Ovillig kansler

Det var en märklig syn som de tyska tittarna bjöds på förra söndagskvällen. I den enda tv-duellen mellan förbundskanslerkandidaterna Angela Merkel och Peer Steinbrück fann sig de två kontrahenterna inför en sannskyldig exekutionspluton av moderatorer och utfrågare.

Kanske var det bäst så. Merkel och Steinbrück har under valrörelsen haft för vana att vara överens i de mest brännande frågorna och därmed aldrig tillåtit debatten att hetta till. Så blev det även denna gång. En saklig och ljummen tillställning utan någon riktig vinnare. En noll-noll-match, enligt en enig tysk presskår. I stället var det moderatorerna som fick driva upp temperaturen genom att själva gå i clinch med kandidaterna, bland annat i koalitionsfrågan. När det äntligen kom till en dust mellan Merkel och Steinbrück rörde det biltullar. Det är symptomatiskt för en valrörelse som har handlat om allt utom det den borde handla om.

Tidigare under sommaren kallade tidningen The Economist landet för en motvillig hegemon och det framstår som en alltmer passande beskrivning. Europas förväntningar på Tyskland är enorma. Som enda stabila stora ekonomi har landet plötsligt fått en förvånansvärt stark politisk ställning i unionen. Samtidigt är de tyska politikernas vilja att axla rollen som den naturliga ledaren minimal.

Det tyska ordet för ledare är führer. Det går knappast att överdriva historiens betydelse i tysk politik. Ett starkt enat Tyskland existerar nu för tredje gången. Hur de tidigare två försöken slutade är alla plågsamt medvetna om. Därför är tyska politiker närmast frenetiskt besatta av historien. Om man inte visar tillräcklig ödmjukhet kan man få betala dyrt. För tre år sedan tvingades den dåvarande presidenten Horst Köhler avgå efter att ha antytt att målet med Tysklands militära närvaro i Afghanistan var att skydda sina egna intressen. Samtidigt är stödet för Israel i princip ovillkorligt. När författaren Günter Grass förra året publicerade en dikt som kritiserade landets utrikespolitik möttes han av ett ramaskri, trots att målet var att peka på att man som tysk helt enkelt inte kan kritisera Israel. I det här sammanhanget är Angela Merkels hållning inför att vara Europas informella ledare föga förvånande: hon har vid flera tillfällen sagt att tanken är henne »helt främmande«.

Men just därför finns det bland folket också en stark tro på det europeiska projektet. Sextio procent av tyskarna är positivt inställda till EU, vilket är långt över snittet i andra länder.

– Sedan andra världskriget har det europeiska samarbetet varit det enda sättet för Tyskland att utöva inflytande utan att göra det som nationalstat eller stormakt, säger Anton Jansson, doktorand i idéhistoria som forskar om tysk politisk historia vid Göteborgs universitet.

Tyskland föredrar uppenbarligen att agera som en »jämlik partner i ett förenat Europa«, som det heter i förordet till konstitutionen. Det har alltid setts som ledare tillsammans med Frankrike eller Storbritannien. Men nu, när Frankrike är försvagat och Storbritannien drar sig allt längre bort från EU, går det inte längre att gömma sig bakom någon jämlik partner. När landet plötsligt finner sig ensamt med allas blickar riktade mot sig är det därför lättare att tala om inrikespolitiska sakfrågor: biltullar och minimilöner. Kanske någon kommentar om nästa stödpaket till Grekland. Vad som helst utom en långsiktig politisk och ekonomisk strategi för Europa. Vad som helst som inte andas ledarskap, makt, hegemoni.

Den tysta överenskommelsen mellan politikerna att inte debattera de viktigaste frågorna har lett till en utbredd uppgivenhet. Filosofen Peter Sloterdijk har kallat tillståndet för en »letargokrati«. Tidigare i somras uppmanade en grupp journalister väljarna att inte rösta i protest mot bristen på politiska alternativ. I Der Spiegel kallade kolumnisten Georg Dietz landet för en »off-shore-demokrati«. Han menar att väljarna bara kan ta ställning till frågor som politikerna på förhand har kommit överens om att låta dem få ta ställning till. Att rösta är därför självbedrägeri. Det må vara starka ord, men han sätter fingret på en känsla som delas av många tyska väljare.

Socialdemokraternas europolitik skiljer sig inte mer från CDU:s än att de är något frikostigare med investeringar. De har konsekvent röstat för regeringens sparpolitik i förbundsdagen. När Merkel ska ta fram sitt allra mest dräpande argument handlar det om att SPD inte kategoriskt har uteslutit möjligheten att införa euroobligationer. Det blir på Merkel-språk ett bevis på socialdemokraternas »opålitlighet« i eurofrågan. Men även om SPD hade menat allvar med sin »solidaritetspolitik« är chansen stor att sådana förslag får nej av den tyska konstitutionsdomstolen. Att tyska medborgare hålls ansvariga för andra länders skulder är helt enkelt inte förenligt med grundlagen.

