Putins förlängda arm

I slutet av förra året stod det och vägde.

Ungern var en av huvudintressenterna bakom pipelineprojektet Nabucco, ett bolag som planerade att distribuera gas till Europa från Kaspiska havet utan att passera Ryssland. Nabucco är politiskt sprängstoff. Det är ett försök att kringgå det ryska helt dominerande gasbolaget Gazprom.

Så, den 28 februari i år åkte Ungerns socialistiske premiärminister Gyurcsäny till Moskva och kom hem med ett avtal med Gazprom i portföljen. Nabuccos övriga ägare och uppbackare, var chockade. Till anhängarna hör USA och EU-kommissionen, som uttryckt att de vill ha en »diversifierad energiförsörjning«.

Många uppfattade avtalet som dödsstöten för projektet, eftersom det samtidigt visade sig att Gazprom redan hade sytt upp tänkta marknader som Bulgarien, Italien och Grekland. De frågade sig: Hur gick det till? För att förstå det måste man veta bakgrunden.

Gazprom, världens största producent av naturgas, verkar i två skilda världar. I den ena liknar Gazprom ett västerländskt företag, en spelare bland andra i marknadsekonomin. Aktien är noterad i Moskva och London, ägandet spritt och revisionen sköts av den internationella revisionsbyrån  Pricewaterhousecoopers. Företaget har god lönsamhet, och årsredovisningarna på hemsidan förefaller transparenta och tydliga.

I den andra världen spelar Gazprom tämligen obundet av marknadens regler tack vare majoritetsägaren, ryska staten. Gazprom står mycket nära statsledningen, premiärminister Vladimir Putin och kretsen kring honom. Enligt boken »Putin: The Results – An Independent Expert Report« , författad av två tidigare medlemmar av ryska regeringen, är elva av arton ledande befattningshavare i företaget vänner eller före detta kollegor till Putin från hans tid i KGB och stadsförvaltningen i Sankt Petersburg. Dmitrij Medvedev var företagets styrelseordförande innan han blev Rysslands president.

Institute for Security and development Policy (ISDP) i Nacka har gjort flera studier om säkerhet och energi i Kaukasus och Centralasien.

– Med tanke på hur nära företagsledningen står den ryska statsledningen har vi ställt frågan om Gazprom är ett redskap för staten eller tvärtom, en stat i staten, säger professor Svante Cornell, forskningschef på ISDP, till Fokus.

En halv miljon ryssar tjänar sitt uppehälle genom Gazprom, som före börsraset var världens tredje största börsbolag efter Exxon och Petro-China. Gazprom har en uppsjö av olika verksamheter, men kärnverksamheten är utvinning, distribution och försäljning av naturgas. Gasen hämtas framför allt från några stora fält i Rysslands nordliga delar och skickas vidare i ett stamnät av pipelines på 15 000 mil, nästan fyra gånger jordens omkrets. En växande del av nätet, hel- eller delägt, sträcker sig nu västerut och söderut till övriga Europa.

Gazprom har monopol både på försäljning av naturgas hemma i Ryssland, och på exporten. Åtagandet att leverera gas till av staten bestämda priser ingick i villkoren när företaget såldes ut. Nyligen beslutade ryska staten att tillåta Gazprom att från och med 2011 ta ut marknadspriser av alla kunder utom de ryska hushållen.

Gasmarknaden är helt annorlunda än den rörliga oljemarknaden, där leverantörerna är utbytbara. Gasmarknaden påminner mer om elmarknaden, i varje fall som den var förr. Gasleveranser kräver jättelika investeringar i ledningar och annan infrastruktur, och mycket långa avtal. Det innebär att kunderna oftast inte har särskilt många leverantörer att välja mellan. Och Gazprom är skickligt på att dra nytta av sin position.

»Ökande global konkurrens om olje- och gasfyndigheter innebär att företag med statligt deltagande har uppenbara fördelar i kampen om tätpositionen. Detta är uppenbart när man ser vilka som får tillgång till de mest attraktiva projekten. Som ni känner till, har Gazprom erhållit en rad licenser tack vare regeringsbeslut.« Orden är Alexej Millers, Gazproms vd, från hans tal på årets bolagsstämma.

När Gazprom privatiserades behöll staten en minoritetspost. Under Putin växte posten till drygt femtio procent. Till det ska läggas ledningens och andra Putinlojalas privata aktieinnehav – och Kreml har en betryggande majoritet. Robert Larsson vid Försvarets forskningsinstitut (FOI) menar  att det pågår en åternationalisering, eller »nationalifiering« av delar av ryskt näringsliv, bland annat Gazprom.

Särställningen ska ses mot bakgrund av företagets betydelse för Ryssland. Det som är bra för bolaget är bra för landet. Världsbanken har varnat Ryssland för ekonomins starka beroende av energin. Skatter, avgifter och andra intäkter från oljan och gasen motsvarar hälften av statens inkomster. Enligt president Medvedev står Gazprom ensamt för 20 procent av inkomsterna. Utan de pengarna hade de senaste årens militära upprustning inte varit möjlig.

Gazprom har gott rykte i Ryssland. De anställda har löner långt över det ryska genomsnittet och arbetsgivaren tar ett stort socialt ansvar: driver daghem och sjukvård, stödjer idrott, drar elledningar ut på landsbygden. Aktien är populär bland småsparare. Bolagets roll i det ryska samhället påminner om hur förhållandena var förr i svenska bruksorter.

