President Xi tar rygg på Mao

Föreställ dig att Elon Musk försvinner spårlöst i tre månader just efter att ha kritiserat USA:s finanssystem. Tänk sedan att Vita huset stoppar Teslas expansionsplaner, samtidigt som företaget pressas till att skänka hundratals miljarder kronor till myndighetskampanjer. Musk släpps sedan i tysthet och försvinner från offentligheten, samtidigt som värdet på Tesla halveras. 

Detta är precis vad som nyligen skedde med en av Kinas rikaste och mest högprofilerade entreprenörer, nämligen Alibabas grundare Jack Ma, som förra hösten hade mage att ifrågasätta kinesiska regleringsmyndigheters hämmande effekt på landets innovation. Under ett tal vid konferensen Bund Summit i Shanghai, liknade Jack Ma bland annat mentaliteten hos Kinas statliga banksystem med en pantbank. Bland åskådarna satt såväl myndighetstjänstemän som bankchefer och knöt näven i fickan.  

Sedan slog de till, sannolikt med en känsla av att ha blivit utmanade.  

Börsnoteringen av Ant Group – Alibabas dotterbolag som sköter Alipay, världens största betaltjänst – skulle äga rum ett par veckor efter konferensen. Den beräknades bli världens genom tidernas största. Företaget värderades till över 300 miljarder kronor, och skulle listas samtidigt i Shanghai och Hongkong. 

Men denna historiska börsintroduktion stoppades genom att någon uppe i hierarkin knäppte med fingrarna. Jack Ma försvann samtidigt spårlöst – såväl internetanvändare som Alibabas chefer spekulerade huruvida han fortfarande befann sig i landet, eller för den delen i livet. 

Först 88 dagar senare dök Jack Ma upp, som om ingenting hänt, i en video från en konferens för lärare på den kinesiska landsbygden. Den inflytelserika miljardären hade förvandlats till en hjälplös företagsägare, som uppgivet sa till myndigheterna att de gärna kunde ta över de delar av hans livsverk som de ville ha om en omstrukturering av Alibaba skulle bli nödvändig. 

Halmstrået som knäckte kamelens rygg, beskriver Wang, som forskar för en europeisk handelskammare i Kina, Jack Mas tal förra hösten.  

Utvecklingen är ännu känslig att prata om för alla som befinner sig i Kina. Wang vill bara nämnas med sitt efternamn – om inte främst av personlig säkerhet, så i alla fall för att undvika problem med arbetsgivaren. 

Wang uppger att president Xi Jinping tog talet som en personlig förolämpning efter att ha fått reda på dess innehåll. Därmed bidrog Jack Ma till att utlösa vad Wang kallar de bredare kraftåtgärderna mot Kinas internet- och teknikbolag, som under året skapat stora rubriker världen över. 

Den politiska ledningen i Peking har länge sneglat på landets framväxande privata entreprenörsklass med en växande misstänksamhet. Man vill till varje pris undvika uppkomsten av en samling bångstyriga oligarker som i Ryssland på nittiotalet, med rikedomar som potentiellt kan växlas in till politiskt inflytande.  

Ytterligare en anledning till avundsjukan är kinesiska myndigheters nyfunna besatthet av data och information. I somras lät regeringen veta att man inte kommer tillåta internetföretag att hantera insamling och användning av användardata.  

»Standarden måste kontrolleras av regeringen för att säkra att storföretagen hålls tillbaka«, kungjorde statliga medier. Inget företag kan tillåtas inneha mer information om folket än vad myndigheterna har.  

Detta blev bolaget Didi Chuxing, som driver en taxiapp som ofta kallas för »Kinas Uber« och som noterades på börsen i New York i slutet av juni, snart varse om. 

Didi används varje dag av miljontals kineser som letar taxibilar på de ofta trånga och kaotiska gatorna i landets cirka 100 miljonstäder. Få andra företag får därmed så detaljerad information om så många användares geografiska positioner och resvägar. Dessutom kunde appen spela in de samtal som fördes i bilen. 

