Överlevaren

»John McCain har med sig ett helt livs erfarenhet av politik i sin presidentvalskampanj, och det har jag med. Allt Barack Obama har är ett tal han gav 2002.«

Hillary Clinton var inte nådig mot sin motståndare i vårens tuffa primärvalskampanj och Barack Obama gav tillbaka med samma mynt. Men i tisdags stod de forna fienderna sida vid sida, och orden räckte knappt till när de skulle beskriva varandras styrkor och kompetens.

Det krävs mod och politiskt självförtroende för att upphöja sin främsta politiska rival till en av sina närmaste medarbetare. Risken Obama tar är att han i stället för en lojal kollega som gör sitt bästa för att genomföra hans politiska agenda, får en utrikesminister som tycker att hon vet bättre än chefen hur politiken bör utformas.

Barack Obama säger själv att han har modellerat sin ledarskapsfilosofi på Abraham Lincolns, som till omvärldens stora förvåning valde att plocka in sina motståndare om presidentposten i sitt kabinett, med motiveringen att han ville att det republikanska partiets bästa politiker skulle ha de högsta ämbetena. Men syftet var inte enbart att få tillgång till sina rivalers politiska talanger. Genom att tvinga sina motståndare att foga sig i hans ledarskap minskade både risken för partisplittring och politiska kuppförsök.

Barack Obamas motiv när det gäller Hillary Clinton är liknande. Paret Clinton utgör vid sidan av Obama det demokratiska partiets starkaste maktcentrum, och det är bättre att ha dem som medspelare än motståndare.

Hillary Clinton har, vilket Barack Obama gjorde en poäng av under primärvalskampanjen, inte särskilt mycket erfarenhet av utrikes- eller säkerhetspolitik, till skillnad från sina föregångare Condoleezza Rice, Colin Powell och Madeleine Albright. De sista åren som president­hustru reste hon visserligen mycket, och engagerade sig för fattigdomsbekämpning och jämställdhetsfrågor i tredje världen. Men hon var inte med vid bordet när beslut fattades om Bosnien, Rwanda och fredsprocessen i Mellanöstern, för att nämna några av de stora utrikespolitiska utmaningarna under Bill Clintons presidentperiod. Under de senaste fyra åren har hon visserligen bättrat på meritförteckningen något i senaten, men hon kvalar ändå inte in som någon tung utrikespolitiker.

Bortsett från historieskrivningen av Irakkriget, ligger hon nära Barack Obama i synen på utrikespolitiken. Båda har talat om behovet av att återupprätta diplomatin och USA:s anseende internationellt, och att det är dags för en ny strategi när det gäller Iran och Nordkorea.

Hillary Clintons tillgångar är, förutom sin unika ställning i det demokratiska partiet, hennes breda kontaktnät och goda internationella renommé. Men framför allt är hon en av USA:s skickligaste politiker, med en enorm arbetskapacitet.

Det var inte många som trodde att såren någonsin skulle kunna läka, efter primärvalskampanjens hårda ord och alltmer infekterade stämning. Men efter det demokratiska partikonventet i slutet av augusti, har Clinton i det tysta stadigt förbättrat relationerna till Obama, bland annat genom ett stenhårt kampanjande å hans vägnar – trots att många av hennes medarbetare fortsatt sura och gräma sig över förlusten. Den amerikanska politikens mesta överlevnadskonstnär har återuppstått igen. Nu återstår bara att se om det blir till gagn eller nackdel för hennes före detta motståndare.