Politisk sörja blottades av vattenmassorna i Spanien

Spanien råkade den 29 oktober ut för en förfärlig naturkatastrof i området söder om Valencia. Enorma skyfall fick floder att svämma över, hus vattenfylldes, bilar slogs sönder och fler än 200 personer har avlidit. De mänskliga och de ekonomiska följderna är enorma och ännu svåra att överblicka.   Katastrofen har även uppenbarat en politisk inkompetens av stora mått. 

Spanska specialister i geografi och geologi konstaterar att det område som nu blivit översvämmat är låglänt och där ligger Albufera, en sorts lagun avskuren från havet av en landremsa. Runt den ligger jordar som under lång tid använts som jordbruksmark, eftersom de är lättodlade och bördiga och då och då översvämmas. År 1957 skedde en stor översvämning i Valencia av floden Turia, och man beslöt då att leda floden söder om stadskärnan. Arbetet tog 30 år och har nu räddat den centrala delen av staden.  

Det har emellertid byggts intensivt på området mellan stadskärnan och Albufera. Det har funnits ett tryck på att få fram bostäder och myndigheterna dessutom har velat få inkomster från tomtförsäljning, fast området i facksammanhang benämns ”översvämningsbart” och ortnamnen innehåller ”rambla” och ”barranco” som betyder flodbäddar som oftast är torra men ibland förvandlas till floder. Det är ingen överraskning att här sker översvämningar. Tidigare uppstod dock inga personskador, eftersom det var jordbruksmark. Det finns sedan 2004 flera utarbetade planer för att rensa upp i flodbäddarna och anlägga en fördämning för att undvika katastrofer, men planerna har aldrig genomförts. Nu säger experterna att det var förutsägbart att det skulle bli en översvämning men att omfattningen av den senaste  var extremt osannolik. Det som hände inträffar kanske en gång vart 500:e år. Spanien har tillgång till geologisk expertis, ingenjörer och planerare, men det är de politiska beslutsfattarna som inte har hållit måttet.  

Den offentliga debatten handlar nu mindre om  översvämningarna och mer om  hur myndigheterna har hanterat problemet.  På morgonen katastrofdagen tisdagen den 29 oktober gick varningar ut från den spanska motsvarigheten till SMHI, men politikerna skickade inte  vidare, kanske för att inget regn syntes. Det kom också varningar från ett institut för hydrografi som övervakar floderna i området, men inte heller det var tillräckligt för att väcka de ansvariga. Nu skärskådas vad varje ansvarig person gjorde minut för minut och varför larm inte kommit tidigare och varit kraftigare.  Och om det är bra att varningar kommer på mail eller sms bland en rad andra meddelanden.  

Omständigheter på riksnivå försvårade myndigheternas reaktion. Valencia är en ”autonomi”, dvs en av Spaniens 17 självständiga regioner, och styrs sedan ett år av Partido Popular (PP), som ungefär motsvarar moderaterna. PP fick makten 2023 i allians med Vox, ett parti som har likheter med SD. Efter en schism för några månader sedan drog Vox tillbaka sitt samarbete med PP i hela landet, och i Valencia styr nu bara PP. Det råkade vara en representant för Vox som ansvarade för beredskap och uppgiften hade tills vidare tilldelats en person som inte visste något om beredskap. 

Regionens ”president”, Carlos Mazón, förstod inte att något stort var på väg att hända och vidtog inga åtgärder. I Valencia regnar det sällan och inte heller den här morgonen. Mazón gick  på en lång lunch som inte slutade förrän strax före klockan 18, vilket inte är lika konstigt i Spanien som i Sverige. Han dök inte upp vid sammanträdet för att koordinera hjälpinsatserna förrän mellan 19 och 20, när de första flodvågorna redan sköljt över platserna söder om Valencia.  

Till detta ska läggas att det förekommer en dragkamp mellan centralregeringen och regionerna. I det här fallet försvåras konflikten av att de flesta regioner styrs av högern, medan centralregeringen utgörs av socialistpartiet och vänsterpartiet Sumar. Det är oklart exakt vilken kommunikation som förekommit mellan de två nivåerna. Mazón verkar ha dröjt med att be om hjälp och regeringen med att erbjuda stöd. Premiärminister Pedro Sánchez var på resa i Indien och på väg hem, men varken han eller ministrarna i Madrid reagerade omedelbart. Armén och civilgardisterna, som har vana, personal och materiel för att organisera hjälpinsatser, skickades inte ut. 

Sánchez regering vilar  på stöd i riksdagen från separatistpartier i Baskien och Katalonien som vill mota bort den spanska staten och i ännu högre grad  spansk polis och militär från sina regioner. Katastrofer brukar öka befolkningens stöd till  polis och militär, och det kan ha varit därför som regeringen inte ville använda dem i Valencia. En rad kommentatorer har jämfört med översvämningarna i Bilbao 1983, då armén mycket snabbt upprättade ett räddningscentrum, och skadorna blev betydligt mindre än nu i Valencia. 

