Partiledaren som kom in från kylan

Det mullrade som åskväder i rum 14 i brittiska underhuset i måndags. Medlemmarna i den mäktiga 1922-kommittén bankade traditionsenligt i sina bänkar under mötet med partiledaren. Gruppen har makt att avsätta sin ledare och den här gången hade Theresa May en del att stå till svars för.

Premiärministern såg gladare ut när hon kom ut än när hon gick in. Hon hade visat ödmjukhet och ånger. »Jag har dragit in oss i den här röran och jag ska ta oss ur den«, hade hon sagt. Dessutom fanns ingen given efterträdare. Ytterligare ett val var en mardröm.

May hade köpt sig tid. Nu gällde det att tråckla ihop en pakt med de nordirländska unionisterna så att hon kunde skapa sin majoritet. Men det var bråttom. Drottningen skulle läsa upp regeringsförklaringen måndagen därpå och bläcket måste hinna torka på getskinnet. På tisdagen skulle regenten på hästkapplöpning på Ascot.

Och i parlamentet väntar ett återupplivat spöke på att få slita sönder hennes politik.

I dagarna är det exakt två år sedan en skäggig kuf på Labours vänsterkant i sista stund lyckades dra ihop stöd från de 35 parlamentsledamöter som krävdes för att få ställa upp i partiledarvalet. Ingen gav honom skuggan av en chans, inte ens han själv. Men Jeremy Corbyn vann.

Under 30 år har det varit en allmän sanning inom socialdemokratin att enda sättet att nå makten är att kliva mot mitten. Men medan Tony Blairs New Labour vann tre val i rad stod Jeremy Corbyn trotsigt kvar på sin kant och bråkade.

Nu höll han på att föra partiet mot avgrunden. Förra sommaren försökte en stor majoritet av hans egna parlamentsledamöter att kuppa bort honom. När premiärminister Theresa May i april utlyste parlamentsval kallades det ett genidrag eftersom det inte bara skulle stärka hennes egen ställning utan också utplåna motståndaren. Lokalvalen i maj stärkte den övertygelsen.

Det som sedan hände beskrivs som den största sensationen i brittisk politik sedan 1945 då Clement Attlee besegrade Winston Churchill.

Tidskriften The Economist resonerade i förra veckan om att den viktigaste motsättningen i Storbritannien i dag inte är mellan höger och vänster, inte öppet–stängt och inte stad–land. Den går mellan gammal och ung.

Bland arbetslösa hade Labour ett övertag gentemot de konservativa på 15 procentenheter, bland dem som var emot brexit var ledningen 25 procentenheter. Men bland väljare under 25 år var övertaget 44 procentenheter. Problemet var att de unga inte röstade. Skillnaden i valdeltagande mellan äldre och yngre i Storbritannien var enligt OECD större än i något annat jämförbart land.

Men Corbyn lyckades mobilisera de unga: bland 18–24-åringar ökade valdeltagandet med över 50 procent jämfört med 2015. Dessutom tillkom flest där det betydde som mest: i städer och på universitetsorter. Gruppen verkade dessutom immun mot högerpressens analoga bombmattor. Medan premiärministerns kampanj kollapsade – brittiska medier kallar hennes valrörelse den sämsta i historien – hittade Corbyn sitt momentum.

[caption id="attachment_452311" align="aligncenter" width="750"] Överst, Harald Wilson & the Fab four. Under, Tony Blair och Noel Gallagher.[/caption]

Theresa May må vara många saker, men särskilt rock’n’roll är hon inte. På frågan vilka favoritskivor hon skulle ta med sig till en öde ö nämnde hon Abba, Mozart och Elgar. Corbyns favoritlåt är John Lennons »Imagine« och han föredrar Oasis.

I valkampanjen lät Corbyn sig fotograferas med rapstjärnor, han hamnade på omslaget av musiktidningarna NME och Kerrang och när den 68-årige Labourledaren dök upp på scenen på en rockfestival i Birkenhead och pratade om fotboll, musik och politik togs han emot som en stjärna. »Oh  … Jeremy Corbyn« sjöng publiken till White Stripes »Seven Nation Army«, en ramsa som kom att följa kampanjen.

Att synas med rätt popstjärnor är ett beprövat grepp hos framgångsrika Labourledare. Redan Harold Wilson lät sig fotograferas tillsammans med The Beatles, och många minns när Tony Blair ställde upp sig brevid Noel Gallagher från Oasis.