Bara ett par dagar efter börsintroduktionen i New York beordrade kinesiska myndigheter landets app-butiker att ta bort Didi från sina sortiment. Bolaget förlorade snabbt halva sitt värde, och har än i dag inte återhämtat sig. 

Enligt uppgift var den drastiska åtgärden ett straff för att Didi innan noteringen inte gjort vad Peking krävt för att försäkra att användarinformationen inte kan hamna i utländska investerares händer.  

Oavsett anledning, så rörde det sig om en slags chockterapi som västerländska regeringar aldrig skulle kunna genomföra med rättsväsendet som verktyg. Men Kinas rättssystem kontrolleras fullt ut av landets kommunistparti, som fritt kan svänga sig med anklagelser om monopolställning för att attackera de företag som inte rättar in sig i ledet. 

The Economist beskrev under sommaren Kina som »ett policylaboratorium«, där en ohämmad stat slåss mot några av världens största företag om kontrollen över vår tids viktigaste digitala infrastruktur. 

Och det är tydligt vem som har övertaget. Sedan i februari har Hang Seng Tech – ett index på börsen i Hongkong med många kinesiska teknikbolag – tappat närmare hälften av sitt värde efter tillslag även mot internetjätten Tencent och Meituan, Kinas ledande app för hemleverans av mat. 

Samtidigt finns ännu djupare förklaringar till Pekings attack mot landets egna privata storföretag. Deras tillväxt har uppmuntrats allt sedan Mao Zedongs efterträdare Deng Xiaoping i slutet av sjuttiotalet införde marknadsreformer, och berättade för en överraskad befolkning att det efter årtionden av ideologisk kamp nu är »ärofyllt att bli rik«. 

En ohämmad tillväxt tog sin början, som fick extra tändvätska då centralregeringen som svar på den globala finanskrisen 2008 lanserade världens genom tiderna största stimulanspaket för att hålla tillväxten i gång. 

Det politiska och ekonomiska system som ledde Kinas resa från ett totalt utblottat land till världens största ekonomi kallas för »socialism med kinesiska förtecken«. Det har ofta skämtats om denna beteckning, vilken länge framstått som en ursäkt för att bedriva kapitalism i socialismens namn. 

Under årets gång har dock skratten tystnat. För i rak motsats till Deng Xiaopings maxim om att låta »några bli rika först«, så har Xi Jinping dammat av det gamla uttrycket »allmänt välstånd« och gjort det till Kinas kanske allra viktigaste politiska modeord just nu. 

Efter ett möte med centralkommittén för ekonomiska och finansiella frågor i mitten av augusti, var statliga medier noga med att framhålla hur Xi Jinping talade sig varm om allmänt välstånd. Frasen framhålls som en förutsättning för socialism och som ett viktigt inslag i Kinas modernisering. 

Det finns utan tvivel fog för en justering av Kinas fördelningspolitik. Trots att landet till namnet är en socialistisk folkrepublik, så noterade den schweiziska storbanken Credit Suisse nyligen att få av världens större ekonomier är så ojämlik. Enligt bankens beräkningar äger rikaste procenten av Kinas hushåll ungefär 30 procent av alla tillgångar. 

Detta är visserligen siffror som påminner om USA. Men då välfärden är mindre utbyggd och BNP per capita mycket lägre, så blir skillnaderna tydligare. Premiärminister Li Keqiang sa i fjol att över 600 miljoner kineser fortfarande har en månadsinkomst på motsvarande drygt 1 200 kronor.  

Gini-koefficienten, ett internationellt vedertaget mått för skillnader i inkomster och rikedom, är betydligt högre i dagens Kina än år 2000 och tillika större än i USA. Förvisso har det minskat något under det senaste årtiondet, då lönerna utvecklats snabbare än tillväxten. Men precis som i väst har den absoluta toppen blivit fortsatt rikare genom ägande i bland annat fastigheter och aktier. 

Magasinet The Wire China beräknade förra månaden att de 100 rikaste kinesernas förmögenheter sedan 2012 har sexdubblats, från 220 miljarder till 1,33 biljoner dollar. Kina har nu 698 dollarmiljardärer, vilket är nästa lika många som i USA – 724, trots att ekonomin är en tredjedel mindre och befolkningen mer än fyra gånger så stor. 