Inte ens NSA-skandalen har lyckats skapa några klara skiljelinjer mellan de två stora partierna. Båda framstår som lika handlingsförlamade trots att Berlin har visat sig vara den överlägset mest avlyssnade av USA:s allierade. Det är bara det lilla Piratpartiet och vänsterpartiet Die Linke som har höjt rösten i f rågan. Det här har gjort att årets valrörelse har kallats den tråkigaste någonsin. Erik Bengtsson som är gästforskare i ekonomisk historia vid Max Planck-institutet i Köln instämmer.

– Svensk politik framstår som färgstark och exotisk i jämförelse. Det spelar knappt någon roll vem som vinner. Inget kommer att förändras nämnvärt med en storkoalition eller ens med en röd-grön regering, säger han.

Det finns teorier om att denna osedvanligt tråkiga valrörelse faktiskt är en medveten strategi från Angela Merkels sida. Inom valforskningen talar man om »asymmetrisk demobilisering«: att medvetet undvika att ta ställning i kontroversiella frågor så att motståndarens väljare inte mobiliseras. Kort sagt: att göra politiken så tråkig som möjligt. Det kan tyckas cyniskt men enligt flera bedömare vann CDU valet 2009 med den taktiken och mycket talar för att man försöker göra samma sak igen. Genom att ta över flera av oppositionens frågor som till exempel de om kvotering i bolagsstyrelser, energiomställning och minimilön och samtidigt undvika stora gester i större frågor, lyckas man få SPD att framstå som bleka, trötta – ja, rentav meningslösa. Men frågan är då varför socialdemokraterna inte driver fram konflikter som mobiliserar de egna väljarna. Svaret är att de inte kan.

Under Gerhard Schröders socialdemokratiska regering inleddes de så kallade Hartz-reformerna. De innebar bland annat att man skar ner i socialförsäkringarna, sänkte skatten på låglönejobb, luckrade upp arbetsrätten och införde nya typer av småjobb. Allt för att sänka arbetslösheten och öka konkurrenskraften. Resultatet blev en rekordlåg arbetslöshet och Schröders valförlust 2005. Detta arv vårdas nu ömt av Angela Merkel.

Men samtidigt som Hartz-reformerna gjorde att Tyskland gick från att vara Europas sjukpatient till att bli dess hegemon har de medfört biverkningar. De ekonomiska klyftorna har ökat drastiskt de senaste åren och i och med de nya minijobben har en ny fattigklass uppstått. Omkring tjugo procent av befolkningen beräknas försörja sig på låglönejobb. Det är dubbelt så många som i Frankrike och fullt jämförbart med USA. Ett känt medieexempel är en hårfrisörska som tjänar 3,50 euro i timmen. Vänstern har i och för sig initierat en debatt om minimilön. Men eftersom det var en socialdemokratisk regering som genomförde reformerna är SPD:s trovärdighet naggad i kanten. Merkel har utan större rabalder kunnat annektera frågan och därmed bättra på sin sociala image.

Socialdemokraterna har helt enkelt gått så långt åt höger att de har svårt att markera avståndet till regeringen. Man skulle kunna säga att deras välfärdspolitik har urholkats i takt med att klyftorna har ökat. Medicinen de erbjuder i detta val tillsammans med miljöpartiet De gröna (högre marginalskatt för höginkomsttagare, förmögenhetsskatt och minimilön) liknar Erik Bengtsson vid ett »litet plåster på ett stort sår«. Ett kvitto på högergiren är att SPD satt i en koalitionsregering med CDU så sent som under förra mandatperioden (Peer Steinbrück var Merkels finansminister). En liknande lösning nu är långt ifrån otrolig även om kandidaterna vägrar diskutera saken före valet.

Samtidigt har CDU genom sin valtaktik rört sig åt vänster. Dagen efter Fukushima-katastrofen bestämde förbundskanslern efter mycket om och men att alla kärnkraftsreaktorer skulle stängas fram till 2022. Sedan dess har De gröna tappat sin hjärtefråga och fått det allt svårare i opinionsmätningarna. Enligt tyska statsvetare har Angela Merkel inneburit en större omvälvning för hennes parti än för Tyskland. CDU har blivit ett stort allomfattande mittenparti med en ledare vars politiska fingertoppkänsla gör att de kan suga upp till synes vilken fråga som helst utan att distansera sig från sina kärnväljare. När det gamla värdekonservativa partiet propagerar för utbyggd förskola, kvinnokvoter, förnyelsebar energi och minimilön – och har en omvittnat kompetent ledare som Angela Merkel i spetsen, varför då rösta på någon annan?

