Partielitens blodiga arv

»Kina måste göra politiska reformer för att inte riskera en ny kulturrevolution«, varnade premiärminister Wen Jiabao efter att han låtit peta det politiska stjärnskottet Bo Xilai ur politbyrån, den nästa högsta instansen i Kinas styrande kommunistparti.

För omvärlden lät premiärministern hysterisk. Besökare till Beijings och Shanghais glänsande skyskrapelandskap ser inga spår efter kulturrevolutionens kaos och de minst en halv miljon dödsoffer som krävdes åren 1966–76.

I takt med att de gamla rödgardisterna åldrats har kulturrevolutionen i stället fått ett nostalgiskt skimmer kring sig. En tid av ideologisk renhet jämfört med dagens korrupta marknadsleninism.

Ingen drev Mao-nostalgin hårdare än Bo Xilai. Fram till nyligen var han partisekreterare i megastaden Chongqing.

Under kommunistpartiets 90-års firande 2011 fick han 100 000 Chongqingbor att sjunga hyllningssånger till kommunistpartiet. Han mass-sms:ade Mao-citat till folket. Samtidigt drog han i gång en svepande kampanj mot »maffia« och korrupta tjänstemän. När Chongqings tidigare vice polischef Wen Qiang avrättades 2010 hade tidningen Chongqging Economic Times en rubrik som skulle kunna ha tryckts under kulturrevolutionen: »Wen Qiang är död. Folket glädjer sig!«

»Bos utbildning var Mao-dyrkan och han har inte kunnat komma över det. Hans eget och familjens lidande och fängelsetid verkar bara ha gjort honom mer cynisk och grym«, skriver författaren och bloggaren Xujun Eberlein.

Bo Xilai föddes 1949 och samma år tog kommunistpartiet makten och Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg. Fadern var Bo Yibo, en gammal gerillaledare som blev Folkrepublikens första finansminister. Samtidigt hjärntvättades folket i personkulten av Mao. Men inne i partitoppen kände Mao att hans ställning hotades. Fiaskot med industraliseringskampanjen Det stora språnget (1958–61) hade orsakat tiotals miljoner dödsoffer och lett till att Mao fick överlämna titeln som statsledare, »ordförande«, till partiveteranen Liu Shaoqi. Mao chockades när Krustjev kritiserade personkulten av Stalin – risken var uppenbar att något liknande skulle kunna ske i Kina. Mao såg också hur partiet stelnade och byråkratiserades. Lösningen på alla dessa problem var kulturrevolutionen. 1966 uppmanade Mao ungdomen att attackera »revisionister« och partibyråkratin.

De första rödgardisterna kom från elitskolor och Beijings universitet. Många var, liksom Bo Xilai, barn till den röda adeln. Medan undervisningen upphörde tog mobben av barn och ungdomar över. Nu, plötsligt befriade från föräldrar och auktoriteter, attackerade de klassfiender, »svarta element«, och plundrade deras hem, brände templen, misshandlade sina lärare, och till och med släpade ut landets politiska ledning.

Bo Yibo blev en av rödgardisternas första offer. Han greps och släpades runt på olika kritikmöten.

»Till och med min egen son, lille Xilai, slog nästan ihjäl mig (på kritikmötet). Han sparkade sönder tre revben på mig när jag låg på marken. När jag såg honom stå där: ond och grym, utan medkänsla för sin egen egen far, tänkte jag: Den pojken har alla förutsättningar att bli en framtida ledare i vårt parti!«

Citatet uppges Bo Yibo ha sagt år 1983 i en bok av författaren Yang Guang om kulturrevolutionen. Historieskrivningen är motstridig, och många krafter har intresse av att förvränga sanningen. Men om Bo Xilai misshandlade sin far så är han långtifrån ensam om den erfarenheten. Barn uppmuntrades att »dra en linje« och attackera föräldrar och politiskt tvivelaktiga släktingar. Kulturrevolutionen var bokstavligen en revolution mot den kinesiska kulturen. Kommunistpartiet har alltid sett den traditionella kulturen som ett hinder för utvecklingen. Genom att krossa traditioner och ställa barn mot föräldrar revs grundläggande etik och moral i samhället sönder – något som många kineser påstår präglar samhället än i dag.

Andra kunde bara passivt acceptera att deras föräldrar brutalt förnedrades. En av dem var Xi Jinping, som är allmänt tippad att ta över som president vid partikongressen i höst. Xis far Xi Zhongxun var även han toppman i partiet, men förnedrades på kritikmöten och kastades i fängelse.