Branscherna som Kinas rikaste personer är verksamma inom har skiftat från områden som fastigheter och tunga industrier till teknologi och konsumentvaror. Samtidigt som den sociala mobiliteten minskar, så råder ett stort allmänt missnöje med magnaternas rikedomar och möjlighet att utnyttja arbetare. 

– 2019 spreds uppgifter om hur Meituans personal måste arbeta extremt hårt för att kunna leverera i tid och få betalt. Rapporter som denna spär verkligen på allmänhetens missnöje med denna tillväxtmodell, säger Wang vid handelskammaren när vi talas vid via en krypterad app. 

– Allmänt välstånd är mycket mer tilltalande för allmänheten och kan motverka korruption, särskilt mellan företag och myndigheter, vilket den tidigare tillväxtmodellen uppmuntrade. Det ledde till att partiets legitimitet ifrågasattes. 

Kampanjen för jämlikhet är alltså en del i en strävan att behålla den ekonomiska och sociala kontrollen genom stärkt legitimitet, i en tid då nyutexaminerade kineser har svårt att hitta välavlönade jobb och stressar med långa arbetsdagar och tuffa villkor. 

Teknikbolagen var i alla fall snabba att fatta vinken. I september meddelade Alibaba att företaget donerar hela 130 miljarder kronor för att hjälpa partiet att skapa allmänt välstånd.  

»Det är vår fasta övertygelse att om det går bra för Kina, så går det också bra för Alibaba«, sa företagets ordförande Daniel Zhang i samband med offentliggörandet av Alibabas bidrag. Pengarna ska bland annat gå till teknisk innovation, jobbskapande och omhändertagande av utsatta grupper. 

Ett par veckor tidigare hade landets andra ledande internetföretag Tencent utlovat närmare 70 miljarder kronor för att åstadkomma allmänt välstånd, främst genom utbildning och utveckling av landsbygden. 

Wang framhåller att den kinesiska befolkningen tycker om att se de extremt rika företagsledarna bli av med sina förmögenheter. Det handlar om en slags skadeglädje bland dem som upplever sig ha hamnat på efterkälken i de senaste årtiondenas otyglade ekonomiska utveckling, vilket gör Xi Jinpings nya politik mycket populär bland allmänheten. 

För inte ens Xi Jinping kan regera endast genom personkult. Presidenten måste samtidigt ha en agenda, annars blir han sårbar inför de politiska fiender som uppkommit då han armbågat sin väg till toppen i Peking. 

Att förändringarna sker just nu är ingen tillfällighet. I november äger ett viktigt plenum rum där kommunistpartiets centralkommitté sammanträder. Dessa hemlighetsfulla möten utgör ofta milstolpar eller vändpunkter i kinesisk politik.  

Exempelvis var det vid ett sådant plenum som Deng Xiaoping i december 1978 »öppnade dörren« genom att ersätta total centralplanering med marknadsreformer. Uppkommande plenums blygsamma tema är varför partiet – som firade 100 år i somras – har lyckats så bra det gångna seklet, samt hur det ska kunna fortsätta vara lika framgångsrikt i framtiden.  

Men än viktigare så är detta centralkommitténs sista fulla plenum innan den 20:e partikongressen nästa höst, där Xi Jinping förväntas utses till kommunistpartiets generalsekreterare – en titel långt viktigare än presidentposten – för en tredje ämbetsperiod. 

Efter att egenhändigt ha avskaffat den tidigare begränsningen på två femåriga mandatperioder, ska dessa två politiska sammankomster lägga grunden för Xi Jinpings livslånga styre över Kina. Tillslaget mot internetföretagen och löften om allmänt välstånd ger Xi Jinping en politisk plattform inför de viktiga mötena. 

Som ledare på livstid är det inte bara ekonomin som Xi vill kontrollera. För en dryg månad sedan skapades rubriker världen över med anledning av ett förbud mot att spela dataspel online. Kinesiska ungdomar får nu bara ägna sig åt detta tidsfördriv tre timmar i veckan: klockan 20–21 fredag till söndag, samt ett tillfälligt uppskov under nationella helgdagar. 

