Putin saknar plan mot terrorn

Kropparna hade knappt hunnit transporteras bort från flygplatsen i Moskva innan ryska myndigheter pekade med hela handen mot Kaukasus.
Bombdådet är varken det största eller blodigaste som drabbat landet. Men för varje nytt attentat blir det alltmer uppenbart att den ryska ledningen inte har någon effektiv metod att komma åt terrorismens rötter. Ändå måste den ryska ledningen hitta ett sätt att förbättra säkerhetssituationen i landet. Annars riskeras stora prestigeförluster för Ryssland, som fått äran att arrangera vinter-OS 2014 och fotbolls-VM 2018.

På många sätt är det rimligt att jämföra situationen i dagens Ryssland med Storbritannien på 70-talet när nordirländska IRA sprängde bomber i London och Birmingham. Eller de decennier när baskiska ETA gjort Madrids gator osäkra. I botten ligger etniska och religiösa motsättningar, ekonomiskt utanförskap och gamla historiska surdegar.

Av de västeuropeiska exemplen kan man lära sig att även om en tuff terror­bekämpning kan ge resultat i form av färre sprängdåd, tar det generationer att åstadkomma ett mera varaktigt lugn i konfliktområdena. Nordirland är kanske där, Baskien är det ännu inte.

Vad ska man då tro om Ryssland och dess laglösa sydgräns på Kaukasus norra sluttningar? Ja, inget pekar på att det skulle kunna gå fortare där. Den grundläggande motsättningen mellan centralmakten i Moskva och de små folk som bor längs gränsen är flera hundra år gammal. Två av de största folken, tjetjenerna och tjerkesserna, gjorde väpnat motstånd mot Tsarryssland långt in på 1800-talet. Såren efter de striderna är inte läkta. I Tjetjenien har motsättningarna förvärrats av två blodiga krig under de senaste årtiondena. Tjerkesser i exil har bestämt sig för att högtidlighålla 150-årsminnet av en tsarrysk massaker i OS-staden Sotji 2014.

Under sovjettiden var trycket mot alla nationella självständighetsyttringar hårt. Kommunistpartiet och KGB infiltrerade och avslöjade varje försök till motstånd mot centralmakten. Stalin lät efter den tyska ockupationen under andra världskriget deportera hela folkslag (bland andra tjetjenerna) för påstått samröre med ockupanterna. Men Stalin spelade också på etniska motsättningar folken emellan, något som kommit till ytan efter Sovjetunionens sönderfall, då säkerhetstjänstens kontroll minskat.

Den moderna terror som har sina rötter i norra Kaukasus tog sin början under och mellan krigen i Tjetjenien. Ofta som ren hämnd för den ryska arméns hårdföra framfart. En våg av kidnappningar blev helt enkelt ett sätt att finansiera gerillakriget. Så småningom flyttade våldet utanför Tjetjeniens gränser till grannrepublikerna Dagestan, Ingusjien och Nordossetien.

Någon islamistisk rörelse fanns knappast till att börja med. Den finländska journalisten Anna-Lena Laurén skriver i boken »I bergen finns inga herrar«, att islam egentligen har ganska svaga rötter i Kaukasus. Den har existerat i en ganska sekulariserad form med hedniska inslag sedan lång tid, avskild från fundamentalistiska rörelser i Mellanöstern.

– I dag är det mode att vara en »god muslim«, till exempel i Tjetjenien, men det är få som har någon egentlig insikt i vad islam är, säger hon till Fokus. Hos de flesta handlar det mer om att utföra religiösa riter och gå i moskén än om någon djupare tro.

Hon understryker också att självmordsbombare inte har någon hjältestatus att räkna med i det kaukasiska samhället. Precis som i väst är det en mycket liten grupp aktivister som kan tänka sig att utföra terrordåd. De bringar skam och vanära över sina familjer i de traditionsbundna kaukasiska familjerna eller klanerna.

– Självmordsbombare och grupper som tar till så extrema handlingar vittnar främst om den splittring som uppstått mellan generationer och individer i det här området. Något som i sin tur bottnar i hopplöshet och marginalisering i dagens Ryssland, menar Anna-Lena Laurén.

När man talar om den skärpta säkerhetssituationen i landet ska man därför ha klart för sig att det är betydligt värre i norra Kaukasus än i Moskva. Våldet ­mellan olika etniska grupper är ständigt närvarande, gängkriminaliteten är utbredd. Ordningsmaktens representanter lägger inte heller fingrarna emellan. Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov håller sitt land i ett järngrepp med brutala metoder, samtidigt som han är mån om att hålla sig väl med centralmakten i Moskva.

Men Kadyrov är på inget sätt någon idealisk ledare sett ur Moskvas syn­vinkel. Hans självsvåld och flirt med islam oroar landets ledare. De vill helst se sekulära personer på ledande befattningar, som kan accepteras av den lokala befolkningen och samtidigt inte växa sig så starka att de börjar trotsa centralmakten.

Problemet är bara att det är ont om personer som svarar mot den kravspecifikationen. Och chansen att de skulle komma till makten med ett populärt mandat är nästan obefintlig.

Reaktionerna bland makthavarna i Moskva upprepar den här gången ett tidigare mönster. President Putin utlovar »hämnd« för dådet, vilket allmänt uppfattas som hårdare tag från ordningsmakten och den militär som agerar i området. Men någon tydlig fiende att hämnas på finns inte. Terroristerna i Kaukasus är på samma sätt som i Västeuropa små, informella grupper. Här finns ingen stark styrande hand, vare sig från utlandet eller inom Rysslands gränser.

President Medvedev underströk allvaret i situationen genom att skjuta upp sin planerade resa till det ekonomiska toppmötet i Davos. Han satte också fingret på den verkligt ömma punkten genom att koppla bombdådet till de prestigeevenemang som Ryssland ska arrangera de närmaste åren: vinter-OS 2014 i Sotji och fotbolls-VM 2018.

Det pågår förberedelser för de här evenemangen, påpekade Dmitrij Medvedev, »inte bara bland idrottsmän, utan bland kriminella, banditer och terrorister«.

OS-staden Sotji är särskilt i fokus. Den ligger i direkt anslutning till de eftersatta och instabila smårepubliker som utgör den västra delen av norra Kaukasus. I Sotji råder i dag en febril byggaktivitet och pengar flödar i samhället. Inget av detta tycks ha kommit bergsfolken till del och det är inte överraskande om någon skulle välja kriminalitet eller i yttersta fall terrorism för att få sin del av kakan.