Under tiden spred sig revolutionen.  Även på landsbygden blev det vanligt med massmord i form av lynchartade avrättningar. Kannibalism förekom.

I Taizhou i Jiangsuprovinsen grep mobben den nuvarande presidenten Hu Jintao far. Han torterades och kritiserades som klassfiende (han hade ett litet tehus), pappan till Kinas president knäcktes och skulle senare dö som en bruten man 1978.

En av Xi Jinpings barndomsvänner är i dag en av Kinas mest kända toppmilitärer: general Liu Yuan. Liu är den enda överlevande sonen av kulturrevolutionens mest kända offer: Liu Shaoqi. I 20 år var Liu betraktad som Maos självklare efterträdare på partiledarposten. I stället skulle Liu Shaoqi dö 1969, övergiven i en kall fängelsecell, naken och nersolkad av sina egna spyor och avföring. Han hade då fördömts av sina egna barn. Av Liu Yuans bröder blev en mördad och en annan mentalsjuk. Hans mor Wang Guangmei satt tio år i fängelse.

I dag är Liu Yuan en kinesisk toppgeneral och krigshetsare. Han har uttryckt sympati för Usama bin Ladin och gjort sig känd för uttryck som »Människan kan inte överleva utan att döda!«

Han skulle lika gärna kunnat citera Maos »Ju fler du dödar, desto mer revolutionär är du!«. Liu Yuan vill att det kinesiska folket ska återupptäcka sin »krigaranda«.

Under våren har han i kinesisk press uppmanat till krig mot Filippinerna med anledning av Kinas anspråk på nästan hela Sydkinesiska sjön. Hans åsikter har många fans i partiet och bland folket. Liu Yan har omtalats som ett möjligt namn för den Centrala Militärkommissionen, som styr Kinas armé.

År 1967 hade Mao hetsat fram ett, som han själv nöjt sa, »fullskaligt inbördeskrig« i Kina.

Mao var åter den odiskutabla härskaren i partiet. Rödgardisterna hade därmed spelat ut sin roll, samtidigt som ekonomin var i fritt fall. För att få stopp på anarkin skickades därför ungdomarna ut på landsbygden, för att lära av bönderna. Från 1968 och sju år framöver flyttade tolv miljoner stadsungdomar ut på landsbygden.

Xi Jinping var 15 år när han fick lämna familjens ombonade hemmet i Beijing och bo i en grottbostad i den fattiga Shaanxiprovinsen.

Bo Xilai sattes i ett fångläger i fem år till 1972. Han arbetade barfota i lera, och sa senare att hans fötter blev så ruttna att klumpar med kött föll av, enligt New York Times. Under tiden blev hans mamma antingen mördad eller dog av sjukdom.

Efter Maos död 1976 var kulturrevolutionen definitivt över. Det gamla gardet som hade störtats vid kulturrevolutionens början tog åter över. Deng Xiaoping lyckades manövrera sig till makten och lansera den ekonomiska reformpolitiken. Bo Yibo kom tillbaka till politbyrån 1979.

Året före sin död började den nästan blinde och sluddrande Mao attackera vänsterfalangen kring hans fru Jiang Qing som »De fyras gäng«. För partiets historieskrivare var det en gudasänd gåva. De fyras gäng, Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen, har sedan dess fått vara syndabockar för övergreppen, medan resten har sopats under mattan.

En suicidalt modig arbetare, Shi Yunfeng, vågade skriva ett öppet brev där han krävde en typ av sanningskommission för kulturrevolutionen. Shi sköts år 1976 med läpparna ihopsydda och neddrogad, så att han inte skulle kunna förvirra sina bödlar med att ropa någon revolutionär slogan.

1984 försökte Deng att starta en kampanj för att totalt göra upp med kulturevolutionen. Men det rann ut i sanden, troligtvis på grund av omfattande motstånd i partiet. Alltför många var både offer och förövare för att de skulle vilja peta i det.

Ibland, när det passar dem, så har dock partiet i sin historieskrivning erkänt att kulturrevolutionen var en katastrof. Men de spinner om budskapet till att det enda som står mellan Kina och nytt kaos är kommunistpartiet. Kulturrevolutionen var för dem ett resultat av ett vårdslöst experiment i demokrati.

Kulturrevolutionens resultat blev det rakt motsatta mot vad Mao ville: Utopismen las på skräphögen och ersattes av cynisk pragmatism. »Stabilitet framför allt annat« tog över från »permanent revolution.« Partiet byråkratiserades, institutionaliserades och korrumperades. De i partiet som velat göra genuina politiska reformer har antingen avsatts eller mött en mur av motstånd. Deng Xiaoping kunde med hjälp av Bo Yibo sätta in stridsvagnar mot studentrörelsen vid Himmelska fridens torg 1989.

