Paris efter stormen

Bilar brann, undantagslagar infördes och tidningarna fylldes av svarta rubriker. Nu är ordningen återställd. De senaste veckorna har endast enstaka bilar bränts och inga upplopp förekommit. Men i de förorter som drabbats av våldsamheterna innebär vardagen numera ständiga poliskontroller, bilar som stoppas och ID-handlingar som avkrävs. I fredags fick sjuttio franska jurister avslag i regeringsrätten på sin begäran att avbryta undantagslagarna.

Representanter för inrikesdepartementet motsatte sig förslaget med motiveringen att nya upplopp kan uppstå under nyårshelgen, något som förekommit tidigare.

När lugnet nu lagt sig frågar sig fransmännen hur detta kunde ske, och framför allt varför.

Flera högerpolitiker har fokuserat på den förortskultur som ligger bakom våldsamheterna, och kritiserat polygami bland afrikanska familjer och hip-hopmusik som uppmanar till våld mot den franska staten. Politiska utspel där man ropar efter censur har fått stor uppmärksamhet i medierna.

Upploppen har också skärpt maktkampen mellan premiärminister Dominique de Villepin och inrikesminister Nicolas Sarkozy. President Chirac har kritiserats för passivitet och för att gömma sig bakom de Villepin, vars mjukare hållning har ställts mot Sarkozys hårdare tag.

Chirac tog i förra veckan bladet från munnen och kritiserade försöken att koppla ihop polygami med kravaller och uttryckte förståelse för förortsungdomens känsla av uppgivenhet.

Bland ekonomerna menar många däremot att en misslyckad arbetsmarknadspolitik ligger bakom problemen i förorterna. Frankrike har sedan efterkrigstiden tagit emot många invandrare från de forna franska kolonierna och ända sedan 1973 har det funnits en politik för att råda bot på förortsproblematiken. Men efter ett otal renoveringar och rivningar av hela bostadsområden så kvarstår det verkliga problemet, arbetslösheten. Denna ligger i snitt på 21 procent i Frankrikes förorter, på sina ställen hela 40 procent.

Till skillnad från rivningsprogrammen så kräver en lyckad arbetsmarknadspolitik en viss kontinuitet, något som har saknats i Frankrike, menar Jean-Paul Fitoussi, professor på Science-Po, den ledande högskolan för statsvetenskap i Paris. Under 1970-talet var andelen invandrare i Frankrike lika stor som i dag, skillnaden var att det då rådde full sysselsättning.

Åren 1998–2000 innebar ett uppsving på arbetsmarknaden men det märktes knappt bland de unga förortsborna.

– Tre års tillväxt är inte tillräckligt, det krävs tio eller tjugo år för att de på samhällets botten också ska få en del av kakan, säger Fitoussi.

De senaste fem åren har befolkningsstrukturen i förorterna förändrats. Invånare med nordafrikanskt ursprung har flyttat till områden med högre social status. I deras ställe har det skett en inflyttning av svarta afrikaner, som till skillnad från föregående grupp endast har upplevt ett Frankrike i ekonomisk kris. Märkta av social misär har de svarta tenderat att avskärma sig och skapa egna samhällen.

Sonia Imloul är ordförande i organisationen Respect 93, som arbetar med att försöka få ner ungdomsbrottsligheten genom att fånga upp unga på glid och etablera kontakt med deras familjer. Hon konstaterar att en majoritet av de familjer som organisationen hjälper är svarta med afrikanskt ursprung.

Jacqueline Costa-Lacoux, chef för Forskningsrådet och medlem av Integrationsrådet, håller med om att det finns ett problem med afrikanska etniska enklaver i Frankrikes förorter.

Detta är dock ett klassproblem snarare än ett etniskt eller kulturellt problem, hävdar Costa-Lacoux, som menar att lösningen är satsningar på skola och utbildning.