Protesterna knäcker Frankrikes tillväxt

31 mars. Det är en vanlig skoldag, men vid ett 50-tal gymnasier i Paris ställs lektionerna in när arga studenter blockerar sina skolor. En vecka tidigare har den socialistiska regeringens arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri lagt fram ett förslag om ny arbetsrättslag i det franska ministerrådet, ett förslag som enligt kritiker tar fransk arbetsrätt åtskilliga år tillbaka i tiden, med minskad anställningstrygghet, längre arbetstider och sämre lönevillkor.

Framåt kvällen strålar gymnasisterna samman med andra unga parisare på Place de la République. Under slagord på nätet, på plakat och rakt ut i den ovanligt svala vårluften lovar studenterna att aldrig ge vika. Rörelsen får namnet Nuit Debout, »stående natt«.

Under veckorna som följer fortsätter unga fransmän att samlas i hundratusental över hela Frankrike och uppretade oppositionspolitiker räknar på kostnaderna för förstörelsen i demonstranternas spår. I ett försök att blidka studentorganisationerna drar president Hollande tillbaka flera kritiserade förslag för unga och lärlingar på arbetsmarknaden. Det räcker inte.

Frankrike är känt för att grupper ideligen reser sig som en man och går ut på gator och torg för att demonstrera och strejka. Men trots det har president Hollande nu fått det värsta kaoset på arbetsmarknaden på decennier, kanske sedan 1970-talet.

Men om de unga demonstranterna, löst organiserade med hjälp av twitter, facebook och samlingsforum i sociala medier, har varit ett problem så är det ingenting jämfört med när de stora fackförbunden, främst inom transportsektorn, nu har gett sig in i striden. Förra helgen blev det bokstavligen soppatorsk på en femtedel av landets bensinstationer då strejkande arbetare blockerade raffinaderierna. I tisdags kväll drog det mäktiga CGT, ett av landets största fackförbund, igång en jättestrejk som fick en stor del av tågen att stå stilla. Fackförbundet anser att lagförslaget är alltför företagsvänligt och inte tillräckligt skyddar arbetstagarna.

De kontroversiella förslagen är livsviktiga för politikerna som hoppas att sätta fart på hjulen i Frankrikes ekonomi och i förlängningen få bukt med Frankrikes växande statsskuld, som nu har nått 96 procent av BNP. I en artikel i dagstidningen Sud Ouest den 31 maj betonar president Hollande att förslaget inte kommer att dras tillbaka. Han är, precis som ekonomerna i EU-kommissionen, övertygad om att Frankrike långsiktigt måste bli mer konkurrenskraftigt. Exporten är ett sorgebarn, med åtskilliga år av negativ handelsbalans.

Och tecken finns på att landet är på rätt väg. Förra året började Frankrike se en liten ökning i tillväxten efter tre år av ekonomisk stagnation. Under årets första månader tog privatkonsumtionen fart på allvar, stödd av lägre oljepriser. Arbetslösheten minskade något och företagen började investera efter fyra år av försiktighet.

Det nationella institutet för statistik och ekonomiska studier, l´Insee, skruvade upp tillväxtsiffrorna för årets fyra första månader, jämfört med tidigare prognoser. Det är goda nyheter för president Hollande som flera gånger har upprepat att han inte ställer upp för omval 2017 om han inte lyckas få ner arbetslösheten.

Därför är det en paradoxal tid som det nya förslaget har landat i. Förslaget som skulle smörja hjulen och sätta ytterligare fart på tillväxten riskerar nu att bli det som, illa förankrat hos befolkningen, får hjulen att hacka.

Med bara en vecka kvar till avspark mellan Frankrike och Rumänien i fotbolls-EM, som spelas i en lång rad franska städer, är det extra dåliga nyheter att också Air Frances piloter hotar med utdragna strejker och kaos i flygtrafiken under juni månad.

Vårens turbulens har lett till de lägsta förtroendesiffrorna någonsin för en sittande fransk president, bara 14 procent. Om det vore val i dag så skulle både republikanernas Nicolas Sarkozy och Front Nationals Marine Le Pen slå ut Hollande från andra rundan, visar opinionsundersökningar.

Fortsätter den utvecklingen så riskerar presidenten att, trots att han lyckats med ett av sina viktigaste vallöften, inte bli socialistpartiets förstaval inför presidentvalet.