På djävulskt uppdrag

I förra veckan, sedan europeisk press publicerat bilden av en död syrisk pojke på en strand, vädjade FN:s Syriensändebud inför journalisterna i Bryssel:

– Detta kan vara ett historiskt ögonblick. Vi måste tala om varför dessa tusentals människor flyr till Europa, sa Staffan de Mistura.

Budskapet var tydligt: EU måste sätta press på de stater som kan förmå de stridande att komma till förhandlingsbordet.

Svensk-italienaren är den tredje på sin post. Han har jobbat för FN sedan sjuttiotalet, varit chef för livsmedelsprogrammet i Sudan och hyllats för sina insatser i Afghanistan och Irak. Likt många européer är han son till en krigsflykting.

När Staffan de Mistura fick jobberbjudandet från FN-chefen Ban Ki-moon i fjol hade två välmeriterade medlare redan gett upp. Först Kofi Annan 2012, sedan Lakhdar Brahimi två år senare. Båda i skarpt uttalad frustration. Det här var en konflikt som bara verkade bli mer olöslig för varje månad som gick.

Det som började med folkliga protester under den arabiska våren 2011 gick snabbt över i våldsamheter när Assad-regimen slog ner på demonstranterna. Ett år senare konstaterade FN till slut att landet befann sig i inbördeskrig. Rebellerna samlades till en början under paraplynamnet Fria syriska armén, ett namn som tagits av avhoppade militärer som försökte samordna motståndet från Turkiet.

– Försöket misslyckades, eftersom pengar kom in från andra håll och sponsorerna ville styra kriget och välja sina egna favoriter. Dessutom uppstod motståndsgrupper lokalt som valde att kalla sig Fria syriska armén för att få chans att få pengar från utlandet. I dag används begreppet Fria syriska armén löst om grupper som är moderata och får stöd från de länder som är emot Assad, säger Aron Lund, journalist och författare till boken »Syrien brinner« om konflikten.

Exakt hur många rebellgrupper som strider i Syrien i dag är oklart, men en siffra som har nämnts är över tusen. Regimen har under det senaste året förlorat mark, lider av ekonomisk försvagning och har rekryteringssvårigheter. Ändå kan president Bashar al-assad fortfarande betraktas som den starkaste parten – regimen kontrollerar de flesta av de stora städerna och är ensam om luftvapen, vilket gör att människor söker skydd inom dess territorium. Förutom Hizbollahgerillan och Iran ger också Ryssland militärt stöd åt regimen. I öster och norr, från Eufrat och bort till området norr om Aleppo, bygger IS sitt kalifat. Kurdisk milis håller två enklaver fria. De nordvästra delarna, och städer runt Damaskus och Homs, kontrolleras av olika rebellgrupper. Dessa består numera av sunnimuslimsk milis, från al-Qaidas gren Nusrafronten till de mer moderata grupper som får stöd från bland annat USA och Gulfstaterna.

– Det har skett en radikalisering och differentiering av rebellerna som gör att det nu mest är islamister kvar, säger Aron Lund.

Med regimen finns alltså i dag fyra, grovt hugget, huvudparter i konflikten. Utöver det utkämpas också strider inom en av dem, rebellerna.

Ytterligare en komplicerande faktor är att det är oklart vem som representerar rebellgrupperna. Nationella koalitionen, som bildades 2012 i Qatar, anses av bland andra USA och gulfstaterna vara oppositionens legitima representant. Men den har inte bara inbördes konflikter, den kontrollerar inte heller vad som sker på marken. Redan när de moderata grupper som koalitionen knöt till sig var starka, var det svårt för dem att kontrollera vad de gjorde. Och islamistiska miliser har avvisat att koalitionen skulle representera dem.

Och på FN-nivå är läget låst vad gäller regimens förhandlingsvillkor. USA, Frankrike och Storbritannien menar att Genèvekommunikén kräver Assads avgång, medan Ryssland hela tiden motsatt sig detta.

