Pimpat parlamentsval

Efter många tvetydiga uttalanden och uppenbart flirtande med tanken satte han i december till sist ner foten. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso uteslöt för första gången helt möjligheten att ställa upp för en tredje mandatperiod. I praktiken finns inget som hindrar honom från att ställa upp igen. Men det skulle vara första gången det sker. Barroso nöjer sig nu i stället med att bli den andre ordföranden som suttit i två perioder.

Utnämningen av kommissionens ordförande är ett av de områden där Europaparlamentet har fått mer att säga till om sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Sedan 2009 har parlamentet bland annat fått större lagstiftande makt på över fyrtio olika områden, större inflytande över EU:s budget och rätt att föreslå fördragsändringar. Allt för att väga upp för det demokratiska underskottet. Den enda förändring som ännu inte har trätt i kraft gäller just utnämningen av kommissionens ordförande. Det är en till synes ganska oskyldig liten skrivelse. »Med hänsyn till valen till Europaparlamentet« ska Europeiska rådet (där alla regeringschefer ingår) föreslå en kandidat som parlamentet sedan ska rösta om.

Det kanske inte är någon ögonbrynshöjare. Egentligen består förändringen bara i den något vaga formuleringen »med hänsyn till valen«. Men passusen har skiftande betydelse beroende på vem man frågar.

– Vi tycker att det är en tydlig skrivelse. Vår förhoppning är att det här ska öka intresset för valet hos allmänheten och visa att det spelar roll att man röstar, säger Markus Bonekamp, chef för Europaparlamentets informationskontor i Sverige.

Partigrupperna i Europaparlamentet har tolkat den som att de själva kan föreslå kandidater och just nu pågår nomineringskampanjer för fullt. Barroso har själv uppmuntrat till detta. Att såväl parlamentet som kommissionen är positiva är knappast förvånande. Kritiken mot EU:s demokratiska underskott är i princip lika gammal som unionen själv. Sedan 1979 har valdeltagandet stadigt sjunkit och valet har alltmer kommit att utvecklas till ett slags mellanårsval av amerikanskt snitt där väljarna antingen betygsätter sin nationella regering eller EU-projektet som sådant. För att öka EU:s legitimitet har flera forskare länge hävdat att valet måste få konsekvenser för utnämningen av kommissionsordföranden. Med den nya skrivelsen hoppas många på en »presidentialisering« av Europaparlamentsvalet, där väljarna tydligt ska kunna se kopplingen mellan den egna valsedeln och tillsättandet av kommissionens ordförande, EU:s »regeringschef«.

Men andra är inte lika lyriska. Tysklands förbundskansler Angela Merkel sade nyligen att det inte finns någon »automatisk förbindelse« mellan valets vinnare och kommissionens ordförande. Hon fick snart mothugg av sin landsman, tillika Europaparlamentets talman, Martin Schulz. Att han snart formellt väntas utses till socialdemokraternas kandidat till kommissionsordförande gör inte skärmytslingen mindre pikant.

Även svenska regeringsföreträdare nyanserar gärna bilden.

– Olika institutioner gör olika tolkningar. Fördraget ger parlamentet ökad makt men det är inte självklart att Europeiska rådet väljer någon av deras kandidater, säger Anders Ahnlid, Sveriges ambassadör till EU.

Att graden av entusiasm varierar är förståeligt. Ett starkare folkligt inflytande över valet av kommissionsordförande skulle ske på bekostnad av medlemsländernas regeringar. Å andra sidan finns det, som både Merkel och Ahnlid påpekar, inget som säger att rådet måste följa parlamentets vilja.

– Det här valet kommer att visa hur man tillämpar den nya skrivningen. Hur rådet agerar efter valet sätter en praxis för framtiden, säger Thomas Persson som forskar om EU-politik vid Uppsala universitet.

Traditionellt har Europeiska rådet utsett förhållandevis neutrala kandidater till de högsta posterna. Ett praktexempel är rådets egen ordförande Herman Van Rompuy. Enligt Thomas Persson kan vi i framtiden få se tydligare partipolitiskt framburna namn. Det skulle i sin tur sätta tydligare politiskt avtryck på den övriga kommissionen. Men allt beror förstås på parlamentets sammansättning efter valet.

– Om valutslaget blir sådant att en kandidat från någon av de större partigrupperna lyfts fram är det möjligt att rådet följer det. Men om till exempel högerpopulisterna skulle gå starkt framåt och lyfta fram en egen kandidat är det osannolikt att man skulle nominera den, säger Thomas Persson.

Det mesta talar i år för att socialdemokraternas Martin Schulz ställs mot Luxemburgs förre premiärminister Jean-Claude Juncker, som tillhör den konservativa gruppen. Enligt en färsk opinionsundersökning kan den socialdemokratiska gruppen i år gå om den konservativa för första gången på femton år. Den liberala gruppen som brukar agera vågmästare har utsett belgaren Guy Verhofstadt till sin kandidat. Men det finns andra faktorer som begränsar chanserna att nomineras av rådet. Posten som kommissionsordförande anses allmänt vara så krävande att ett informellt krav är att man tidigare ska ha varit regeringschef. Något som talar emot Martin Schulz men för Jean-Claude Juncker, som också har också fått Angela Merkels stöd.

Många hoppas att denna uppdatering av Europaparlamentsvalet ska bli embryot till den europeiska valrörelse som så länge har efterlysts. I slutändan hänger det på om partierna och partigrupperna lyckas övertyga väljarna om att de den 25 maj faktiskt kan påverka vem som leder kommissionen. Framförallt hänger det dock på regeringscheferna i Europeiska rådet, som kan välja att följa eller strunta i parlamentets vilja.

Fakta | Presidentämnen

De tre största partigruppernas egna kandidater till kommissionsordförandeposten.

EPP – Europeiska folkpartiets grupp  (konservativa och kristdemokrater) 275 platser i parlamentet, väljer kandidat 6 mars.

Favorit: Jean-Claude Juncker, Luxemburg. Tidigare premiärminister i 19 år och ordförande för euro-gruppen, har Merkels stöd.

S & D – Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater 196 platser i parlamentet.

Favorit: Martin Schulz, Tyskland. Europaparlamentets talman är ohotad kandidat för sin grupp, kan bilda koalition med liberalerna och de gröna, har dock aldrig varit regeringschef.

ALDE – Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa 85 platser i parlamentet.

Favorit: Guy Verhofstadt, Belgien. Tidigare premiärminister, dock uttalad Europafederalist, vilket kan vara till nackdel.

Fakta | Om parlamentet inte får bestämma

Bubblare om Europeiska rådet inte följer parlamentets val.

Olli Rehn, Finland: Kommissionär för ekonomiska och monetära frågor. Satsar troligen på en kommissionärspost med ekonomiska eller utrikesfrågor.

Anders Fogh Rasmussen, Danmark: Lämnar sitt uppdrag som Nato-ordförande i juli. Möjlig konsensuskandidat.

Christine Lagarde, Frankrike: Är IMF-ordförande till 2016. Högt respekterad, kan bli aktuell som Europeiska rådets ordförande.

Dalia Grybauskaite, Litauen: Tidigare kommissionär och nuvarande litauisk statsminister. Troligare som ersättare för Herman Van Rompuy.

Helle Thorning-Schmidt, Danmark: Dansk stats-minister. Politiskt bra land men hon har dåligt opinionsstöd på hemmaplan.

Fredrik Reinfeldt, Sverige: Svensk statsminister. Kan vid en valförlust i september dyka upp som kompromiss-alternativ om förhandlingarna låser sig.