Statliga medier framhöll dataspelen som ett själsligt opium. Förbudet var i allmänhetens intresse, sas det, eftersom den yngre generationen är moderlandets framtid och denna ovana är skadlig mot såväl mental som fysisk hälsa. Ungdomen måste i stället uppfostras till att fortsätta arbeta för den kinesiska nationens återfödelse. 

Åtgärden kan framstå som absurd, men är i själva verket en byggkloss i en större plan. Redan i mars i år varnade Xi Jinping vid parlamentets årliga sammanträde för onlinespel samt andra »smutsiga och stökiga« fenomen på internet som kan ha dåligt inflytande på landets ungdom. 

Under sommaren påbörjades vidare en kampanj mot vad myndigheterna kallade en »kaotisk kändiskultur« som även den bedömdes vara skadlig för landets ungdom. 

Landets största mikroblogg Sina Weibo raderade omgående tusentals konton och grupper som fokuserade på nöjesnyheter eller fungerade som fanklubb för kändisar. Sociala medier befalldes att inte ranka kändisar i listor utifrån hashtags eller popularitet – fokus ska ligga på produktioner, inte personer. 

Kändispersoner ska i sin tur formas efter stränga ideal. I somras försvann plötsligt alla produktioner med skådespelerskan Zhao Wei från landets samtliga streaming-tjänster och tv-tablåer. Sedan dömdes en annan skådespelerska vid namn Zheng Shuang att böta 300 miljoner kronor för skattebrott. 

Problemet fanns i stökiga privatliv som inkluderade skilsmässor och resor till USA för konstbefruktning av surrogatmammor. Det var sannolikt inte heller en slump att Zhao Wei hade en nära personlig relation till Jack Ma. 

I början av september beordrade landets regleringsmyndigheter vidare att manliga kändisar som har »felaktiga politiska uppfattningar« eller »kvinnlig klädstil« ska bort från såväl rutan som nätet. Statliga nyhetsbyrån Xinhua fördömde en så kallad »sjuklig estetik« bland manliga mediekändisar som är smala, sminkar sig eller bär androgyn klädsel. 

Det duger helt enkelt inte för den nya socialistiska mönstermänniskan att skjuta zombies och springa efter kändisar. Så vad ska kinesisk ungdom då ägna sig åt i stället? En fingervisning kom då »Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska förtecken i en ny tidsera« introducerades i läroplanen vid landets skolor till denna hösttermin. När utbildningsministeriet presenterade det nya ämnet så underströks vikten av att »beväpna studenterna« med Xi Jinpings tänkande, för att forma en generation medborgare rustade att upprätthålla socialismen. 

Generalsekreterarens tankar har nu inkorporerats i en rad läroämnen vid grundskola, yrkesutbildning och högre lärosäten. Nyhetsbyrån AFP beskrev de nya läroböckerna för landets grundskoleelever som fyllda med »presidentens kärnfulla citat och bilder av hans leende ansikte«. 

Wang, analytikern i Kina, menar att den nuvarande regeringen i allmänhet och president Xi Jinping i synnerhet inte är nöjd med föregående administrations åsidosättande av politisk teori. Det finns en ambition att återgå till rötterna och närvaron av ideologi är nu mer påtaglig i vardagen. 

– Regeringen vill avlägsna västerländskt inflytande med hjälp av socialism och Xi Jinpings egen ideologi. Man vill börja från barnsben, och om ungdomar spelar mer dataspel får de mindre tid till att studera ideologiska frågor«, konstaterar Wang. 

Att regeringen menar allvar med sin kontroll av utbildningssektorn märktes också genom de restriktioner som i slutet av juli infördes mot extra undervisning online efter skoltid. Företag som ägnar sig åt denna verksamhet får inte längre gå med vinst eller anskaffa kapital via börsen. De tillåts inte heller erbjuda undervisning av utländska lärare. 

