Populära ­populister

När de flesta spanska regioner går till val på söndag är det en generalrepetition inför parlamentsvalet i vinter. Den stora frågan är för många: Hur stora blir Podemos? Partiet som grundades förra året har svept över det politiska landskapet. I många regioner väntas de få omkring 20 procent av rösterna, inte mycket mindre än det etablerade socialistpartiet och konservativa Partido Popular.

Podemos framgångar brukar jämföras med Syrizas i Grekland: de är reaktioner på åtstramningspolitiken, de vänder sig mot det rådande politiska etablissemanget, de är populistiska rörelser som spelar på känslor.

Men det finns en avgörande skillnad.

Till skillnad från Syriza som enbart beskrivs som populister av sina motståndare kallar sig Podemos själva för populister. Ledaren Pablo Iglesias, som gått från att hålla välbesökta föreläsningar i statsvetenskap vid Complutense-universitetet till att bli en av Spaniens mest välbekanta tv-personligheter med sitt debattprogram »La Tuerka«, är sinnebilden för en karismatisk ledare. I ett av programmen var nyligen den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe gäst. Hon är känd för att ha myntat begreppet »politisk agonism«, en teori som till skillnad från liberala föreställningar om demokrati tar fasta på konflikten. I ett Europa där alla rör sig mot mitten och extremhögern framgångsrikt använder ett alltmer populistiskt språk, och i ett Spanien där det statsbärande konservativa partiet heter Partido Popular och populism finns inbyggt i den politiska kulturen, har en bred och kraftfull vänsterrörelse inte råd att ta avstånd från populistiska metoder, hävdar Iglesias och Mouffe.

Ett uttryck för denna populism är att inget officiellt partimedlemskap finns i Podemos. Vem som helst kan göra sig till medlem genom att gå in på partiets nätforum och rösta på vem de vill se som sin lokala kandidat. Därför kan heller ingen säga exakt hur många medlemmar partiet har. Denna typ av direktdemokrati parad med ett centraliserat toppstyre och Iglesias karisma har vunnit många röster.

Enligt Juan Laborda, ekonomisk-politisk rådgivare till Podemos, kan partiet bli större än vad många räknar med.

– Opinionsundersökningarna underskattar Podemos. Det kan bli det största vänsterpartiet i vissa regioner.

Men Podemos är inte ensamma om att skörda framgångar. De senaste månaderna har också center-högerpartiet Ciudadanos (medborgare) stigit i mätningarna. De ses som ett högeralternativ till Podemos. Partiledaren Alberto Rivera står för en liberal politik och saknar Iglesias medvetna populism. De lockar främst röster från det konservativa regeringspartiet men också från socialisterna.

Gemensamt för de två partierna är dock kritiken mot den utbredda korruptionen inom de två etablerade partierna. De senaste åren har korruptionsskandalerna avlöst varandra: allt ifrån mutor i infrastrukturprojekt till ren nepotism har avslöjats i såväl regerande Partido Popular som Socialistpartiet. Ett av Ciudadanos viktigaste löften är därför ökad transparens. I Podemos är man så rädda för att själva anklagas för korruption att ledningen förbjudit medlemmar att ställa upp i kommunalvalen eftersom man skulle få för svårt att kontrollera vem partiet representeras av.

Att skandalerna kommer att straffa de etablerade partierna hårt är de flesta överens om. Vissa talar till och med om det spanska tvåpartisystemets död.

Enligt EU-parlamentarikern Fernando Maura, som är knuten till Ciudadanos, är det ett skifte av historiska mått som håller på att äga rum i Spanien.

– Vi har hittills inte haft en folklig demokrati i Spanien, bara en formell. Nu håller vi äntligen på att skapa en demokrati för folket också.