Nu kanske inte musikassociationer är en tillförlitlig indikator på politiska möjligheter, men det är uppenbarligen inte opinionsundersökningar heller. Det brittiska parlamentsvalet sällar sig till en rad val på senare tid där de flesta institut bommat.

En förklaring sägs vara att det brittiska valsystemet med »first past the post« i 650 enmansvalkretsar gör resultatet svårbedömt. Det är, precis som i USA, fullt möjligt att få den större röstandelen men ändå förlora.

När rösterna räknats hade inte Labour utplånats, partiet fick 40 procent – den största ökningen på 70 år – och gick fram 32 mandat. Tories backade 13. Ukip försvann. Det gjorde den politiska mitten i praktiken också.

Skuggfinansministern John McDonnell hävdade i The Observer att om valrörelsen hade fortsatt två veckor till hade Labour fått egen majoritet. En undersökning visade samtidigt att partiet nu var förbi de konservativa med 6 procentenheter. Vadslagningsfirmorna hade Jeremy Corbyn som favorit till att bli nästa premiärminister.

Förre finansministern George Osborne kallade i veckan Theresa May en »dead woman walking« vars öde kunde vara beseglat inom några dagar. Det konservativa partiet är inte känt för sitt tålamod med ledare som inte levererar. Nu tyder det mesta på att May i alla fall överlever några månader.

Jeremy Corbyn vann inte valet men han vann sitt parti. The Economist skriver att han kommer att vara en kraftfull ledare av en kraftfull opposition som kommer att kunna sätta premiärministern under ständig press. Mot alla odds har han revolutionerat den brittiska vänstern och Labours parlamentsledamöter tvingas nu tänka om.

Tidigare rivalen om partiledarposten Owen Smith sa att han hade haft »uppenbart fel« om Corbyn. Förre Labourledaren Ed Miliband föll in i mönstret och berömde Corbyn efter att förra året ha krävt hans avgång. Nyss hånad, nu hyllad.

I veckan rapporterades att tidigare upprorsmakare som förra ministern Yvette Cooper, Angela Eagle och Chuka Umunna var beredda att ingå i Corbyns kabinett.

Men det är inte säkert att de gamla Blair-iterna släpps in. John McDonnell sa till ITV att partiet visserligen vill dra nytta av alla talanger – flera av de tidigare upprorsmakarna har regeringserfarenhet – men samtidigt vill han inte slå sönder ett vinnande lag. Andra föreslog att de kan få göra andra saker i partiet och jobba sig uppåt.

Möjligen finns ännu en komplikation för dem som vill in i värmen igen. Varje ny medarbetare i Corbyns innersta krets måste offentligt stödja hans manifest. Och det kan vara en del att svälja.

Labours 43-sidiga valmanifest är det mest vänsterradikala sedan 1983, då partiledaren Michael Foots program kallades »världens längsta självmordsbrev«. Corbyn vill – bland annat – nationalisera post, järnväg och energi, ta ut en extraskatt för höginkomsttagare för att ge 30 miljarder pund extra till sjukvården, minska löneskillnaderna, ge garantier till pensionärer, låna för att investera 250 miljarder pund i infrastruktur, bygga en miljon nya bostäder, behålla försvarsutgifterna på
2 procent, gå vidare med brexit, avskaffa avgifterna för universitetsstudier och sänka rösträtten till 16 år.

Ska öriket som gett världen liberalism och industrialism, parlamentarism och imperialism, kvinnokamp och skräckromaner, fotboll, cricket, popmusik och fåniga gångarter, också ge oss återkomsten av en radikal vänster?

En och annan debattör hoppas det och skriver att 20-talet tillhör vänstern.

Så kan det förstås bli. Men i till exempel Frankrike och i Nederländerna är liberalerna den centrala kraften. Och både Jeremy Corbyn och USA:s Bernie Sanders, som Labourledaren ofta jämförs med, hade en motståndare som uppfattades som kall, självgod och som om hon tog segern för given. Det straffade sig.

När de bångstyriga britterna nu ska gå in i »den jobbigaste skilsmässan i historien« och kasta loss från kontinenten sker det med ett skadskjutet lag. Det kan bli en kostsam historia, inte bara för öriket utan också för resten av Europa. Men brittisk politik har ändå blivit lite rikare.