I ett Kina där utbildning prioriteras högt, har »EdTech« (education technology) blivit en industri värd flera hundra miljarder kronor. Nu försvann lejonparten av denna industri med ett penseldrag, återigen helt utan hänsyn till näringsliv eller investerare.  

Aktier i företag som TAL Education Group, som är listat i USA, rasade över en natt. TAL har förlorat över 90 procent av sitt värde det senaste halvåret, och visar inga tecken på återhämtning. Till och med Duolingo, en av världens största appar för språkstudier, försvann från flera kinesiska app-butiker. 

Vid sidan av fostran av en ny socialistisk generation så måste partiets ära även försvaras här och nu. Xi Jinping är av uppfattningen att Sovjetunionens sammanbrott hörde samman med misslyckandet att kontrollera den egna historiens narrativ.  

För att Kina inte skulle gå i samma fälla, trappades åtgärderna upp för att säkerställa en så kallad korrekt syn på historien inför det kinesiska kommunistpartiets 100-årsdag 1 juli i år. Vid parlamentsmötet i mars kommenderade Xi Jinping en upprensning av ensidiga analyser och obskyra iakttagelser av Kinas historia. 

Kort därefter etablerade myndigheterna ett angiverisystem för anmälan av »felaktiga historiska teorier«. På bara en månad raderades över två miljoner inlägg online, främst för påstådd svartmålning av kommunistpartiets tid vid makten.  

Inför jubileet kungjorde Kinas officiella historie­akademi vidare att det inte längre är tillräckligt för forskare att vara torra observatörer. De har också ett samhällsansvar att motverka »historienihilism«, en numera brottslig gummiterm som brett definierat innebär att motsätta sig partiets tolkning av historien. En viktig beståndsdel är att spela ner Mao Zedongs historiska snedsteg för att enklare rättfärdiga Xi Jinpings fortsatta grepp om makten. 

Även här är populärkulturen essentiell. Det upptäckte journalisten Luo Changping, när han tidigare i oktober fick påhälsning av polis på ön Hainan i södra Kina. I ett inlägg på sociala medier hade Luo kritiserat den nya storfilmen Striden vid floden Changjin, som ger en minst sagt alternerad bild av Kinas deltagande i Koreakriget. Polisen meddelade att Luo Changping nu är under utredning för att ha skadat nationella martyrers rykte och heder. 

När 100-årsdagen väl inföll, översåg nuvarande och tidigare partitoppar firandet från Himmelska fridens port i hjärtat av Peking, iklädda svarta uniforma kostymer. Det enda undantaget var Xi Jinping, som dagen till ära bar en Mao-kostym. Partitidningen Folkets dagblad publicerade samma dag 100 citat av kommunistpartiets historiska ledare. Där fanns 30 citat vardera av Mao Zedong och Xi Jinping. Med hjälp av en slags kremlologi som än i dag är högst relevant i Kina, kan artiklar som denna dechiffrera såväl Xi Jinpings självbild som politiska ambitioner. 

Ståendes precis ovanför det ikoniska porträttet av Mao Zedong, förklarade Xi Jinping att Kina nu tack vare partiets ledning har uppnått måttligt välstånd inom alla samhällsområden – en på förhand uttalad målsättning på vägen till världsledande socialistisk supermakt år 2049, då själva Folkrepubliken Kina firar 100 år. 

Historiskt har denna sorts patriotism varit ett tveeggat svärd. Det gäller även i dagens Kina. De uppiskade nationalistiska känslorna blev övertydliga i och med essän Alla kan känna av att en djupgående förändring är på gång!, publicerad sista helgen i augusti av den obskyra maoistiska bloggaren Li Guangman. 

Med bombastisk retorik berömdes agerandet för att utöka kontrollen över den ruttna underhållningsindustrin. Utan omedelbara åtgärder kommer konst, litteratur, film och annan kultur säkert att bli precis lika degenererad. 

