Putins egna val

När Putin i december inför lojala bilarbetare i Nizjnij Novgorod äntligen berättade att han tänkte kandidera för ännu en sexårsperiod som president, var detta naturligtvis ingen överraskning. Det var det besked alla hade väntat sig.

Efter 18 år som Rysslands obestridde ledare har Vladimir Putin nått en position då han helt enkelt inte kan avgå. Då skulle hela hans maktsystem riskera att bryta ihop.

Möjligen var det överraskande att Putin inte ställer upp som kandidat för Kremls maktparti Enade Ryssland, utan kallar sig oberoende. Men Enade Ryssland har dåligt rykte bland många ryssar. Oppositionspolitikern Alexej Navalnyj har döpt Enade Ryssland till »skurkarnas och tjuvarnas parti«, och den benämningen har bitit sig fast.

Putin vill inte bli förknippad med Enade Ryssland. I valkampanjen står han över partipolitiken, som en president som företräder alla väljargrupper. Därför nedlåter han sig inte till att delta i debatter med de andra kandidaterna, och han driver inte någon egentlig valkampanj.

Och det behöver han inte. Han dominerar ändå totalt genom exponeringen i medierna, inte minst de statskontrollerade tv-kanalerna, som i detalj bevakar allt som presidenten har för sig varje dag.

Presidentvalet den 18 mars är inte något riktigt val. Utgången är given. Snarare är valet en folkomröstning om Putins personliga popularitet. Målsättningen är att Putin ska vinna med 70 procent av de avgivna rösterna, och att 70 procent av de drygt 110 miljonerna röstberättigade ska gå till vallokalerna.

Det kan bli svårt att uppnå. För sex år sedan valdes Putin med knappt 64 procent av de avgivna rösterna, och valdeltagandet angavs till 65 procent. I år finns en betydande risk att många väljare anser att resultatet redan är klart och att det är meningslöst att rösta. Dessutom har ju Alexej Navalnyj, som svar på att han är utestängd, uppmanat alla sina anhängare att bojkotta presidentvalet.

Val i Ryssland kännetecknas för det mesta av valfusk. Så var det i de senaste parlamentsvalen 2011 och 2016, och så var det i presidentvalet 2012. Makten använde sina »administrativa resurser« bland annat genom att skjutsa runt väljare så att de kunde rösta flera gånger eller genom att på valkvällen i samband med räkningen fylla på med valsedlar för »rätt« kandidat.

Den här gången har det gått ut instruktioner om att valet ska gå korrekt till, alltså utan uppenbart fusk. Samtidigt har Putin enorma maktmedel för att uppnå det resultat han önskar sig. Alla regionala och lokala makthavare i Rysslands 89 administrativa enheter vet vad de ska leverera. De har för det mesta Putin, hans administration eller hans parti att tacka för sin egen ställning. Om de inte får ut väljarna i det område de har ansvar för, med en maning att rösta på Putin, kan de äventyra sitt eget jobb.

Ryssland i dag är ingen demokrati. Det är en auktoritär stat där alltmer makt under åren har samlats hos presidenten och en elit runt honom som företrädesvis har en bakgrund i säkerhetstjänst, försvar eller polis, kort sagt folk i uniform.

Vladimir Putin är gammal KGB-officer, och hans instinkter säger honom att bästa sättet att styra är genom kontroll. Det han inte kontrollerar blir något misstänkt eller opålitligt.

Framför allt sedan Putin kom tillbaka till makten som president 2012, har statens kontroll över alla sektorer av samhället ökat. Fyra partier är representerade i parlamentet, ändå finns det inga riktiga oppositionspartier. Parlamentet säger lydigt ja till lagförslagen som kommer från Kreml. Näringslivet har alltmer förstatligats, och alla de stora medierna är satta under statlig kontroll. Mot frivilligorganisationer och andra delar av civilsamhället har förtrycket stadigt ökat. Med hjälp av nya lagar måste alla organisationer som försöker verka utanför Kremls kontroll registrera sig som »utländska agenter«. Det begreppet förknippar de flesta ryssar med att vara spion.

Men trots ansträngningarna från Putin och hans maktapparat att kontrollera samhällets alla sektorer, är Ryssland i dag mer öppet än vad Sovjetunionen var. Med öppna gränser, med några få men ändå tappra oberoende tidningsröster och med sociala medier där en kritisk debatt kan föras trots regeringens censurförsök finns det i dagens Ryssland en mångfald som var otänkbar i det totalitära Sovjetunionen.

Och även om Putins regim har gjort allt den har kunnat för att kväsa och tysta den politiska oppositionen, märks inte minst i den yngre generationen en längtan efter ett annat och mindre korrupt Ryssland. I presidentvalet den 18 mars får 1,3 miljoner unga som är födda 2000, rösta för första gången. De har aldrig upplevt någon annan ledare än Vladimir Putin, och mycket tyder på att just de här unga skulle vilja se ett modernare och mer reforminriktat styre än det nuvarande.