Ett av Gazproms största problem är svårigheterna att leva upp till leveransåtagandena efter en rad synnerligen offensiva och framgångsrika försäljningskampanjer. Försäljningen (i volym) ökade under femårsperioden 2003–2007 med 17 procent. Under samma period ökade den inhemska produktionen med bara 0,2 procent, trots mycket prat om nya fält och fyndigheter. Underskottet täcks med inköp från andra ryska gasproducenter och import från före detta Sovjetrepubliker runt Kaspiska havet.

En genomgång av FOI visar att kunderna har drabbats av avbrott ett femtiotal gånger mellan 1991 och 2007. I många fall har det handlat om brist på gas. En återkommande kritik, både från ryska och utländska analytiker, går ut på att Gazprom investerar för mycket »downstream«, det vill säga i distribution och försäljning och för lite »upstream«, det vill säga i utvinning. Men de nya fälten är svårtillgängliga och oerhört kostsamma att få i produktion.

Privat ryskt och utländskt kapital skulle kunna öka investeringstakten men oviljan att släppa in dem som ägare lägger hinder i vägen. Nyligen meddelade dock Gazproms företagsledning att ett nytt stort fält ska tas i bruk vid årsskiftet.

Hittills har bolaget kunnat köpa gas billigt via befintliga ledningar från de före detta Sovjetrepublikerna runt Kaspiska havet och sälja den dyrt till Europa. Men hårda förhandlingar i år har lett till att de centralasiatiska länderna från och med nästa år kommer att kunna ta ut priser på europeisk nivå. Då blir det tuffare för Gazprom att få ihop kalkylen.

Behovet av gas bidrar till en intensiv dragkamp om vem som ska ta hand om de jättelika reserverna i Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan och Azerbajdzjan. Här är kampen mellan Gazprom och Nabucco minst lika intensiv som om marknaderna i Europa. Dessutom har Kina lagt sig i striden och har redan påbörjat bygget av en gasledning genom tre centralasiatiska länder till nordvästra Kina.

USA arbetar hårt på att få producentländerna att välja bort Ryssland till förmån för Nabucco – av geopolitiska skäl. EU:s oro över beroendet av rysk gas är ganska nyvaknat, tidigare sågs det enbart som en fråga för enskilda medlemsländer. 2006 uppmärksammade EU-kommissionen första gången Europas ökande beroende av rysk gas och slog larm. Ryssland täcker i dag 25 procent av unionens gasbehov och 40 procent av importen.

Oron ökar när Gazprom plötsligt stänger av gaskranarna, medvetet. Det har lett till allt fler protester, bland annat från Tatneft, ett börsnoterat oljebolag där delrepubliken Tatarstan är huvudägare. Tatneft har anmält Gazprom till ryska konkurrensverket.

Men EU är inte helt enigt i frågan. Många europeiska politiker försvarar den integrering mellan EU och Ryssland, som gasavtalen innebär: EU blir inte bara beroende av Ryssland, utan Ryssland blir lika beroende av EU. Ryssland har inget att vinna på att framstå som opålitligt, tvärtom. Samarbetet förbättrar också relationerna. Silvio Berlusconi är en av dem.

Den italienska energijätten ENI har ett nära samarbete med Gazprom, liksom tyska Eon. Georgienkriget har gett ökat bränsle åt debatten, inte minst eftersom de enda tre av Ryssland oberoende ledningarna i området stryker tätt förbi Sydossetiens södra spets.

I Sverige har projektet Nord Stream, som är ett samarbete mellan Gazprom, tyska Eon och två andra bolag, väckt starka känslor. Gasledningen ska dras i Östersjön nära Gotland, och kritikerna kommer både från miljösidan och säkerhetspolitiken. Men med lierade som förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, Nord Streams styrelseordförande, och Finlands tidigare statsminister Paavo Lipponen, talar det mesta för att projektet drivs igenom.

Den ungerske premiärministern Ferenc Gyurcsäny sa efter hemkomsten från Moskva att Gazprom helt enkelt var ett bättre och mer realistiskt  alternativ i det läge landet befann sig. Kanske hade han rätt. För nu ser det ut som om Nabucco håller på att falla samman.

En av gruppens ledande partners, österrikiska OMV, har nyligen beslutat att överlåta landets största gasdepå till ett samarbetsprojekt med konkurrenten Gazprom. OMV har också lagt ett fientligt bud på sin ungerska Nabuccopartner, MOL. Men Svante Cornell tycker att det är för tidigt att räkna ut Nabucco.

– Kriget i Georgien kan ha effekten att EU vaknar upp och tar frågan om att diversifiera sin energiförsörjning på allvar. Eller också tar skrämseleffekten över och kriget uppfattas som en vink att Ryssland inte tål fler oberoende energikorridorer över Kaukasus, säger han.

Fakta | två gasjättar

Nabucco bildades 2002 av hel- eller delstatliga gasbolag i Turkiet (BOTAS), Österrike (OMV), Bulgarien (Bulgargaz), Rumänien (Transgaz) och Ungern (MOL). Senare anslöt tyska RWE. Nabuccos viktigaste affärsidé är att via en ledning i Turkiet föra gas upp till Centraleuropa. Gasen ska i första hand tas från de gasproducerande länderna kring Kaspiska havet via en befintlig ledning från Baku i Azerbajdzjan över Georgien till Erzerum.

Gazprom har 445 000 anställda. Bolaget står för drygt 16 procent av världens naturgastillgångar, drygt 17 procent av världsmarknaden och 18 procent av reserverna. I Ryssland står de för 84 procent av produktionen. Ryska staten äger, via bolaget  Rosneftegaz, ett annat statsägt bolag, plus ett par av Gazproms dotterbolag, drygt 50 procent av gasjätten. Gazprom har dotterbolag och samarbeten i 16 europeiska länder. Gazprom strävar också efter att öka sin andel av oljeproduktionen.