Det högtidliga firandet av partiets 100-årsdag, nytt fokus på »allmänt välstånd« och kampanjen mot privata storföretag togs av Li Guangman som intäkt för att Xi Jinping har satt en ny kulturrevolution i rörelse, denna gång med udden riktad mot landets rika kapitalister. Han anklagade samtidigt USA för att attackera Kina, och krävde resoluta motåtgärder från Pekings håll för att undvika att gå Sovjetunionens öde till mötes. 

Budskapet är typiskt för den samling ny-maoister som har vuxit fram i en reaktion på Kinas snabba samhällsutveckling. Vad som fick Lis essä att sticka ut var inte själva innebörden, utan den breda spridningen.  Texten blev inte bara en omedelbar viral hit på sociala medier. Den återpublicerades även av tunga medier som statliga nyhetsbyrån Xinhua och partitidningen Folkets dagblad, även i tryckt form. Något som tyder på att det kontroversiella innehållet åtnjöt stöd av personer högt uppe i hierarkin. 

Att hylla Mao Zedong är i dagens Kina en säker metod för att uttrycka missnöje med det rådande tillståndet utan att riskera personliga konsekvenser. Staten omfamnar ju numera Mao Zedongs livsgärning. Men för Xi Jinping är denna komplexa balansgång ytterst svårnavigerad. 

Xi Jinping har själv mardrömmar från kulturrevolutionen. Hans familj slogs sönder och samman. Själv spenderade han sex år i den utfattiga provinsen Shaanxi, sovandes i en grotta hos bönderna han dagtid tvingades slita sida vid sida med. 

Men trots de många likheterna mellan Mao Zedong och Xi Jinping, så finns där också en övergripande skillnad. Medan Mao Zedong såg konstant revolution som nödvändig för att bibehålla den ideologiska renheten, så är Xi Jinping i det närmaste besatt av stabilitet och kontroll. 

Därför kunde Hu Xijin – ökänd hökaktig redaktör för Global Times, som ges ut av Folkets dagblad – snart ses kritisera Li Guangmans essä för att missleda folket genom överdrivet språkbruk. Han påpekade att budskapet går stick i stäv med öppnandet och de ekonomiska reformer som gjort Kina rikt och mäktigt. 

Framväxten av Kinas dynamiska internet- och tekniksektor, med några av världens största och mest innovativa företag i branschen, är en av de absolut mest imponerande aspekterna av landets moderna utveckling. Men den senaste tidens regleringar riskerar motarbeta utvecklingen. 

Förvisso har Kinas miljardärer alltid levt under ett visst hot. Listan på landets rikaste invånare brukar skämtsamt jämföras med en slags hitlist av tänkbara offer i tider av politisk eller ekonomisk turbulens. 

För många, även längre ner på listan, är jämförelsen i allra högsta grad verklig. Sedan 2018 har myndigheterna bedrivit en kampanj mot organiserad brottslighet. Den har resulterat i att 237 000 personer straffats och 15 000 kriminella grupperingar upplösts. En stor del uppges vara affärsmän som samarbetat med lokala tjänstemän. Insatsen har spridit skräck bland landets entreprenörer. Under 2019, alltså före pandemin, halverades investeringarna i fasta tillgångar inom den privata sektorn. Situationen påminner om rädslan som skapade passivitet bland partiets tjänstemän under den anti-korruptionskampanj som Xi Jinping bedrev när han just tagit makten. 

Vid årets upplaga av World Internet Conference i staden Wuzhen för ett par veckor sedan varnades deltagarna för oordnad expansion av kapital. Det som tidigare varit ett forum för entreprenöriell inspiration, blev nu en plattform för avkrävande av lojalitet gentemot statens planer på att tvångsdistribuera ut de närvarande företagens tillgångar. 

Under denna konferens förklarade företrädare för Alibaba hur de 130 miljarder kronor man donerat till allmänt välstånd ska spenderas. Detta trots att – eller kanske på grund av – att företaget tidigare i år fick böta 25 miljarder kronor för att ha missbrukat sin monopolställning. 

