Presidentskifte lär knappast svika Castro

»Don’t part side against the family again.« Michael Corleones viskning till sin bror Fredo, på Hotel Nacional i Havanna nyårsafton 1958, i »Gudfadern 2« är en av filmhistoriens mest berömda vändpunkter. Michael inser att Fredo har förrått honom. Den siciliansk-amerikanska maffiafamilj han är överhuvud för lyder inte längre under sin heligaste princip, att skydda varandra.

Som av en händelse utspelar sig nyckelscenen i Francis Ford Coppolas fiktiva historia mot fonden av ett verkligt ögonblick. Utanför hotellet pågår gatustrider. Maffiafamiljernas välgörare, den kubanske diktatorn Batista, flyr. Skäggiga revolutionärer intar Havanna.

Var det något dessa nya ledare skulle visa sig skickliga på var det att hålla ihop familjen. Fidel Castro styrde Kuba i fem decennier. År 2006 lämnade han över makten till sin bror Raúl, som har styrt den socialistiska enpartistaten sedan dess. Som den svenske ambassadören Jonas Lovén berättade i Fokus i början av förra året skulle Raúl i år lämna över presidentposten till 57-årige Miguel Díaz-Canel. Det skedde i förra veckan.

Vilken betydelse har ett sådant maktskifte?

Enligt Fredrik Uggla, professor i latinamerikakunskap vid Stockholms universitet, kommer inte mycket att förändras. I alla fall inte på kort sikt.

– Det är en generationsväxling, men ­Díaz-Canel kommer fram som Castros man, inget tyder på att det finns någon åsiktsskillnad dem emellan. Raúl Castro förblir kommunistpartiets ordförande och partiet är den centrala maktfunktionen på Kuba. Díaz-Canel är tillsatt under övervakning, en protegé. Men någon dag avgår ju Raúl Castro, eller dör. Och frågan är: Vem blir det då?

En del pekar ut Raúl Castros svärson, generalen Luis Alberto Rodríguez López-Callejas, som styr den grupp som kontrollerar militärens ekonomiska ägande. Den nye presidenten Miguel Díaz-Canel har ingen bakgrund inom de militära styrkorna. I stället är det en lång tid som trogen partimedlem som banat hans väg.   

– Efter Raúl Castros död skulle det kunna komma en situation där Díaz-Canel ställs mot militären, och ingen vet i dag hur en sån maktkamp skulle sluta, säger Fredrik Uggla.

Men Kuba står förstås inför utmaningar.

– De stora underskotten i statsfinanserna visar att man inte kan försörja sig själv på den sociala och ekonomiska nivå man har nu. Kuba fick stöd från Sovjet fram till 1991. Sedan kom en ekonomiskt svår period som på Kuba kallas »den speciella perioden«, som varade till dess att Venezuela tog över rollen som ekonomiska skyddsmakt. Men i dagens situation har Venezuela små möjligheter att fortsätta stödet.

Vissa spår en utveckling mot ekonomiska reformer men att kommunistpartiet behåller makten, efter kinesisk och vietnamesisk modell. Fredrik Uggla tror inte på något sådant.

– Det skulle förmodligen kräva att USA ställer upp som marknad, och att Kuba är intresserad av att bli ett nav för billighetsturism. Men hade man velat gå den vägen hade man tagit mycket större steg än man gjort hittills. Kuba är en mycket mer ideologiskt motiverad stat än Kina och Vietnam.

Även om stödet för revolutionen är betydligt mindre än vad den kubanska regimen låtsas skiljer sig Kuba från andra diktaturer på ett sätt: starka symboliska dissidenter tycks lysa med sin frånvaro.

– Regimen har satt i system att trakassera oppositionella tills de lämnar landet. Och så fortsätter den med sitt övertalningsprojekt om att man har det bra. Även om de får allt svårare att övertyga folk om detta, har vi sett få öppna tecken på motstånd och man vet inget om interna maktkamper innan de blir synliga, säger Fredrik Uggla.

Michael Corleones viskning lär vara giltig i Havanna en tid framöver.