De flesta är övertygade om att Merkel sitter kvar som förbundskansler, antingen i en fortsatt svart-gul koalition med det liberala FDP eller med SPD i en svart-röd storkoalition. Hennes politik har per definition blivit tysk politik och ingen kan anklaga henne för att vara inkonsekvent. »Sänk lönerna, öka konkurrenskraften och håll budgeten« är det ständiga, närmast tondöva budskapet till övriga EU-länder. Alla ska bli lika konkurrenskraftiga som Tyskland är mantrat. Argument om att förutsättningarna inte överallt är desamma som i Tyskland får sällan gehör. Att Tyskland skulle vara framgångsrikt på bekostnad av andra EU-länder, att tyska löner skulle vara för låga i förhållande till resten av EU, att det hämmar den inhemska konsumtionen och därmed andra länders export finns det ingen förståelse för i något av de större partierna.

– Tyskarna tycker att de tar ansvar för Europa genom att vara goda förebilder. De framhåller gärna sin budgetdisciplin och sina arbetsmarknadsreformer som de tycker att andra länder ska genomföra, säger Erik Bengtsson.

Mutti Merkel. Angela Merkels trygga och lågmälda person har gjort henne till något av en landsmoder.  

Men den tyska disciplinen är inte så fast som den kan framstå som. 2003, samma år som Hartz-reformerna inleddes, bröt man för första gången mot Maastrichtfördragets krav på högst tre procents budgetunderskott. Detta ses i dag som ett stort misstag av Merkel-regeringen. Men i efterhand står det klart att om man hade hållit sig till reglerna hade det inte gått att genomdriva strukturreformerna som gjort att Tyskland i dag är där de är. Numera hyllas de lika mycket för sin disciplin som sin pragmatism. Men de skulle lika gärna kunna anklagas för dubbelmoral. Sådana inkonsekvenser verkar dock inte bekymra kanslern. Hennes valkampanj går ut på att framhålla hur bra det går för Tyskland. Hon fortsätter oförtrutet att spela på sina höga opinionssiffror och sin jordnära mediepersona i stället för att diskutera sakpolitik: »ni vet var ni har mig«, »inga experiment«. Hittills har det räckt mer än väl som strategi.

Det finns dock ett påtagigt missnöje med en aspekt av Merkels styre. Det rör hennes politiska person. Inte den privata Merkel vars försiktiga, lågmälda och sympatiska uppträdande är högt skattat av tyskarna. Det handlar om ideologi. Vad står hon för? Vilken fråga brinner hon uppriktigt för? Vad kan få henne att förlora sin kyla och brista ut i äkta upprördhet? Vid sidan av bilden av Angela Merkel som den kloka landsmodern, finns en opportun proffspolitiker med kuslig känsla för de politiska vindarna. En person som kan gå från miljöminister till kärnkraftslobbyist och tillbaka till reaktorstängare utan att blinka. Hon stödde George W Bushs invasion av Irak men motsatte sig interventionen i Libyen. Vissa har sagt att hennes medkänsla med de tyska judarna och staten Israel är det närmaste man kommer en politisk övertygelse. Men den enda hon har varit trogen under hela sin karriär är marknaden. Hennes engagemang för marknadsekonomin är så djupt att hon myntat uttrycket »marknadskonform demokrati«, till många kommentatorers hånfulla glädje.

Häri ligger hennes svaghet. Filosofen Jürgen Habermas har anklagat henne för att sakna en ”normativ kärna«. Hennes lugna försäkranden har till exempel inte alls lyckats stävja upprördheten över NSA-skandalen. Från en politiker uppvuxen i DDR skulle man kunna förvänta sig mer än koketterande bortförklaringar om att internet fortfarande är »nytt territorium« efter att en främmande stat tillsammans med privata företag avslöjats ha övervakat enskilda medborgare. Frågor om demokrati och grundläggande rättigheter verkar mest störa kanslern. Frågorna verkar laddade med för mycket patos. Hon låter sällan övertygande när hon talar om annat än ren tillväxtpolitik.

Förutom att Merkel saknar förmåga att uppröras över sådant som vanliga människor upprörs av verkar hon också ha svårt att röras överhuvudtaget. Peer Steinbrück har efterlyst passion hos sin motståndare men än så länge har han själv fått stå för lidelsen i valrörelsen. I den senaste riksdagsdebatten frågade hon honom varför han inte kan glädjas över sakernas tillstånd med resten av tyskarna. Men själv har hon ofta svårt att framstå som annat än en tillväxtbesatt teknokrat. Lite smånöjd, men aldrig utlevande. Retoriskt är hon svag. I stället hyllas hon för saklighet. Men när valkampanjen går ut på att inte debattera politik är det svårt att vinna med det kortet. Peer Steinbrück har däremot gjort begreppet »klartext«» till sitt kampanjtema och sent omsider ser det ut att ge resultat. Före tv-debatten var han så gott som uträknad. Efteråt hade han ett stort övertag inom en viss grupp, nämligen de som inte bestämt sig ännu. Dessa utgör en rekordstor andel inför valet på söndag. Men trots det är det lite som talar för Steinbrück. CDU:s försprång är sannolikt för stort. Angela Merkel har gjort valrörelsen till en spegelbild av sin egen personlighet. Väljarna är blaserade och valdeltagandet väntas bli det lägsta någonsin.

