På Rysslands bakgård

Lågorna spred sig snabbt när de välriktade flaskorna krossades mot skyddsplåten. Pansarfordonen fick göra kvick reträtt ­efter att ha styrt rakt mot demonstranternas barrikader.

När det ljusnade över Självständighetstorget på onsdagsmorgonen pyrde det fortfarande i högarna med brännbart bråte. Nu var över 25 personer döda.

Efter en period av relativt lugn stod centrala Kiev åter i lågor. Parlamentet skulle rösta om en ny lag som begränsar presidentens makt. Demonstranterna marscherade från Självständighetstorget till parlamentet för att se till att regeringstrogna ledamöter inte skulle förhindra omröstningen. De möttes i vanlig ordning av en mur av kravallpoliser. Men den här gången visade president Viktor Janukovitj att han var beredd att ta till våld för att skingra demonstranterna. Våldseskaleringen kom snabbt efter att Ryssland lovat att köpa ukrainska statsobligationer för 2 miljarder dollar.

Under de senaste månaderna har ­Vladimir Putin visat allt tydligare hur långt Ryssland är berett att gå för att inte förlora Ukraina till väst.

När Janukovitj skulle bege sig till Vilnius för att skriva på frihandelsavtalet med EU hotade Putin med handelsembargo mot ukrainska varor. Samtidigt höll han upp en morot i form av 15 miljarder dollar och ett ekonomiskt samarbete. Genom ett euroasiatiskt tullsamarbete – och i förlängningen en ekonomisk och politisk union – vill Ryssland skapa en motvikt till EU och Kina. I det projektet är Ukraina den viktigaste pusselbiten. Dess betydelse är inte bara ekonomisk.

I rysk utrikespolitik är det högsta prioritet att bygga starkare band med de forna sovjetstaterna, de så kallade OSS-länderna. Ett Ukraina som nobbar Ryssland för EU kan sabotera det euroasiatiska unionsprojektet, enligt Finlands tidigare ambassadör i Moskva, Markus Lyra.

– Om ett land som Ukraina ställer sig utan­för kommer det att påverka de central­asiatiska staterna. Då blir det svårare för Ryssland att behålla dem, säger han.

De andra staterna förstår, liksom ryssarna själva, att en tullunion utan Ukraina skulle bli en ihålig sådan.
Men det finns även djupare orsaker till Rysslands fixering vid Ukraina. Ryssland ser sedan gammalt landet som en del av sin stormaktsidentitet. Vladimir Putin räknar Ukraina till samma slaviska och östortodoxa civilisation som Ryssland, skiljt från Väst- och Centraleuropa. Den synen delas dock inte av ukrainare i gemen.

En annan anledning till Moskvas hårdföra inställning till den ukrainska oppositionen är rädslan för att protesterna ska sprida sig till Ryssland. Därför är det viktigt att oppositionen inte får gå segrande ur striden. För Ryssland är det här en fråga om regimsäkerhet, menar Carolina Vendil Pallin, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

– Ledarskapet i Ryssland är väl medvetet om att det finns mycket kritik och missnöje som riktas mot det. Protesterna i Moskva under 2011 och 2012 spökar fortfarande och man är väldigt rädd att den här revolten ska sprida sig, säger hon.

Medan Ryssland agerar målmedvetet i regionen slickar EU just nu såren.

När utrikesminister Carl Bildt skulle läsa upp utrikesdeklarationen i riksdagen i onsdags inledde han med några improviserade ord om den gångna nattens våldsamheter i Kiev. »Janukovitj har blod på sina händer«, sa han. Orden tyngdes av en nedstämdhet som nästan verkade personlig.

Det östliga partnerskapet är Bildts och hans polske kollega Radosław Sikorskis skapelse. Målet med »grannskapspolitiken« är att skapa en ring av politiskt och ekonomiskt stabila stater längs EU:s yttre gränser. De båda utrikesministrarna har lagt stor politisk prestige i att försöka knyta länder som Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland närmare unionen.

Av dem har Georgien och Moldavien redan aviserat att de tänker skriva på frihandelsavtalet. Men sedan Ukraina i november överraskande valde att nobba överenskommelsen har projektets image tappat lyster och EU:s diplomatiska fingertoppskänsla ifrågasatts. EU:s utrikesflygel har bland annat fått kritik för att man inte insåg hur skadligt ett ryskt handelsembargo mot vissa ukrainska varor skulle vara för Ukraina.

Nu tyder dock det mesta på att man lärt sig läxan från debaclet i Vilnius. I början av februari presenterade Sverige och Polen en rapport med tjugo punkter för det östliga partnerskapet »post-Vilnius«. Där uppmanas EU agera snabbt och effektivt för att få Moldavien och Georgien att underteckna avtalet så snabbt som möjligt och undvika misstagen i Ukraina. Dessutom ska man tydligare framhålla vinsterna med att närma sig EU i stället för den ryska euroasiatiska tullunionen.

Mest uppseendeväckande är kanske förslaget att man ska börja svara med samma typ av handelsblockader och visumrestriktioner som Ryssland införde mot Georgien och Moldavien sedan de beslutat att närma sig EU. Det är en taktik som annars är främmande för europeisk utrikespolitik.

– EU har traditionellt inte velat gå fram på det här maktpolitiska viset. Strategin har alltid varit att locka i stället. Ryssland är däremot en maktaktör som instinktivt agerar geopolitiskt. Det ses i EU-kretsar som en förlegad syn, säger Lisbeth ­Aggestam, lektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Kanske kommer Putins agerande inte minst i Ukraina-frågan att tvinga EU att börja spela ryssarnas spel. Men enligt Lisbeth Aggestam är EU:s struktur ett hinder.

– EU är inte mer än summan av sina medlemsstater. När de inte drar åt samma håll kan man inte agera så kraftfullt som man skulle önska, säger hon.

Det skulle kunna förklara USA:s fru­stration över EU:s senfärdiga agerande i Ukraina. Att olika länder har olika relationer till Ryssland gör det också svårt för unionen att hålla en tydlig linje. Sverige och Polen har till exempel varit väldigt bestämda i sin hållning. Men ett land som Tyskland, som är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning, har svårare att sätta hårt mot hårt.

Trots det tycktes EU-ledarna i onsdags eniga om att införa sanktioner mot den ukrainska regeringen. Sanktionssignaler kom även från USA:s utrikesminister John Kerry. En sådan enighet är en förutsättning för att EU och USA ska kunna hantera Rysslands maktpolitik i Östeuropa.

Fakta | Oberoende staters samvälde

Ryssland vill knyta starkare ekonomiska och politiska band till OSS-länderna. Samtidigt gör EU anspråk på länderna väster om Kaspiska havet genom sitt östliga partnerskapsprojekt.