De mest begåvade av partitoppens barn, som Bo Xilai och Xi Jinping, lyckades att ta sig in på de återstartade universiteten. Överlevarna och deras barn har sedan bildat stommen i landets ledning. I dagens politbyrå är 10 av de 25 medlemmarna hämtade från partiadeln, med föräldrar bland revolutionsveteraner. Fram till april var Bo Xilai en av dessa tio.

Grundligt utbildad i intriger och maktkamper kunde Bo Xilai göra snabb karriär i partiet, precis som fadern förutspådde den där dagen på kritikmötet. I mitten av 2000-talet var Bo Xilai handelsminister. Han gjorde sig populär bland västerländska affärsmän. Med sitt charmiga sätt och flytande engelska beskrevs han som en ny »västerländsk typ« av kinesisk politiker.

2007 utsågs Bo till partisekreterare i megastaden Chongqing. Där finns det enda officiella minnesmärket över kulturrevolutionen i hela Kina: en förfallen kyrkogård där offren från ett regelrätt fältslag, komplett med stridsvagnar och kulsprutor ligger begravna.

Det stoppade inte Bo Xilai från att dra igång kampanjen för »sjunga rött« och »slå svart«, mao-nostalgi, utfall mot ojämlik fördelning och brutala kampanjer mot brottslighet. Genom att appellera till ny-maoister och konservativa krafter i partiet hoppades Bo kunna säkra en plats i politbyråns ständiga utskott – den nio man starka gruppen som styr Kina.

Bo och vapendragaren, polismästaren Wang Lijun spred en »röd terror« över Chongqing. Påstådd maffia och affärsmän togs in i massgripanden, torterades till erkännanden. Deras tillgångar påstås han sedan ha sålts till vrakpris åt allierade i militären och partiet i utbyte mot politiskt stöd inför partikongressen.

Det kan också ha varit då som Bo lade grunden till sin egen undergång. Några av dem som åkte dit hade själva mäktiga vänner. Man kan utgå från att flera i partiledningen provocerades av Bos kulturrevolutions-hajp och försök att bygga maktbas hos massorna.

I februari kom chockbeskedet att Wang Lijun flytt till amerikanska konsulatet i Chengdu och sökt asyl. Wang gav dem en bisarr berättelse om hur Bos fru Gu Kailai mördat en brittisk affärspartner, Neil Heywood.

Amerikanerna lämnade ut Wang till säkerhetsstyrkor från Beijing och han är nu på okänd ort. I april rensades Bo Xilai ut från politbyrån i ännu en maktkamp och även han hålls på okänd ort. Den välinformerade reportern John Garnaut skriver att för Wen Jiabao är det en revansch att kunna fälla Bo, och en första seger i kampen mellan Kinas maoistiska förflutna och en mer demokratisk framtid.

Men även Wen och de som kallas för »reformvänner« i partiet använder samma smutsiga rättsosäkra metoder som sina motståndare. Många av Bo Xilais anhängare uppges ha »försvunnit«, begått självmord eller gripits när de försökt fly landet. Ny partisekreterare  i Chongqing är Zhang Dejiang, en annan gammal rödgardist som skickades ut på landsbygden som ung och sedan studerade ekonomi i Nordkorea. Zhang är tippad som favoritkandiat för politbyråns ständiga utskott som utses vid partikongressen i höst.

Författaren Zhang Lijia skriver i New York Times att kulturrevolutionen var ett resultat av Kinas politiska system. »I ett mer demokratiskt samhälle skulle inte medborgarna blint dyrkat en man och dragit in hela nationen i det här vansinnet. Kulturrevolutionen skulle inte ha skett i en demokrati.« Även i kinesiska medier har en rad debattörer fallit in i premiärminister Wens varningar för en ny kulturrevolution och krav på lagstyre. »Många av dagens ungdomar känner ofta inte till den tidens terrorvälde. En del tror att Mao-tiden var underbar. De längtar efter att en ny auktoritär stark ledare ska komma fram och leda en ny revolution som kan omfördela tillgångarna i samhället«, skriver en forskare i det reformvänliga magasinet Caixin.

Men chansen till att partiet gör upp med sin historia eller gör genuina reformer är begränsad.

Ola Wongs faster skickades från Shanghai till Xinjiangprovinsen för arbete under kulturrevolutionen.