Många är övertygade om att Merkel väntar med att ta ställning i en rad frågor till efter valet. Hon vill inte riskera att bli av med makten och därmed gå miste om sitt historiska eftermäle som den som räddade Europa ur krisen. Frågan är om det är förenligt med den tillbakadragna roll som Tyskland hittills har intagit. Om Europa ska räddas krävs det förmodligen mer än att föregå med gott exempel. Men sannolikheten att Tyskland kommer att uppvisa ett tydligare ledarskap under nästa mandatperiod är liten. Historiens skuggor ruvar alltjämt över politiken. Minsta snedsprång kan innebära slutet på en karriär. För Europa väntar därför ytterligare stålbadskurer och »marknadskonforma« recept, oavsett valutgången. Om nästa förbundskansler dessutom fortfarande heter Angela Merkel är förutsägbarheten ännu större.

– Hon är väldigt lågmäld och gör inga grandiosa utfästelser. Hon är ingen Sarkozy eller Obama. Men ledarskapet finns hela tiden där i insisterandet på spar- och arbetslinjen, säger Erik Bengtsson.

Med Angie på kanslerposten vet man onekligen vad man får: »inga experiment«.

Fakta | Koalitionernas rike

Olika koalitioner har avlöst varandra genom åren. Under den senaste mandatperioden har Angela Merkels kristdemokratiska CDU regerat tillsammans med liberala FDP. Mandatperioden innan samarbetade CDU med socialdemokratiska SPD, vars nuvarande ledare Peer Steinbrück då var finansminister.

CDU  (kristdemokratiskt)
Angela Merkel kan nu bli omvald en tredje gång och har en något försiktig och pragmatisk politisk stil som gjort henne populär hos det tyska folket. Driver en hård ekonomisk linje mot eurozonens sorgebarn Spanien och Grekland. Född i Östtyskland och har flera gånger utsetts till världens mäktigaste kvinna.

SPD (socialdemokratiskt)
Peer Steinbrück är Merkels huvudmotståndare och före detta tysk finansminister 2005–2009. Född i Hamburg, tidigare reservofficer och utbildad ekonom, och tillhör den mer konservativa falangen inom sitt parti. Har kritiserat den schweiziska banksekretessen och kallat italienska politiker för »clowner«.

FDP (liberalt) 

Rainer Brüderle  är toppkandidaten. Han är ekonom, tidigare partiledare  och ekonomiminister i regeringen Merkel II. Han är en varm förespråkare av sänkta skatter och sedan 2011 ordförande för FDP.s förbundsdagsgrupp. Tidigare i år anklagades han för sexuella trakasserier av en kvinnlig journalist.

De gröna (mijöpartistiskt)

Toppkandidaterna är Jürgen Trittin, en före detta journalist  och  miljöminister 1998-2005, och Katrin Göring-Eckardt, ledare inom den evangeliska kyrkan och sedan 2005 Förbundsdagens vicepresident.

Piratpartiet

Grundat efter den svenska förlagan och hade stora framgångar i valet i Berlin för två år sedan. Leds sedan i våras av Bernd Schlömer, 39-årig socialekonom som kämpat med partiets interna stridigheter.

Alternativ för Tyskland (kritiskt mot eurosamarbetet)

Bernd Lucke leder det halvårsgamla partiet som vill att de sydeuropeiska länderna ska tvingas ut ur eurozonen. Är 51 år gammal och professor i makroekonomi vid universitetet i Hamburg. Attackerades med pepparspray av vänsteraktivister vid ett valmöte i slutet av augusti.

Die Linke (vänster)

Katja Kipping (bilden) är 35 år och politiskt aktiv inom vänsterrörelsen sedan tidig ungdom. Var lokalpolitiker i Dresden innan hon tog plats i det nationella parlamentet. Driver frågan om minimilön för alla medborgare. Partiets andra toppkandidat är Bernd Riexinger, en 57-årig banktjänsteman och fackföreningsledare.

Fakta | Få tyskar sugna på att rösta

Förbundsdagsvalet nu på söndag den 22 september ser ut att locka få röstberättigande. Senast, 2009, var valdeltagandet drygt 70 procent, den lägsta siffran på 60 år. I år väntas antalet personer som röstar blir än lägre.