationella alliansen mot IS ska omformas till att motverka detta.

Nu verkar det som om Trump delvis backat. Det senaste budet är att 400 militärer ska stanna kvar i Syrien, varav hälften ska stötta kurderna, men när det gäller USA:s president är inget säkert.

– De olika spelarna i Mellanöstern försöker förgäves positionera sig rätt inför USA:s nästa steg, men det är ju omöjligt så länge inte ens amerikanerna vet vad de ska göra, säger Aron Lund, Mellanöstern­expert knuten till Utrikespolitiska institutet.

För även om USA har nytta av kurderna så behöver man Natomedlemmen Turkiet ännu mer, och där har konflikten mellan staten och kurdiska arbetarpartiet, det terroriststämplade PKK, intensifierats.

– Efter att fredsprocessen mellan PKK och Turkiet kollapsade 2015 har det nationalistiska tonläget i Turkiet piskats upp rejält. Inte minst i samband med de regelrätta striderna inne i flera kurdiska stadskärnor i sydöstra Turkiet, som tvingade uppemot en halv miljon människor på flykt. Den politiska situationen kännetecknas av ett stort mått av godtycke, där regeringskritiker eller förespråkare av rättigheter kan beskyllas för terrorism och gripas, vilket är fallet för stora delar av det prokurdiska partiet HDP:s representanter, säger Aras Lindh, analytiker vid UI.

I maj startade Turkiet en ny offensiv med flygbombningar mot PKK-baser i bergskedjan Kandil, som ligger i KRG:s område i norra Irak.

President Erdogan har dessutom två gånger skickat in trupp i Syrien för att trycka tillbaka syrienkurdiska styrkor, och han säger sig vara villig att göra det igen.

– Från den turkiska statens horisont så är tanken på en PKK-enklav på sydgränsen lika aptitlig som om andra sidan Torneälven togs över av al-Qaida. De kommer att kämpa med näbbar och klor mot kurdiskt självstyre i Syrien i allmänhet och mot PKK-lojala grupper i synnerhet. Hur hårt den attityden sitter verkar gå många förbi, och det har lett till att exempelvis USA tar det ena orealistiska beslutet efter det andra i tron att Turkiet väl säkert kan förmås att acceptera någon sorts luddig kompromiss. Det enda det har lett till är att turkarna blir argare och argare och i stället närmar sig Ryssland, säger Aron Lund.

USA:s Syriensändebud James Jeffrey har föreslagit en säker zon mellan Rojava och den turkiska gränsen som en lösning, något som syrienkurderna inte är särskilt positiva till.

– Man talar nu framför allt om hur djup den här zonen ska vara; 5, 10, eller 30 kilometer. Men i praktiken skulle jag tro att det viktigaste är att reda ut vad som ska hända inom det här området. I princip alla större kurdiska städer i Syrien ligger väldigt nära gränsen, så oavsett zonens djup handlar det om en potentiell liv-eller-död-fråga för de kurdiska styrkorna, säger Aron Lund.

Rojava har därför inget annat val än att försöka förhandla med Assadregimen i Damaskus.

– Men de är lika oberäkneliga som Trump. Assad var villig att förhandla med kurderna i december och ge dem visst självstyre samt kulturella och språkliga rättigheter, men efter att Trump sagt att de amerikanska trupperna skulle dras tillbaka drog sig Assad ur förhandlingarna, säger Omar Sheikhmous, statsvetare som har arbetat vid Stockholms universitet. Han är syrisk kurd och en av grundarna av partiet Patriotic union of Kurdistan (PUK).

I brist på förhandlingsframgångar har syrienkurderna vänt sig till Ryssland som är villigt att medla.

– Kreml har försökt intressera Turkiet för lösningar som skulle gå ut på att Assadregeringen återtar kontrollen och sedan håller PKK-sympatisörer i schack med mer eller mindre våldsamma metoder. Ryssland skulle då kunna ställa ryska observatörer längs gränsen för att hindra turkiska väpnade intrång. Det är ett tänkbart utfall, men det vill man kanske inte göra förrän man har Turkiet med sig. Att fortsätta odla de rysk-turkiska relationerna är mycket högt prioriterat i Moskva. Relationen till Ankara kan nog ofta trumfa även Assads behov och anses utan tvekan viktigare än kurdstyrets önskemål, säger Aron Lund.

Natomedlemmen Turkiet håller nämligen på att köpa luftvärnssystemet S-400 av Ryssland. Washington, som vill sälja luftvärnet Patriot till Turkiet, hotar både med ekonomiska sanktioner och stoppade leveranser av stealth-stridsflygplanet F-35 om affären går igenom.

Den turkiska ekonomin är i gungning och eventuella sanktioner kommer att slå hårt mot landet.

I Irak har USA:s ökade krigsretorik mot Iran gjort att amerikansk personal lämnat konsulatet i Erbil och ambassaden i Bagdad. Det skärpta säkerhetsläget har även gjort att Sverige, liksom bland andra Nederländerna och Tyskland, gör ett uppehåll i sin utbildning av soldater i Irak. Läget är känsligt och framtiden oviss.

Trots detta anser Omar Sheikhmous att det största hotet mot kurderna är de själva.

– Splittringen, små konflikter och partipolitiskt spel gör att de inte ser det geopolititiska spelet i regionen. Kurderna måste vara vaksamma så att de inte förlorar allt det de lyckats uppnå.