Det är alltså för denna härva som den 68-årige Staffan de Mistura har övergett sin bekväma tillvaro på Capri.

När han tillträdde i fjol började han direkt med att helt byta strategi. Hans två föregångare hade arbetat utifrån en plan om stora fredskonferenser. Båda byggde på den Genèvekommuniké som las fram av Kofi Annan 2012: Eldupphör på alla sidor, etablering av en övergångsregering, en ny konstitution som folket får ta ställning till, och till sist fria, demokratiska val.

De Mistura ville börja i en annan ände. Inspirerad av en Mellanösternvetare vid namn Nir Rosen, föreslog han att freden skulle byggas lokalt.

– Stora internationella avtal fungerar inte. Det saknas en kritisk massa, regionala krafter är inte enade och FN:s säkerhetsråd är splittrat. Vi måste pröva något nytt, förklarade de Mistura i en intervju med Svenska Dagbladet i julas.

Och på frågan om det fanns en plan B, svarade han nekande:

– Det här är Planen.

Tanken var att små, enklare överenskommelser skulle länkas ihop till en större. På sikt skulle regeringen och rebellerna kunna göra gemensam sak mot IS. Hösten 2014 fanns framgångsexempel att peka på: i delar av Homs och Damaskus hade man lyckats få till mindre vapenvilor utan centrala förhandlingar.

Men för att strategin skulle fungera behövdes det en plats med symbolvärde. Ett Syriens Sarajevo. De Mistura valde Aleppo.

I den mångkulturella staden hade kristna, sunnimuslimer, shiiter och grekisk-ortodoxa levt sida vid sida. Före kriget hade staden varit ett trendigt turistmål.

När vintern nalkades inledde Staffan de Mistura samtal.

Men projektet var svårt redan från början. Rebellerna i staden var splittrade. Och deras förtroende smulades sönder i en serie misslyckanden, varav vissa kunde skyllas direkt på diplomaten själv: samtidigt som iransk-stödda syriska soldater sköt mot rebeller, fotograferades Mistura på ett iranskt firande. Några dagar senare sa han att rebellerna måste överväga möjligheten att Assad faktiskt måste vara en del av en fredsprocess. Samma dag släppte regimen oljefatsbomber över Damaskus.

Reaktionen från Assads ministrar var inte heller förtjust.

»Varför väljer ni en plats där vi vinner?« sammanfattade den initierade utrikeskorrespondenten Janine di Giovanni deras resonemang i en artikel om processen i The Guardian.

Knappast, ansåg regimen, en plats där två jämbördiga parter skulle kompromissa.

Kort innan Staffan de Mistura skulle tala med säkerhetsrådet om möjligheten att regimen skulle upphöra med flygräderna över Aleppo, genomförde Assad en militär offensiv med motiveringen att man ännu inte skrivit under något avtal. I samma veva hoppade de Misturas medarbetare Mouin Rabbani av och gav intervjuer där han dömde ut teamet som amatörer. Ban Ki-moon markerade åter att det han önskade var en tredje Genèvekonferens.

De Mistura fick finna en plan B. I den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd för några veckor sedan, tar man sikte på nya centrala fredsförhandlingar även om man konstaterar att tiden inte är mogen ännu. Men Staffan de Misturas grundsyn finns kvar: enligt hans nya färdväg förbereds förhandlingarna genom att samla »arbetsgrupper«. De ska prata om mindre kontroversiella frågor som behandling av fångar och möjligheter att få in bistånd till civila.

Det ser nästan ut som att de Mistura själv tappat hoppet om själva freden.

Eller, som han själv uttryckte det i The Guardian i somras:

– Ibland känner jag mig som doktorn som försöker hålla en patient vid liv, men bara kan lindra smärtan.

Även om Aleppo-projektet varit att ta sig vatten över huvudet hade det åtminstone en styrka, konstaterade han: Det höll omvärldens intresse vid liv.