Pedro Sánchez, kung Felipe och drottning Leticia reste gemensamt till Valencia på söndagen efter översvämningen men buades ut av invånare som under sex dagar knappt fått någon hjälp. Sánchez vände omedelbart på klacken och försvann i en bil. Han påstod sedan omedelbart att han hade attackerats av organiserade högerextrema grupper och han försäkrade pressen, också omedelbart, att han var oskadd. Detta har tolkats som extrem narcissism. Kungen lät sig däremot inte skrämmas utan stannade kvar, vilket torde ha ökat Sánchez välkända avundsjuka mot honom, eftersom kungen i alla avseenden är mer beundrad än Sánchez. 

Politikernas handlande kan i dag skärskådas som aldrig förr därför att de lämnar spår på sociala medier och i tv-uttalanden, och journalister har kunnat visa att politikerna i det här fallet har försökt dölja att de inte har agerat och att de anpassar vad de säger efter ögonblicket. Katastrofen i Valencia har lett till att en rad missförhållanden har uppenbarats och till kraftig kritik mot politikerna som grupp. De lokalt ansvariga i Valencia torde inte kunna sitta kvar. På regeringsnivå anklagar man förutom Sánchez också inrikes-, försvars- och miljöministrarna för overksamhet. Om man först talade om inkompetens använder man nu uttryck som ”kriminell underlåtenhet att agera”.  

Den som vid sidan av  Sánchez kritiseras hårdast  är miljöminister Teresa Ribera, som Sánchez nominerat till EU-kommissionär med ansvar för miljön. Det är hennes ministerium som är ansvarigt för att allt som har med vatten att göra som att rensa flodbäddar och bygga dammar. När katastrofen inträffade var hon i Paris och Bryssel för lobbyarbete inför förhöret och omröstningen i EU. Hennes andreman var i Colombia på ekologikonferens. Ribera  reste inte omedelbart tillbaka för att ta om arbetet på ministeriet. Sánchez själv reste vidare till FN:s ekologiska toppmöte i Baku.  

Katastrofen i Valencia inträffade när den politiska temperaturen redan var mycket hög. I jämförelse kan var och en av skandalerna verka futtiga men ett urval ur den senaste tidens händelser förklarar medborgarnas misstro mot politiker. Det allra mesta handlar om Pedro Sánchez.  

Sánchez kom till makten 2018, efter att första ha  manövrerat  ut socialistpartiets kandidat till ordförandeskapet i partiet, och därefter fått  med sig andra partier i en misstroendeomröstning mot den dåvarande premiärministern Mariano Rajoy, som byggde på  ett korruptionsfall i PP.  Sánchez framträdde den gången som moralens väktare, men har sedan dess  brutit sitt ord så många gånger att de inte går att räkna: Han skulle exempelvis aldrig samarbeta med västerpartiet Podemos, men  gjorde det. Han skulle aldrig ge amnesti åt katalanska separatister som förklarat självständighet, men  gjorde det också. Han samarbetar med ETA-anhängare i partiet Bildu utan att rodna. Hösten 2024 har han för att själv sitta kvar vid makten gett skattefördelar åt Baskien och Katalonien och strafflättnader åt dömda ETA-terrorister.  

De senaste månaderna har varit en följetång av korruptionsanklagelser. Sánchez hustru står åtalad för att ha missbrukat sin ställning, hans bror för skatteproblem och hans närmaste medarbetare i riksdagen för ekonomiska oegentligheter. I mail mellan korruptionsanklagade medarbetare kallas han ”nummer ett”, precis som i maffian. Den talman i riksdagen som partiet satt in är anklagad för att ha skott sig själv under Covid. Den riksåklagare han har utsett är själv åtalad för att ha läckt hemligstämplat material. Sánchez har försökt påverka domare. Han har under de två senaste åren misslyckats med att få igenom sin budget men har nu hittat ett sätt. Han vill inkludera en post i budgeten för att hjälpa Valencia, och vilket parti törs då låta bli att rösta på hans budget? Det finns en debatt i spansk press som gäller om man ska säga att Sánchez är omoralisk eller amoralisk. De flesta lutar mot amoralisk, eftersom han inte bryter mot någon specifik moralisk princip utan över huvud taget inte verkar räkna med någon moral. 

Sánchez har också en fenomenal tur. Den yttervänster som en tid såg ut att bli störst inom vänstern är inte längre något hot för honom. Pablo Iglesias köpte en lyxvilla i norra Madrid, vilket  blev för mycket för hans väljare. Íñigo Errejón, ledare för ett parti som framställer sig som superfeministiskt, har just anklagats offentligt för olämpligt beteende mot kvinnor och drogproblem. Yolanda Díaz är så impopulär att väljarna inte röstade på henne ens i hennes hemprovins.  

Det här är bakgrunden till den storm av kritik mot politiker som brutit ut, och ilskan är riktad både mot regeringen och mot regionstyret. Politikernas höga löner ställs i kontrast till deras brist på kompetens och ledarskapsförmåga. Inte så få spanjorer ifrågasätter också den indelning i ”autonomier”, som visat sig negativ i det här fallet. Sánchez å sin sida har haft tur igen. För några veckor sedan var han trängd av korruptionsskandaler.  Översvämningen i Valencia  lär under den närmaste tiden överskugga allt annat.   

***

Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd

Läs även: Muslimska Spanien – idyll eller förtryck?