Efter konferensen i Wuzhen dömdes även Meituan till miljardböter efter liknande anklagelser, och nu väntar alla på hur mycket Didi Chuxing ska tvingas slanta upp för att ha tvekat i dansen efter myndigheternas pipa. Dessutom kompliceras teknikföretagens framtida möjligheter att söka kapital via utländska börsnoteringar av en ny uppsättning regler. Andemeningen är att kinesiska bolag gör bäst i att stanna i Kina. 

Allt detta lockar knappast ingenjörer eller entreprenörer att ge sig ut på vågade äventyr. Än mindre lockar det talanger från utlandet, som skulle tjäna Kina gott i en tid av uttalad högteknologisk kapplöpning med USA och andra västländer. 

Privatsektorn står i dag enligt officiell statistik för över 80 procent av alla jobb i Kina, och skapar dessutom över 90 procent av alla nya jobbtillfällen. Ledningen är medveten om näringslivets roll i Kinas ekonomi, och bedriver ingalunda något krig för att helt radera ut privat företagsamhet. Dock är Xi Jinping övertygad om att den privata sektorn mår bra av utökad statlig styrning. Receptet är att minska makten bland entreprenörer och chefer genom att kontrollera företagen närmare.  

Redan innan Xi Jinping tog makten gjorde kinesisk lagstiftning gällande att varje arbetsplats som anställer fler än tre partimedlemmar måste upprätta en particell, och företag där över 100 partimedlemmar jobbar ska sätta upp en partikommitté. Sedan Xi Jinping blev president har dessa regler börjat implementeras. 

»Partiorganisationer måste vara verksamma överallt där partimedlemmar arbetar och lever«, sa Xi nyligen då han besökte den hela våning som partiet ockuperar i den närmare 500 meter höga skyskrapan Shanghai World Financial Center. Dessa organisationer, uppmanade Xi Jinping, ska fungera som kampnästen. 

Förutom att partiorganisationer nu aktivt påverkar beslutsfattningen i en majoritet av landets medelstora och större företag, har investmentbolag tillhörandes kinesiska myndigheter de senaste två åren förvärvat andelar i mikrobloggen Sina Weibo och Bytedance, som äger videoappen TikTok.  

Oavsett kompetensen, så har tjänstemännen i Xi Jinpings närhet med ansvar för ekonomiska frågor sannerligen ställts på prov den senaste dryga månaden. Detta på grund av krisen i fastighetskonglomeratet Evergrande, med skulder på över 2 500 miljarder kronor som riskerar destabilisera hela Kinas finanssystem. 

Evergrandes härdsmälta hänger samman med de så kallade tre röda linjerna som regeringen utfärdade i augusti i fjol, för att motverka oansvarig utlåning inom fastighetssektorn. Direktiv som skapade akuta problem för Evergrandes pyramidspelsliknande affärsmodell. 

Efter att ha sugit ut den sista musten ur sina kunder och leverantörer så orkade företaget inte längre uppehålla illusionen om att vara för stort för att misslyckas. Betalningar till långivare och leverantörer ställdes in, och byggnationen av 1,4 miljoner lägenheter som köpare redan betalat för stoppades. 

– Den förra administrationen sa flera gånger att den ekonomiska modellen var obalanserad, men hade aldrig beslutsamheten att ta sig an frågan. Så president Xi förtjänar ett visst beröm för detta, säger Wang vid handelskammaren i Peking. 

Wang framhåller debaclet med Evergrande som ett tydligt bevis på att den gamla utvecklingsmodellen, där företagsledare uppmanades att leverera tillväxt till varje pris, har kommit till vägs ände. Nu vill myndigheterna detaljstyra tillväxten inom olika industrier, samt ordna strukturella problem med utlån och skulder. 

Alla dessa kampanjer hänger samman i en bredare mening. Wang berättar hur man i Kina talar om »de tre bergen« i en familjs utgifter: boende, utbildning och sjukvård. Dessa kostnader får många kineser att tveka inför att få fler barn. 

