Predikanternas reträtt

Rick Santorum stod omgiven av ett dussintal unga republikaner med öl- och vinglas i händerna. Själv drack han inget, men hade fullt upp med att underhålla sina supportrar.

Det var sent en fredag i mars, på ett konferenshotell strax utanför Washington DC. Tidigare samma kväll hade Santorum hållit ett bejublat tal på CPAC, Conservative Political Action Committee, den största årliga sammankomsten för USA:s konservativa.

Årets CPAC var en viktig hållplats på republikanernas färd mot »the midterms«, om ganska precis sex månader, där väljarna röstar om hela representanthuset och en tredjedel av platserna i senaten.

Santorums tal var också en signal om en vändpunkt för republikanerna. Det handlar om ett riktningsbyte som kan prägla amerikansk politik ända fram till primärvalen 2016 och nästa slag om Vita huset.

I presidentvalet 2012 var Rick Santorum den kristna högerns kandidat. Den tidigare senatorn i Pennsylvania seglade fram som den mest seriösa utmanaren till Mitt Romney, med ett budskap som var tydligare förankrat i det som brukar kalls för traditionella värderingar. Han är stark motståndare till abort, enkönade äktenskap och hbt-rättigheter och föredrar avhållsamhetsundervisning framför preventivmedel.

Men i sitt tal på CPAC pratade Rick Santorum knappt om dessa ämnen. I stället handlade det om inkomstskillnader och arbetsmarknaden. Han beskyllde president Obama för att ha »skapat de största ekonomiska klyftorna på många decennier«, och kritiserade sitt eget parti för att skrämma bort medelklassen.

– Så länge det enda vi pratar om är skattesänkningar för rika så vinner vi inte arbetande amerikaners hjärtan.

Varför har denna korsriddare för religiösa republikaner slutat prata om de traditionella värdekonservativa frågorna?

Kanske för att de inte är så populära längre.

Under de senaste åren har delstat efter delstat legaliserat enkönade äktenskap. För tio år sedan var 55 procent av amerikanerna emot enkönade äktenskap, och 37 procent för. I dag är siffrorna omvända. Senast USA var med om ett så drastiskt skifte i en inrikespolitisk fråga var när det gällde rasmässig segregation på 1960-talet.

Inför höstens mellanårsval försöker republikanerna skaka av sig sin image som bakåtsträvare. Det är tydligt att partiet vill undvika en upprepning av det som hände 2012, då två kandidater förlorade senatsval för att de uppfattades som extrema i abortfrågan. I februari vetoförklarade den republikanska Arizona-guvernören Jan Brewer en lag som hon ansåg diskriminerande mot homosexuella, efter påtryckningar från bland andra Mitt Romney och John McCain. Sedan två år tillbaka välkomnar den amerikanska armén homosexuella och i år ser såväl NFL, den amerikanska fotbollsligan, som NBA, basketligan, ut att få sina första öppet homosexuella spelare.

Det mest talande exemplet på den kristna högerns motgångar ligger nog i ordvalet. Dess företrädare talar inte längre om att ha det amerikanska folket på sin sida, i en »tyst majoritet«. I stället har de börjat ikläda sig en offerroll som förtryckt minoritet, som påstår att deras religion är utsatt för ständiga attacker från demokraterna. Det skvallrar om att partiet insett att det har folket emot sig i dessa frågor.

Strategibytet kan i så fall betyda början till slutet på det »kulturkrig« om livsstil, sexualitet och kulturella värderingar och som pågått i ett par decennier nu. På republikanernas partikonvent 1992 höll den konservative Pat Buchanan ett berömt tal:

»Det här presidentvalet handlar inte bara om vem som får vad, utan det handlar om vilka vi är. Om vad vi tror på och vad vi står för som amerikaner. Det pågår ett religiöst krig i det här landet. Det är ett kulturellt krig, vars utgång är lika kritisk som det kalla kriget, för det är USA:s själ som står på spel.«

22 år senare tycks Buchanans sida ha förlorat.

När USA:s högsta domstol förra året upphävde en lag som förbjöd enkönade äktenskap skrev Washington Post: »Demokraterna håller på att vinna kulturkriget.«

Tidskriften The American Conservative konstaterade i en analys av årets CPAC-konferens att »den kristna högern är på reträtt«.