Putins budskap till sina väljare den här gången är att han, och bara han, kan leda Ryssland mot landets yttre fiender och till en ställning som en allt starkare stormakt i världen. »Så länge Putin finns, finns Ryssland. Utan Putin, inget Ryssland«, uttalade vice stabschefen Volodin hösten 2014.   Putin är oumbärlig – det är en ständig beståndsdel i propagandan, inte minst i rysk tv. Alla opinionsmätningar de senaste åren har gett Putin ett personligt stöd på över 80 procent, i den mån sådana mätningar går att lita på.

Trots att Putins seger är given, har han ett behov av att ständigt få sitt maktinnehav legitimerat, som ett kvitto på att han fortfarande har stöd hos en stor majoritet av väljarna. Men han måste samtidigt möta den utbredda politiska likgiltighet som är resultatet av hans långa tid vid makten. Och han måste suga upp önskan om förändring hos den unga generationen.

Därför ges väljarna den här gången en illusion av mångfald när de ska rösta. Putin har sju motkandidater, och de får till och med förekomma i tv och där framföra kritik mot Putin.

Men allt är noga styrt från Kreml. Det kallas för »en kontrollerad demokrati«.  De kandidater som tillåts ställa upp, är alla godkända av Kreml, och de är tänkta att spela vissa bestämda roller.

Där märks framför allt Ksenia Sobtjak som är dotter till Putins gamle chef och mentor i S:t Petersburg, den liberale borgmästaren Anatolij Sobtjak, under första hälften av 1990-talet. Ksenia Sobtjak är 36 år. Hon är förmodligen Rysslands mest kända kvinna efter en karriär som tv-programledare i bland annat ryska motsvarigheten till »Big Brother«. Hon företräder Medborgarinitiativet och går på sina valmöten till storms mot allt hon anser är fel i Putins Ryssland, bland annat korruptionen, censuren och kriget i Ukraina. Hon får ställa upp eftersom hon ska förmå yngre Putinkritiska väljare att gå och rösta i stället för att stanna hemma.

Men de demokratiska eller liberala väljarna har också den politiske veteranen och ledaren för Jabloko-partiet Grigorij Javlinskij att rösta på. Därmed splittras den delen av den ryska oppositionen.

På den andra flanken finns kommunistpartiets kandidat Pavel Grudinin som inte ens är med i partiet. Grudinin har blivit miljonär på ett jordbruksföretag utanför Moskva, och han tycker att Putin i stort sett är bra. En som inte heller är särskilt kritisk till Putin är det Liberaldemokratiska partiets ledare Vladimir Zjirinovskij. Han är högerpopulist och har ställt upp i alla ryska presidentval utom ett sedan 1991. Både kommunisterna och liberaldemokraterna har en trogen väljarbas, men ingen av Putins motkandidater väntas komma över 10 procent av de avgivna rösterna.

Och den som verkligen skulle kunna utmana Putin, den 41-årige juristen Alexej Navalnyj, tillåts alltså inte ställa upp i presidentvalet. Det formella skälet är att Navalnyj är villkorligt dömd. Men Navalnyj anser att den domen, för förskingring, har kommit till bara för att stoppa honom.

Navalnyj har kallats den ende riktige politikern i Ryssland i dag. Han är ett fenomen eftersom han bedriver sin politiska verksamhet på ett helt annat sätt än alla andra. Han har under flera år byggt upp en organisation med medarbetare och anhängare över hela Ryssland, han gräsrotskampanjar och är inte rädd för att ta debatter även med motståndare på sina möten.

Ideologiskt har Navalnyj många gånger flirtat med ryska extremnationalister, och han har spelat på ryssars fördomar mot människor från Kaukasus och Centralasien. Men han har också gjort en fantastisk insats för att med hjälp av sin stiftelse och sina medarbetare avslöja korruptionen på hög nivå i Putins maktelit.

Putin känner sig utan tvekan hotad av Navalnyj och har inte bara portat honom från presidentvalet, utan har också låtit stänga hans stiftelse och blockerat den sajt på internet där Navalnyj lägger ut sina avslöjande filmer. Navalnyjs svar är att uppmana alla sina hundratusentals anhängare att stanna hemma på valdagen.

För Vladimir Putin är problemet inte att vinna valet, för det gör han. Problemet är hur han ska säkra framtiden för sig själv och sin regim efter den nya sexårsperioden. Om Putin sitter hela den nya mandatperioden ut, till 2024, är han då 72 år och får enligt författningen inte ställa upp mer. Den viktigaste uppgiften de närmaste åren blir därför att ordna för ett »Ryssland utan Putin«.

Han har ännu inte pekat ut någon kronprins. Men för att se till att han sitter kvar i orubbat bo efter sin avgång, med sina rikedomar i behåll, kommer Putin förmodligen att själv utse en lojal efterträdare som ger Putin immunitet och garantier mot åtal för exempelvis maktmissbruk eller korruption. Men vem det blir har vi i dag ingen aning om. Vi vet inte vad som rör sig i huvudet på Vladimir Putin.