Efter decennier av ettbarnspolitik brottas Kina med enorma demografiska problem. Enligt den senaste folkräkningen som utförde tidigare i år, har andelen kineser över 60 år ökat till närmare 19 procent, jämfört med drygt 13 procent för ett årtionde sedan. Trots att ettbarnspolitiken avskaffades 2016 har antalet födslar minskat fyra år i följd. I fjol var de lägre än någon gång sedan 1961, då en svältkatastrof härjade över hela landet. De fallande födelsetalen fick forskare vid ett universitet i staden Xi’an att i oktober i år varna för att Kinas befolkning kan halveras redan om 45 år. 

Genom att stoppa skenande fastighetspriser, hålla ner kostnaden för utbildning och implementera allmänt välstånd hoppas myndigheterna att barnafödandet ska öka. 

– Vi kommer få se fler initiativ till att uppmuntra eller pressa hushåll att få fler barn, tror Wang. 

– Särskilt som den förda politiken redan blir alltmer påträngande i privatlivet.

Sammantaget visar utvecklingen att »socialism med kinesiska förtecken« är mer än bara tomma ord för Xi Jinping. Han avser, i rak motsats till Deng Xiaoping, att göra Kina mer socialistiskt. 

Utländska företag och investerare som räknar med en fortsättning av den kapitalistiska huggsexa som präglat en stor del av Kinas ekonomi i modern tid riskerar därmed att bli besvikna. 

Richard McGregor, författare till boken The Party: The Secret World of China’s Secret Communist Rulers konstaterade nyligen i en artikel för tidningen Nikkei Asia att Xi Jinping har en lång lista med prioriteringar i den pågående omdaningen av det kinesiska samhället.  

Att återinrätta socialism står högt upp på denna lista; att hålla utländska investerare nöjda och glada ligger betydligt längre ner.  

Sedan Deng Xiaoping öppnade Kina har landets befolkning – med undantag för ett par år efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989 – tillåtits ett visst mått av personlig frihet utanför politiken. Inom konst och musik tilläts för ett par årtionden sedan yttringar som inte skulle vara möjliga i dagsläget. 

Men Xi Jinpings »kinesiska dröm« är mer konservativ till sin natur, med referenser till marxism och äldre kinesisk filosofi som förespråkar enighet. Regimen är dessutom redo att styra befolkningens livsvanor i större omfattning än på länge. 

– Sedan Xi kom till makten har en rörelse pågått för att återgå till det grundläggande. Partiet ska hjälpa folket att bli rikare och lyckligare, säger Wang och menar att partiet tidigare har tvekat, men nu går in och dirigerar folks liv med större självförtroende än tidigare, stärkta av framgången som landets ekonomiska tillväxt utgör. 

Wang, som alltså befinner sig i Kina, menar att detta tas emot olika. 

– Uppfattningen om Xi är blandad. Många älskar honom och många hatar honom. Hans anti-korruptionskampanj var särskilt populär bland lägre utbildade äldre personer, som har nostalgiska känslor för en svunnen tid då alla var lika fattiga. Lägre utbildade yngre personer som tycker att kinesisk diplomati tidigare varit svag tycker också om hans politik för ett starkt Kina.« 

Bland välbärgad medelklass som drabbats av den senaste tidens kampanjer är Xi Jinping mindre omtyckt. Liberaler »avskyr« honom, menar Wang, och säger att många av dem har valt att lämna Kina. Anställda vid internet- och teknikföretag, som sett arbete och karriärmöjligheter gå upp i rök, är i regel heller inte särskilt imponerade. 

Framför allt understryker Wang att opinionsläget är oklart, eftersom det är förknippat med risk att kritisera den förda politiken och internet är hårt censurerat. 

En internetanvändare skämtade dock syrligt att den socialistiska mönstermänniskan i denna nya tidsera »inte deltar i extra utbildning efter skoltid, inte spelar dataspel och inte jagar runt efter kändisar«.  

De gör i stället klart sina läxor och läser Xi Jinpings samlade verk en timme varje dag, somnar före klockan tio på kvällen, uppmanar sina föräldrar att få fler barn och hjälper till att se efter de gamla i familjen. 

Som Xi Jinping själv förklarade vid partikongressen 2017, då han utsågs till generalsekreterare för de kommande fem åren: »Öst, väst, söder, norr och mitten – partiet styr allting.«