Det fanns en och annan representant på årets konferens som kritiserade »gaylobbyn« och »den homosexuella agendan«, men det var också första gången som någon talare på huvudscenen sa: »Gay-rättigheter är vår tids medborgarrättsrörelse.«

Mest ovationer fick Rand Paul, som representerar en mer libertariansk falang av partiet. Paul har förvisso alltid varit extremt populär på just CPAC, där hälften av publiken tycks vara unga studenter som kan citera filosofer och författare som Hayek och Ayn Rand utantill. De senaste åren har han dock gått från att vara ett slags perifer kultfigur till att bli en nationell ledare.

Rand Paul är visserligen betydligt mer konservativ än sitt rykte och en principfast abortmotståndare, men för de unga republikanerna förkroppsligar han ett hopp om att partiet gradvis börjar överge de kulturella striderna. Det märks i publiken på CPAC.

– Det pågår ett generationsskifte i partiet. Vi som är yngre tycker inte att det är statens jobb att lägga sig i frågor om abort, hbt-frågor, vapen och marijuana, säger studenten och Paul-anhängaren Matthew Hicks.

Morton Blackwell är en av de personer som format den moderna högern i USA, och har bland annat haft den republikanska strategen Karl Rove som sin lärjunge. Han erkänner att partiet nu kan ha förlorat en del av kulturkrigets slag, men hävdar ändå att det finns starkt stöd för traditionella värderingar bland unga amerikaner.

– Republikanerna har ingen framtid om vi inte behåller de värdekonservativa frågorna. Vi har aldrig haft en presidentkandidat som inte varit värdekonservativ och jag har svårt att se att vi kommer att ha det, säger Blackwell.
Han nämner abort som den fråga där partiet har vinden i ryggen. De senaste åren har republikanerna genomfört en nationell offensiv mot aborträttigheter på delstatsnivå, där 24 delstater infört nya restriktioner.

Samtidigt är det svårt att se att partiet skulle ha en växande folkopinion för abortrestriktioner. Snarare handlar det om att opinionen varit stillastående – progressiva och liberaler har inte gjort samma framsteg här som i andra frågor. Dessutom har flera republikaner som byggt kampanjer på att prata om abort förlorat val de senaste åren. För republikaner förblir det självklart att vara abortmotståndare om man vill vinna partiets primärval, men det är allt färre delstater där man kan besegra demokrater med en sådan agenda.

Hans von Spakovsky arbetar för Heritage Foundation, den största konservativa tankesmedjan i USA. Enligt honom handlar republikanernas motgångar i de värdekonservativa frågorna främst om att ekonomin är så dålig att folk inte har tid att bry sig om något annat – ett budskap konservativa använt sedan 2009, med varierade framgångar.

Under de två tidigare lågkonjunkturerna, i början av 2000-talet och i början av 1980-talet, var det snarare tvärtom: då gjorde den kristna högern sina största framsteg på många decennier. Hans von Spakovsky tror ändå på en framtid för konservatismen.

– När folk får mer erfarenhet av vad enkönade äktenskap innebär så kommer det en backlash, om fem, tio år, säger han.

För andra republikaner låter den typen av uttalanden mest som en ovilja att möta verkligheten. Ross Douthat, konservativ New York Times-kolumnist, skrev nyligen: »Det verkar närmast säkert att Högsta domstolen snart tillåter enkönade äktenskap i samtliga 50 delstater.«

De mest framåtblickande konservativa strategerna, som skatteaktivisten Grover Norquist, verkar ha insett att slaget redan kan vara över. Norquist har i stället ägnat våren åt att prata om det han anser vara den viktigaste frågan för konservativa de kommande åren: att reducera det som återstår av amerikanska fackförbund.

Fakta | Premiärvalen inför "The Midterms"

Hela representanthuset och en tredjedel av senaten byts ut vid mellanårsvalen den 22 november i år. Inför valet håller partierna primärval för att vaska fram kandidater.

I veckan hölls primärval i Arkansas, Georgia, Idaho, Kentucky, Oregon och Pennsylvania. Sedan tidigare har primvärlval hållits i Texas, Illinois, Washington D.C., Indiana, North Carolina, Ohio, Nebraska och West Virginia.

Kommande primärval:
3 juni Alabama, Kalifornien, Iowa, Mississippi, Montana, New Jersey, New Mexico, South Dakota
10 juni Maine, Nevada, North Dakota, South Carolina, Virginia
24 juni Colorado, Maryland, New York, Oklahoma, Utah
2 augusti Virgin Islands
5 augusti Kansas, Michigan, Missouri, Washington
7 augusti Tennessee
9 augusti Hawaii
12 augusti Connecticut, Minnesota, Wisconsin
19 augusti Alaska, Wyoming
26 augusti Arizona, Florida, Vermont
30 augusti Guam
9 september Delaware, Massachusetts, New Hampshire, Rhode Island